Monkey business

Det är något speciellt med aporna. Kanske är det vårt biologiska arv som gör att vi ser på dem med en särskild blick, i ett spänningsfält mellan kuslig igenkänning och absolut främlingskap. Så lika och ändå så totalt olika.

Mitt på dagen i ett hett Thailand behöver också djuren vila. Det fanns någonting i den där makakens ögon och i dess avslappande sätt att ta siesta som tilltalade mig. Ett lugn, en njutning. Jag tyckte mig se en varelse i full harmoni med omständigheterna. Precis det som vi människor jagar och åker över halva jordklotet för att finna. Apan uppnår det i grenverkets skugga, vi tror att det finns på nästa strand, på andra sidan. Alltid på andra sidan.

Ibland kan en titt på djuren ge oss perspektiv på oss själva. Man ska emellertid inte läsa in för mycket mänsklighet i djuren. De krabbätande makakerna må vara hyfsat orädda men de är varken tama eller ofarliga. Och alla likheter med oss är våra projiceringar. Dessa apor är djur. Med stora, vassa tänder och kraftiga käkar. Inte att leka med, hur gulliga vi än tycker att de är.

Oavsett i vilka banor ens funderingar går så är apor först och främst vansinnigt roliga att titta på. Pigga, nyfikna, intelligenta, påhittiga, ja ibland rentav stöddiga. I Thailand hoppade en gång en makak ner från ett träd rakt på matbordet på en uteservering. En av matgästerna slog ett slag mot apan för att skrämma bort den – och fick en rak höger tillbaka! Jag skulle ha gett mycket för att ha fått sällskapets reaktioner på bild.

I somras var jag i Sydafrika. I området där vi bodde, alldeles utanför Kruger National Park, huserade en stor flock apor av arten Vervet Monkey. Här gällde det att inte lämna fönster eller dörrar öppna.

Att dessa apor var förslagna rackare fick jag se prov på när en av dem klättrade ner från hustaket till den stora terrassen. Först försiktigt, sen full fart. Upp på borden, ner på golvet, upp på borden igen. Den vräker omkull saker och sticker plötsligt iväg med blixtens hastighet. Den apan fick vad hon var ute efter – socker.

Det är ändå i det vilda som vilda djur är i sitt rätta element. Jag avslutar med en bild på en babian, en hona med unge hängandes under magen. Halvt dold i gräset, precis så som man brukar se dessa apor. Mötet med den flocken kunde bli ett eget blogginlägg, men jag pausar apbloggeriet tills jag har varit i Borneos regnskogar och fotat orangutanger. Någon gång ska det bli av, hoppas jag.

2011-01-24 11:16   frwe

Intressant läsning och mycket fina bilder Göran. Bilder lyfter i en kontext. /Frode

Svar från Billingen 2011-01-24 11:36

Jag håller med dig Frode, kontexten ger oftast bilderna en särskild inramning, en berättelse. Kul att du gillade vad du såg och läste =)

2011-01-24 11:22   aos56

Så härliga bilder, jag gillar dessa djur och det kan vara just att dom liknar oss människor. Har varit många gånger i Gibraltar och hälsat på dessa underbara djur.
MVH Anita

Svar från Billingen 2011-01-24 11:37

Hej Anita Maria! Gibraltar verkar väldigt spännande, jag hoppas kunna resa dit någon gång.

2011-01-24 11:41   mattias70

Hejsan Björn,
En trevlig berättelse och riktigt bra bilder. De tre översta bilderna är riktigt vassa tycker jag. Jag ser fram emot en blogg om orangutanger framöver :) /Mattias

Svar från Billingen 2011-01-24 11:45

Vad kul att höra! Tack Mattias!