Ode till Alfa Romeo 1750 GTV 1969
På plats i förarsätet vrider du om startnyckeln - den startar direkt, och omedelbart känner du vibrationerna i den ädla ratten och hela bilen i övrigt av den potenta motorn med dubbla överliggande kammar, och bestyckad med 40 mm Webrar - bara insugsljudet från förgasarna skvallrar om att här är en alldeles speciell upplevelse på gång…
I med 1:an, därefter 2:an nästan direkt och sedan i med 3:ans växel och ut på den kurviga men nyasfalterade sommarvägen - motorn svarar omedelbart på gasen, nålen på den stora varvräknaren (OBS: som visar rakt uppåt vid 7000 rpm) likaså. Den femväxlade lådan är så perfekt stegad att Alfan accelererar hela tiden upp genom varvtalsregistret…och du bara njuter!
Allt är så suveränt väl avstämt, styrning, bromsar - alltihop! Efter några km sträcker vägen ut på den långa ”flygrakan” norrut förbi F4, och ge nu järnet…det här är frihet!
Bild 1. Interiör, se kontrollmärket från besiktning längst till höger på vindrutan!
…Jovisst, det är en Nardi-ratt. Det var ju original i Alforna då - inte eftermonterad. Och, klart att det hade varit bättre med ratten upprättad på bilden - tänkte inte själv på det när jag fotade! Dessutom - Stående pedaler - inga problem, det känner den som kör! Se bara på de kromade och sidoriktade infattningarna av mätarna på mittkonsolen, varvräknaren på 1750:an har visarnålen rakt uppåt vid maxvarvtalet och oljetrycksmäteren till höger inne i instrumentet.
Bild 2. Interiör, det enda felet/skadan i inredningen var på passpoalen nere till vänster på passagerarstolens ryggstöd…
Bild 3. Sidovy DNA 479
Bild 4. Bakre vy DNA 479
Den roligaste bil jag har haft - köpte den 1988, (förra/första ägaren var en äldre dam i Sthlm, född 1905, som köpte den ny 1969). När jag köpte den hade den bara gått totalt 2000 mil - t ex oanvänt reservhjul och verktyg som domkraft mm var knappt uppackat ens..! Var tyvärr tvungen att sälja den 1994 - behövde pengar!! Snyft - saknar den fortfarande!! Vad trist att jag var tvungen att sälja den!
Nu finns detta reg.nr. på en helt annan, modern bil - antingen har min Alfa kvaddats och skrotats…men jag tror hellre att den försvunnit utomlands!
Min första Alfa
Bild 5. Den första Alfan - en 2000 GTV, årsmodell 1973 fotad här sensommaren 1976
En bild som för mej innehåller mycket nostalgi – inte bara bilen, utan också att den är tagen utanför mitt föräldrahem i Valla på Frösön där jag växte upp – fönstret till mitt eget ”pojkrum” i källarvåningen syns bakom bilen.
Bild 6. EUC 012 2000 GTV -73
Min första Alfa - fotad utanför Frösö Kyrka tidigt vårvintern 1977...Jag hade t.o.m elektrisk motorvärmare och dubbade vinterdäck på originalfälgarna till den - ett helgerån kan det tyckas bland sanna Alfa-entusiaster, men märk väl att på den tiden saltades inga vägar alls i Jämtland!
Dessutom hade jag ju inte råd att ha två bilar, dvs. en bruksbil för vinterföre och Alfan som sommarbil...så Alfan fick tjänstgöra alla årstider! Den diffade bakaxeln gjorde ju att den gick rätt bra att köra i halka också...
Hur gick det då till när jag fick Alfa-virus i blodet? En kronisk åkomma uppenbarligen…
En vårdag 1973 – ute på parkeringen bakom Umeå Universitet – drabbades jag plötsligt och oundvikligen av Alfa-bacillen. På parkeringen såg jag en blå sportbil jag aldrig hade sett förut… och jag hämtade polaren Per, (f.ö. oförbätterlig Porsche 356-fan men som aldrig på nåt sätt nedvärderade Alfa Romeo)…för att få veta vad det var som parkerats där.
”Jo”, sa Pelle, ”det är en Alfa Romeo 1750 GTV -68 eller -69:a”, som var läckert blå med den karakteristiska golvväxelspaken snett uppåt från växellåds-golvkonsolen. ”Den har ju dubbla Webrar som original också” sa han - och jag var då för all framtid förlorad. En sån hade nog den högsta möjliga VHF:en (vill-ha-faktorn) en bil kunde ha, för en fattig ekonomistudent just då… Men sa Pelle….”vad du EGENTLIGEN ska ha, även om du ännu inte inser det själv, är ju en annan årsmodell, nämligen 2000 GTV Bertone 73-75 med den raka 4:an på 132 hk, dubbla 45 mm Webrar och ENDAST den (501 Rosso) röda lacken”.
Så jag väntade och drömde, drömde & väntade, tills ett par år senare Pelle ringde mej och sa att ”nu du – ”Blåögats (*) farbror, bilhandlare i Storuman har just bytt in en gul 2000 GTV Bertone, med 3300 mil på mätaren, till det facila priset 24000:- . Ska du ha den?” Jag var nog fast redan där och då, på våren 1976 var det visst. Jag hade ju då mitt första fasta heltidsjobb, så finansiering ordnades ganska lätt.
*(”Blåögat” - en kompis till Pelle, som antagligen fått sitt smeknamn av särskilda skäl….)
Pelle & jag åkte upp till Storuman närmaste lördag i Pelles vita Opel Rekord som Pelle hade fått köpa billigt av ”Timmerflottar-Sixten”, och jag hade cash med mig för affären, och sedan körde vi de dryga 30 milen hem till Skellefteå/Clemensnäs. …jag körde långt före långsamme Pelle i Opeln, och tro det eller ej - jag uppnådde Nirvana i Alfans förarstol oavbrutet, hela tiden på hemvägen !
Efter den här blev det sedermera flera andra Alfor (som också finns med här på FS) , bl a en röd Alfetta 73:a, en blå 2000 GTV -75, och den gröna 1750 GTV -69:an - den riktiga pärlan!
Bild 7. Alfetta 1973 - en modell också med riktig ”Alfa-känsla”
Min andra Alfa, köpte jag i en vårdag i Sthlm 1980...en Alfetta 73:a, tack och lov utan de värdelösa mekaniska strålkastarrengörarna som blev lag på 74:orna och 75:orna...
Visserligen var den inget "fullblod" i jämförelse med Bertone-GTV-erna, men ändå en mycket potent och rolig 4-dörrars "ulv i fårakläder" att köra...och den var faktiskt nyskapande på flera nya sätt, bl. a den 5-stegade manuella växellådan som placerades rakt över bakaxeln, gjorde att Alfettan fick en väldigt bra balans tack vare viktfördelningen.
Och motorn...den beprövade varvvilliga Alfa-dubbekamsfyran på 1,8 L med 40mm Webrar!
Bild 8. HMT902 var den andra 2000 GTV Bertone som jag har ägt…en kort tid, bara nåt år i mitten på 1980-talet.
Jag hade en ambition att renovera den, men insåg ganska snart att den var i rätt risigt skick och jag nog tagit mig "vatten över huvet" betr. en renovering av den.
Efteråt, sedan jag sålt den kunde jag konstatera att det blev ju ingen lysande affär alls ekonomiskt sett (kanske den sämsta bilaffär jag nånsin gjort om jag bara ser till pengarna), men har man fått Alfa-bacillen i blodet så finns oftast ingen bot än ännu en / en annan Alfa…
Bild 9. Min femte Alfa - men förhoppningsvis inte den sista, fotad den sommaren när maskrosorna var så stora…
Bild 10. Mitt första medlemskort i klubben…
Här är mitt medlemskort från Club Alfa Romeo ”anno dazumal”, ett av mina första medlemskort…Jag vill minnas att jag var medlem i klubben med den gula EUC 012, redan 1976, eftersom jag hade klubbmärket på den!
Även om jag inte längre är medlem i klubben , så klappar mitt hjärta extra varmt för alla Alfor - och önskar att jag hade en 1750 GTV 1969 igen!
FORZA ITALIA!
Börje Norhager
PS. Bilderna är genomgående analoga (utom bild 9), tagna med Canon FTb på negativ färgfilm!
Vem vet, kanske det ännu nån dag står en i eget garage!
Tommy S.
Jag har ju en systerson som också blivit smittat av Alfa-viruset, och han brukar servera mig lockande annonser på Bertone-objekt till salu…!
Ha det bra!
/B
Mvh Glenn
PS. Jag hade också en FTb en gång i tiden, den kan man också sakna.
märkestrogen! På senare år (efter 2015) har jag visserligen "återfallit" i gamla analoga spår, men då huvudsakligen med Leica - mer om detta i en annan blogg!
/B
Tack för mycket trevlig läsning.
Nu blir det en utmaning att inte börja kolla blocket....eller uppsöka någon bilhall för att kolla om känslan i Guila eller Stelvio är samma som i 156 an.
Jag för min del insåg att när jag hade sålt den gröna 1750:an så skulle ingen bil nånsin kunna överträffa den...Så därefter har jag hållit mej till andra mycket trivialare bilmärken...
Ha det bra!
/B
/Stephan
mvh
/B
Trevlig text om dina tidiga bilar. Jag känner ju dig rätt så väl och det skulle inte förvåna mig om du, som den oförbätterliga Alfaholicen du är, en dag meddelar mig att du bytt riskokaren mot en modernare italienare, varför inte en 3,2 liters GT från mitten av 2000-talet. Är själv sugen på en, de är superläckra. Håller med Söderholm, sånt här borde man inte få skriva om.
Tommy L
Om jag skulle provköra en sån som du vurmar för ovan, skulle jag säkert bli impad, men det vågar jag nog inte utsätta mig för...
Att man inte borde få skriva om sånt här, som Tommyarna tycker, kan jag i o f s hålla med om men en sådan bekännelse som min essä (vilken länge har skavt i mig) var jag tvungen att få ur mig...det finns många olyckligt ovetande därute som inte har en aning om vad dom går miste om...!
Ha D
/B