Negativ färgfilm - dålig lab-framkallning??

Jag är ju sedan ett par år tillbaka i en ”analog fas”- återuppväcker gamla kunskaper och tänkande, och tycker att det är väldigt spännande. Digitalfotograferingen har faktiskt blivit lite eftersatt ett tag nu - med jag kommer säkert igen på den sidan också.

Med diverse nyförvärv på den analoga sidan, vill jag gärna prova inte bara svartvit film (som jag ju kan framkalla själv) utan jag vill också testa mina analoga kameror med färgfilm - dock med vetskapen att när det gäller färg så är digitalfoto egentligen det enda vettiga, både ur bildkvalitets- och kostnadssynpunkt…

Men jag har utöver svartvitt film velat testa analogkamerornas och objektivens egenskaper också med färgfilm, och då negativ sådan. Diafilm, det är väl helt borta nu som det verkar?

Så jag har fotat en hel del analogt med både småbild 24x36 och mellanformat 4,5 x 6 och 6x6 på sistone, och har fått ganska blandade resultat - jag är lite bekymrad över småbildsresultaten i synnerhet! Mellanformat har klarat sig betydligt bättre, enligt min mening!

Mina betänkligheter gäller brusighet/korn och färghanteringen, och jag ska utveckla det här närmare, och ge bildexempel!

Bild 1A: Huset här har en del av er säkert sett bland mina tidigare bilder här på Fs (digitala), om det verkar bekant!

Portra 160, småbildsfilm 135-36 (iso 160) fotad med Leica M4-P och objektiv Zeiss Biogon T* 28 mm f2,8 ZM, bilden filmscannad i Minolta Dimage III och mjukvara VueScan. Filmen framkallad (C41) hos Götaplatsens Foto i Göteborg. Bilden är helt omanipulerad, bara scannad till TIFF och därefter förminskad.

Bilden har enligt min mening en grå-disig, trist färgton, utan "sting" eller klarhet, som jag inte är så förtjust i - jämförelsebild på annat medium, se nedan! 

Bild 1B: Jämförelsebilden av huset är digital, tagen med en Canon PowerShot G1x Mk III, i raw-format CR2 och med iso 200. Ej manipulerad, bara konverterad till Tiff/Jpeg och förminskad.  Jag får då en helt annan "färgbalans", klarhet och "sting" i färgerna. Det här resultatet  är jag helt nöjd med!

Bild 2A: En annan ruta på den i 1A nämnda Portra 160, småbildsfilm 135-36 (iso 160). Samma förutsättningar, filmen framkallad (C41) hos Götaplatsens Foto i Göteborg. Bilden är helt omanipulerad, bara scannad till TIFF och därefter förminskad. Samma lite gråtrista, tråkiga och "trötta" färgskala.

Bild 2B: Samma motiv, denna gång fotat med molbilkameran iPhone 18, som råformat DNG (med Adobes mobilapp Lightroom molnversionen). Ej manipulerad, bara konverterad till Tiff/Jpeg och förminskad. Här ses återigen en annan "färgbalans", mera naturlig och lika som digitalbild 1B tagen med Canon kompaktkameran. Här känns färgerna rätt!

Det är inte bara en enda filmrulle Portra 160 135-36 som denna skillnad gäller, utan jag har upplevt det med alla 135 - 36 filmrullar framkallade av Götaplatsens Foto.  

Här är bildexempel från en annan rulle Portra 160, fotad och framkallad hösten 2020:

Bild 3A: Portra 160, småbild 135-36, fotad med Leica M6 och objektiv Zeiss Biogon T* 35mm f2.0 ZM, Framkallad hos Götaplatsens Foto i Göteborg. Även här den tråkiga och "trötta" färgskalan - kanske inte lika påtagligt som tidigare exempel men ändå inte som en digitalbild.

Bild 3B: Samma konstverk i Torvalla, fotat digitalt vid samma tillfälle med iPhone 8. Ett helt annat "liv" i bilden.

Jag har också provat en helt annan färgfilm i småbildsformat 24x36, nämligen ADOX Color Mission (C41 process). Den filmen är rätt ny på marknaden, och jag köpte 2 rullar av den av Fotoimpex i Berlin -  visserligen lite sen leverans men inga större problem (det var innan de nuvarande leveransproblemen med negativ färgfilm uppstod), dvs. i februari/mars i år handlade jag hos Fotoimpex.

Den filmen har recenserats av ett par fotografer på nätet, bl.a Phil Harrison (35MMC) och Matt Murray, som båda lovordar filmen. Flera exempel på bilder visas med den filmen, men jag kommer inte i närheten av de resultaten. Framkallade båd dessa filmer hos Götaplatsens Foto, och här är ett par bilder med de resultat jag fick:

Bild 4: Gatubild tagen med Leica M4 och 21 mm Super Angulon - Ljusmätning gjord med iPhoneappen Luxmeter som hittills aldrig misslyckats för mig...men erbarmligt dåligt resultat tycker jag - brusigt, oskarpt! Film framkallad hos Götaplatsens Foto. 

Bild 5: Här är en naturbild, tagen på Adox Color Mission 200 135-36, med Canon FTb analog systemkamera, objektiv FD 24 mm f1.4 S.S.C., framkallad hos Götaplatsens Foto, och scannad/digitaliserad likadans som tidigare bildexempel. Ljusmätaren i denna kamera fungerar korrekt. Även här är bilden dålig, väldigt brusig, och har matta, trötta färger enligt min mening.

På samma identiska sätt har jag scannat och digitaliserat många äldre analoga färgnegativ, i 24 x 36 från 70-, 80- och 1990-tal, oftast olika Kodak färgfilmer, och då fått helt andra resultat - bilder med lågt brus, skarpa och tydliga, med klara distinkta fina färger - ett par exempel på dessa: Samma scanner- och mjukvaruinställning, och omanipulerade bilder - bara förminskade till 1200x800 jpeg 144 dpi. 

Bild 6: Bild från sent 80-tal: Kodak 5094 neg färgfilm, fotad med Canon FTb, vidvinkel FD 35 mm f3,5. Labframkallad. Bra resultat, m a p skärpa, brus, färgskala - eller hur?!

Bild 7: Ytterligare en bild, analog, fotad (1990-tal?) på Kodak neg färgfilm GA 100 5095, fotad med Canon FTb, vidvinkel FD 35 mm f3,5. Labframkallad. Även här acceptabelt  resultat, m a p skärpa, brus, färgskala. 

Och nu - kommer jag till det märkligaste:

Samtidigt som jag skickade in rullen 135-36 Portra 160 (ref. Bild 1A ovan) så bifogade jag också en exponerad rulle Portra 160 i på 120-spole, som jag hade fotograferat med min Zeiss Ikoflex tvåögd spegelreflex med Tessar -objektiv: När jag fick båda filmerna tillbaka, och hade scannat småbildsfilmen i filmscannern, så tog jag itu med 120-filmen...

Jag har ju ingen filmscanner för mellanformatet 6x6 från Ikoflexen, utan avfotograferade dessa negativ med min DLSR Canon 5D3 och makroobjektivet Tamron 90 mm f2,8. Kameran inställd på råformat CR2.

Dessa avfotograferade färgnegativ tog jag sedan in i programmet VueScan konverterade till TIFF-format, och se till min förvåning vilken hög kvalitet, skarpa, brusfria, och med "rätt" färgskala enligt min åsikt. Jag bifogar bildexempel: 

Bild 8: Portra 160, på 120-spole, färgnegativ 6x6 cm - omanipulerad bild, bara förminskad och sparad som jpeg 1200x12oo px, 144 DPI

 Väldigt bra enligt min mening - helt annat, bättre resultat än småbildsfilmen! 

Bild 9: Kraftig detaljförstoring av samma negativ (bild 8) för att studera bildkvaliteten. Imponerande!

Bild 10, bild 11: Jag har också två bildexempel från en annan Portra 160 mellanformatsfilm, exponerad i en annan kamera: Zeiss Ikon Ikonta 531 med objektiv Tessar 7 cm f3,5 (tillv. 1936). Dessa två bilder skäms inte heller för sig anser jag, m.a.p. brus och färgskala, även om bild 11 inte är riktigt fokuserad.

Bild 11: Även detta exempel, taget med samma kamera och Portra 160 film på 120-spole som bild 10, och som i likhet med samtliga redovisade negativa färgfilmer framkallades hos Götaplatsens Foto.

Jag är alltså mycket konfunderad över vad detta beror på? Har dom olika framkallningsmaskiner för 120- film och 136-36? Hur kommer det sig att mellanformatsnegativen blir så bra jämfört med småbild?

Resultaten från småbildsfilmerna är ju så dåliga att de bilderna inte är användbara anser jag - och jämfört med svartvitt (som jag ju framkallar själv) har jag inte alls de problemen med korn och skärpa (färg faller ju utanför förstås, i den jämförelsen).

Jag hoppas att jag får några reaktioner från er andra som har erfarenhet av analogt fotande med negativ färgfilm på sistone - jag är ju inne på att byta lab men vill höra  av er också!

mvh

/B 

Ode till Alfa Romeo 1750 GTV 1969

På plats i förarsätet vrider du om startnyckeln - den startar direkt, och omedelbart känner du vibrationerna i den ädla ratten och hela bilen i övrigt av den potenta motorn med dubbla överliggande kammar, och bestyckad med 40 mm Webrar - bara insugsljudet från förgasarna skvallrar om att här är en alldeles speciell upplevelse på gång…

I med 1:an, därefter 2:an nästan direkt och sedan i med 3:ans växel och ut på den kurviga men nyasfalterade sommarvägen - motorn svarar omedelbart på gasen, nålen på den stora varvräknaren (OBS: som visar rakt uppåt vid 7000 rpm) likaså. Den femväxlade lådan är så perfekt stegad att Alfan accelererar hela tiden upp genom varvtalsregistret…och du bara njuter!

Allt är så suveränt väl avstämt, styrning, bromsar - alltihop! Efter några km sträcker vägen ut på den långa ”flygrakan” norrut förbi F4, och ge nu järnet…det här är frihet!

Bild 1. Interiör, se kontrollmärket från besiktning längst till höger på vindrutan!

…Jovisst, det är en Nardi-ratt. Det var ju original i Alforna då - inte eftermonterad. Och, klart att det hade varit bättre med ratten upprättad på bilden - tänkte inte själv på det när jag fotade! Dessutom - Stående pedaler - inga problem, det känner den som kör! Se bara på de kromade och sidoriktade infattningarna av mätarna på mittkonsolen, varvräknaren på 1750:an har visarnålen rakt uppåt vid maxvarvtalet och oljetrycksmäteren till höger inne i instrumentet.

Bild 2. Interiör, det enda felet/skadan i inredningen var på passpoalen nere till vänster på passagerarstolens ryggstöd…

Bild 3. Sidovy DNA 479

Bild 4. Bakre vy DNA 479

Den roligaste bil jag har haft - köpte den 1988, (förra/första ägaren var en äldre dam i Sthlm, född 1905, som köpte den ny 1969). När jag köpte den hade den bara gått totalt 2000 mil - t ex oanvänt reservhjul och verktyg som domkraft mm var knappt uppackat ens..! Var tyvärr tvungen att sälja den 1994 - behövde pengar!! Snyft - saknar den fortfarande!! Vad trist att jag var tvungen att sälja den!

Nu finns detta reg.nr. på en helt annan, modern bil - antingen har min Alfa kvaddats och skrotats…men jag tror hellre att den försvunnit utomlands!

Min första Alfa 

Bild 5. Den första Alfan - en 2000 GTV, årsmodell 1973 fotad här sensommaren 1976

En bild som för mej innehåller mycket nostalgi – inte bara bilen, utan också att den är tagen utanför mitt föräldrahem i Valla på Frösön där jag växte upp – fönstret till mitt eget ”pojkrum” i källarvåningen syns bakom bilen.

Bild 6. EUC 012 2000 GTV -73

Min första Alfa - fotad utanför Frösö Kyrka tidigt vårvintern 1977...Jag hade t.o.m elektrisk motorvärmare och dubbade vinterdäck på originalfälgarna till den - ett helgerån kan det tyckas bland sanna Alfa-entusiaster, men märk väl att på den tiden saltades inga vägar alls i Jämtland! 

Dessutom hade jag ju inte råd att ha två bilar, dvs. en bruksbil för vinterföre och Alfan som sommarbil...så Alfan fick tjänstgöra alla årstider! Den diffade bakaxeln gjorde ju att den gick rätt bra att köra i halka också...

Hur gick det då till när jag fick Alfa-virus i blodet? En kronisk åkomma uppenbarligen…

En vårdag 1973 – ute på parkeringen bakom Umeå Universitet – drabbades jag plötsligt och oundvikligen av Alfa-bacillen. På parkeringen såg jag en blå sportbil jag aldrig hade sett förut… och jag hämtade polaren Per, (f.ö. oförbätterlig Porsche 356-fan men som aldrig på nåt sätt nedvärderade Alfa Romeo)…för att få veta vad det var som parkerats där.

”Jo”, sa Pelle, ”det är en Alfa Romeo 1750 GTV -68 eller -69:a”, som var läckert blå med den karakteristiska golvväxelspaken snett uppåt från växellåds-golvkonsolen. ”Den har ju dubbla Webrar som original också” sa han - och jag var då för all framtid förlorad. En sån hade nog den högsta möjliga VHF:en (vill-ha-faktorn) en bil kunde ha, för en fattig ekonomistudent just då… Men sa Pelle….”vad du EGENTLIGEN ska ha, även om du ännu inte inser det själv, är ju en annan årsmodell, nämligen 2000 GTV Bertone 73-75 med den raka 4:an på 132 hk, dubbla 45 mm Webrar och ENDAST den (501 Rosso) röda lacken”.

Så jag väntade och drömde, drömde & väntade, tills ett par år senare Pelle ringde mej och sa att ”nu du – ”Blåögats (*) farbror, bilhandlare i Storuman har just bytt in en gul 2000 GTV Bertone, med 3300 mil på mätaren, till det facila priset 24000:- . Ska du ha den?” Jag var nog fast redan där och då, på våren 1976 var det visst. Jag hade ju då mitt första fasta heltidsjobb, så finansiering ordnades ganska lätt.

*(”Blåögat” - en kompis till Pelle, som antagligen fått sitt smeknamn av särskilda skäl….)

Pelle & jag åkte upp till Storuman närmaste lördag i Pelles vita Opel Rekord som Pelle hade fått köpa billigt av ”Timmerflottar-Sixten”, och jag hade cash med mig för affären, och sedan körde vi de dryga 30 milen hem till Skellefteå/Clemensnäs. …jag körde långt före långsamme Pelle i Opeln, och tro det eller ej - jag uppnådde Nirvana i Alfans förarstol oavbrutet, hela tiden på hemvägen !

Efter den här blev det sedermera flera andra Alfor (som också finns med här på FS) , bl a en röd Alfetta 73:a, en blå 2000 GTV -75, och den gröna 1750 GTV -69:an - den riktiga pärlan!

Bild 7. Alfetta 1973 - en modell också med riktig ”Alfa-känsla”

Min andra Alfa, köpte jag i en vårdag i Sthlm 1980...en Alfetta 73:a, tack och lov utan de värdelösa mekaniska strålkastarrengörarna som blev lag på 74:orna och 75:orna...

Visserligen var den inget "fullblod" i jämförelse med Bertone-GTV-erna, men ändå en mycket potent och rolig 4-dörrars "ulv i fårakläder" att köra...och den var faktiskt nyskapande på flera nya sätt, bl. a den 5-stegade manuella växellådan som placerades rakt över bakaxeln, gjorde att Alfettan fick en väldigt bra balans tack vare viktfördelningen. 

Och motorn...den beprövade varvvilliga Alfa-dubbekamsfyran på 1,8 L med 40mm Webrar!

Bild 8. HMT902 var den andra 2000 GTV Bertone som jag har ägt…en kort tid, bara nåt år i mitten på 1980-talet.

Jag hade en ambition att renovera den, men insåg ganska snart att den var i rätt risigt skick och jag nog tagit mig "vatten över huvet" betr. en renovering av den.

Efteråt, sedan jag sålt den kunde jag konstatera att det blev ju ingen lysande affär alls ekonomiskt sett (kanske den sämsta bilaffär jag nånsin gjort om jag bara ser till pengarna), men har man fått Alfa-bacillen i blodet så finns oftast ingen bot än ännu en / en annan Alfa…

Bild 9. Min femte Alfa - men förhoppningsvis inte den sista, fotad den sommaren när maskrosorna var så stora…

Bild 10. Mitt första medlemskort i klubben… 

Här är mitt medlemskort från Club Alfa Romeo ”anno dazumal”, ett av mina första medlemskort…Jag vill minnas att jag var medlem i klubben med den gula EUC 012, redan 1976, eftersom jag hade klubbmärket på den!

Även om jag inte längre är medlem i klubben , så klappar mitt hjärta extra varmt för alla Alfor - och önskar att jag hade en 1750 GTV 1969 igen! 

FORZA ITALIA!

Börje Norhager

PS. Bilderna är genomgående analoga (utom bild 9), tagna med Canon FTb på negativ färgfilm!

Gated Community

"Gated Community" står ju egentligen för ett annat "fenomen", men jag tyckte att bildtiteln ändå kunde passa här eftersom det ändå är vid gaten...

- Väntan på avgång från Flughafen Wien-Schwechat till Stockholm ARN på valborgsmässoafton den 30/4, stränga restriktioner om andningsskydd gällde fortfarande! 

För mig var detta en mellanlandning och transfer från flighten från Hamburg, där ännu de allra sista dagarna av munskyddlagen gällde. Kl. 00:00 på måndag morron 2/5 skulle den restriktionen där upphöra...men kom då Tyskland att vakna upp till ett helt nytt "paradis" den morronen?? Vid tolvslaget infann sig ett helt nytt, fritt Tyskland??

Inte ett uns av flexibilitet eller tillmötesgående noterade jag de tre dagarna jag var i Hamburg - trots att jag hade fått 4:e sprutan och ett covid-test gjort i Hamburg den 28/4 visade negativt resultat!

Jag hade svårt att få luft med munskyddet tight påsatt, jag med min KOL-diagnos från förra året. Ett enda undantag från den hårdnackade inställningen mötte jag: En dam som jobbade vid flygplatsens info-desk, som jag flåsande frågade om hur långt jag hade kvar till min gate, sa generöst på eget initiativ att jag kunde gott och väl ha munskyddet nere om halsen!!

Nåväl, min kortsemester i Hamburg var ändå en positiv upplevelse totalt sett (som vanligt - jag brukar åka dit i a f en gång om året) och bl a jazzklubben Birdland, Gröninger Privatbrauerei, diverse fotoaktiviter och förstås besök hos företagen Meister Camera, Wiese Fototechnik mm.

Den sistnämnda är enligt uppgift från "vanligtvis välunderrättad källa" Hamburgs i särklass bästa kameraverkstad för Leica, Rollei, Sinar etc...

Bilden ovan är den sista på rullen Fomapan 200, den första som jag har provat av detta fabrikat. Jag framkallade i purfärsk D-76 1+1, vid 21° enligt Massive Dev Chart-appen,  och jag är klart impad av detta första försök. En av de första bilderna på rullen, dvs "Colonnaden" blev likaså en positiv överraskning, med bra teckning i skuggor osv. Jag kommer helt klart att prova Fomapan 200 igen! 

Måndag morron, en ny vecka har vi framför oss - fylld av nya möjligheter!! Lev väl och fotografera mera!! 

/Börje 

The (Lullaby of) Birdland Jazz Club again..."Ich bin ein Hamburger"

”Hello Music Lovers...” was back in the days, the first you would hear after the opening signature jazz piece had faded out…the familiar, since a long time back subdued whiskey tinted voice of Leif ”Smoke Rings” Andersson  greeting you, always on late Sunday evenings on the steam radio, when I was just a young and inexperienced ”jazz rookie”.

That voice has, sad to say, faded out to infinite silence long ago, but he is well in memory among all us moldy, grey and probably dusty old Swedish jazz freaks. 

But nowadays our ”hearing aid paraphernalia” is technically top class, as always!

Why these retrospective sad thoughts now…?

- Well, yesterday nite, when I was younger and happier than I have been for a long time…, it was the greatest jazz nite Iv’e had for several years! As a matter of fact, I was last nite in Birdland, Hamburg.! The famous  NY jazz club Birdland has evidently a little satellite in Hamburg…by the same name!

This visit at the small, close & intimate jazz club, with seating capacity for 100-150 hungry-for-jazz souls - (apparently also starved for live jazz music during two tough covid-pandemic years, like many of us), was a treat from my dear german friend Jan, who invited me there.

What a great place! What a feeling, great impressive acoustically, and it also superbly lit, made me feel fully at home there in an instant!. Our reserved seats, at the rear of the small stage was not bad at all,  once the musicians got started! And a glass of wine to go with it, was just the perfect setting!

The band for the nite was the fairly new Canadian group, vocally led by the quickly rising star Ms. TIA BRAZDA, and her supportive and inspirational group with Alex Bird at the piano, Alex Bird on base, the drummer Alex Bird, trumpet & flygelhorn (?) player Alex Bird,  and the the eminent guitarist Alex Bird. _{*footnote: I didn´t catch the names of the various musicians, but I believe that one of them was the magnificent Alex Bird....sorry to have failed concerning their names! That´s why I named them all Alex Bird, they were all just great musicians!} 

TIA BRAZDA, the vocalist for the evening was, who have had a pause of a couple of years since her latest stage appearance, and now this gig in Birdland Hamburg was her first in two years. She is fr.o.m. Vancouver BC and Toronto Ontario, and the other band members come e.g also from Toronto, Montreal, Vancouver, and Nelson B.C (the drummer had in his early years lived in the Nelson area!). This dream team - a ”six-pack” that was definitely shaped in just my favorite jazz group design! And Tia’s interpretation of Charlie Chaplin’s  well-known “Smile” with that sensitive backing, really brought about a “wee (small) tear” into my eye!

All young musicians - one would of course have expected that given the occasion and the location, ”Lullaby of Birdland” would have been a natural (and prepared) closing number for this enthusiastic Hamburg audience - but, as their answer to concerning my humble request to perform that “jazz standard” was, it was sadly not possible that night - due to a pre-rehearsed "playlist" - a fully acceptable reason! 

Only warm and feelings just the same - I get happy as a child when I hear such good jazz music!

The covid virus safety measures that had been taken by the club management, impressed me as the careful Swede I am, i.e. a careful check of mandatory virus vaccination certificates, and ID-proof for each visitor,  must definitely have contributed to the fantastic  open and  intimate air there and then. Personally I was indeed relieved to be able to place the tedious-to-wear breathing mask in my pocket for a few hours!

Summary:  A really great night - do follow them to Berlin for their next stage appearance within short - you definitely won’t regret it, I promise you!

Lovingly yours, _{(what words did Leif ”Smoke Rings” Andersson close his radio sessions with? - I can´t remember!)}

signed Börje Norhager from Östersund ("the Biathlon WC’s Capital"), SWEDEN

Lullaby of Birdland