Bländare åtta

Fotorelaterade betraktelser

På vandring i Tien Shan (del 2 av 2)

Det är möjligt att vandra till fots uppför Inylchek-glaciären till baslägret, men det är en smärre expedition i sig. Vi gör som de flesta klättrare med siktet inställt på en eller annan bergstopp i Tien Shan – vi tar helikopter.

Färden varar ungefär 30 minuter och en häftigare halvtimme jag nog inte varit med om.

Bergen breder ut sig i alla riktningar, de vita topparna blir allt fler ju högre upp vi kommer. Överallt stora glaciärer. De plöjer genom landskapet som motorvägar och i sidodalar vandrar mindre isar sakteliga och stötvis ner i uppbrutna, kaotiska strukturer.

Helikoptern är en rysk militärmodell. Inte byggd för komfort. Trångt, ryggsäckar och annan packning överallt, skakigt. Bänkar med ryggen mot vägg och fönster. Det är med viss möda jag fotograferar.

Vårt mål är South Inylchek Basecamp, som ligger på ca 4000 meters höjd och byggs upp varje sommarsäsong, mest för alla klättrare men även en och annan grupp vandrare lockas hit.

När vi klivit av och fått ur all vår packning försvinner helikoptern snabbt. Dammet och sanden den rört upp lägger sig och allt blir tyst. Här finns bara berg, is, sten och tunn luft. Lika ogästvänligt som det är vackert.

Inylchek hör till världens största glaciärer utanför polarregionerna. Den delar sig i två armar, varav den södra är störst med sina dryga sex mil på längden.

Området lockar klättrare från hela världen. Anledningen är ett flertal attraktiva toppar, men också det faktum att Tien Shan är så avlägset, okänt och föga exploaterat av mänsklig hand.

Det mest kända berget i området är Khan Tengri, som med sina 7010 meter över havet utgör världens nordligast belägna 7000-meterstopp. En klassisk pyramid med en vacker sydkam. Centralasiens Matterhorn, om man så vill.

Högst är dock Peak Pobeda, eller Jengish Chokusu som det kirgiziska namnet lyder. En imposant jätte på 7439 möh.

Klättring brukar betraktas som äventyrligt och actionfyllt. Faktum är att verksamheten inte bara kräver styrka och mod utan framförallt tålamod. I väntan på rätt väderförhållande kommer kortleken väl till pass. Annars kan man låta kreativiteten flöda genom att bygga stenrösen.

Jag hade hoppats på stjärnklara nätter, för fotograferingens skull. Det blev ingen nattfotografering, men den första kvällen bjöd på ett skymningsljus av sällan skådat slag.

Dagen innan avfärd gjorde vi en tur förbi Khan Tengri Basecamp upp till läger 1. Det var dimmigt mest hela tiden, men miljön har så mycket mer att erbjuda än vyer och gnistrande toppar. Ur fotografisk synpunkt kan detaljstudier vara väl så spännande.

Personligen är jag också förtjust i de stunder när det öppnas fönster i molntäcket eller dimman och man får ana lika mycket som man faktiskt ser av de mäktiga bergen.

Efter tre nätter i South Inylchek Basecamp är det så dags att kliva ombord helikoptern för att lämna glaciären och ta oss ner till utgångspunkten två veckor tidigare, Karkara.

Det blir ännu en spektakulär morgonfärd med möjligheter till flygfotografering över ett magiskt landskap.

Så småningom förändras landskapet. Brunt och grönt ersätter vitt och grått, de spetsiga formerna övergår i mjuka linjer.

Som sagt, tillbaka till utgångspunkten. Vi äter frukost i en jurta. Sen återstår bara gränsövergången till Kazakstan (fler stämplar). Där väntar någonting vi har sett fram emot i två veckor: en varm dusch!

* * *

Första delen av min reseberättelse hittar du här.

Postat 2014-09-09 09:15 | Läst 8152 ggr. | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera

På vandring i Tien Shan (del 1 av 2)

Pang på rödbetan. Vi hinner knappt landa i Almaty, Kazakstan, förrän vi packar in bagage och oss själva i minibussen för en lång och skumpig färd mot Karkara Camp vid gränsen till Kirgistan. Hettan är olidlig. Det enda som står emot trötthet och jetlag är förväntan. Drömmen om Tien Shan.

Tien Shan – De himmelska bergen – är namnet på ett område norr om Taklamakanöknen, där Kazakstan, Kirgistan och Xinjiangprovinsen i Kina möts. Det bildar Himalayas svans i väster. Området är vidsträckt och vilt, med väldiga glaciärer och toppar som når över 7000 meter.

I två veckor ska vi vandra och tälta här, i ett landskap utan leder, skyltar eller hyttor.

Men innan vi når vildmarken tar vi del av kultur i form av byråkrati med ekon från de totalitära staternas nittonhundratalshistoria. Gränsövergången från Kazakstan till Kirgistan blir en utdragen ritual där pass vandrar från hand till hand, meningslösa frågor ställs med total språkförbistring som grund, och den ena stämpeln efter den andra dunkas in med överdriven auktoritet.

En liten bit i ett robust militärfordon, som också den andas sovjetisk ingenjörskonst, och sen är vi ute.

För den gemensamma utrustningen tar vi hjälp av hästar som packdjur. Vilket känns naturligt eftersom människorna i dessa trakter traditionellt är hästfolk, med etnisk härstamning från nomadiska mongoler och turkar.

Hästskötarna red utan sadel med en imponerande lätthet och skicklighet. Ibland användes djuren för lekar och tävlingar, som vanligtvis gick ut på att få motståndaren ner i backen.

Vandringen tar oss genom dalar och över höga pass, genom barrskog och över alpina ängar med rik flora.

Vi vadar över älvar och slår läger vid sjöar med smältvatten från berg och glaciär. Nedan sjön Karakol:

Innan vi når de riktigt höga höjderna stöter vi på någon enstaka familj. Det rör sig om nomader som bor i runda tält kallade jurtor (det kazakiska namnet är kiyiz som betyder ”filthem” och på kirgiziska heter det bojzoj, ”grå bostad”, efter dukens färg). Under den korta sommaren låter de sin boskap beta här. Får, hästar och nötkreatur.

* * *

Tien Shan är inte bara landskap utan även flora och fauna. Kazakstan har på senare år blivit ett allt populärare resmål för fågelskådare. Jag förstår varför även om fåglar inte var det jag primärt riktade kameran mot.

På bilden nedan har vi just tagit oss över det norra Ashutor-passet på 3800 meters höjd. Ett skolboksexempel på hur en glaciär dragit sig tillbaka och lämnat en kägla av morän och en krympande istunga.

Successivt når vi höjd och redan efter ett par dagar har vi lämnat trädgränsen. I takt med att miljön blir kargare och mer dramatisk så krymper vi själva. Människan blir liten och sårbar, i bästa fall också en aning mer ödmjuk inför naturen.

Titta noga så ser du två människor på isen, i bildens nederdel:

Med sublima vyer i alla riktningar är det lätt att glömma bort miljöns andra kvaliteter. Men landskapet uppvisar former och linjer, i stort och smått, som kan vara nog så visuellt intressanta som den grandiosa vyn.

Hur var vädret? Jo tack, allt från stekande sol och 30-gradig värme till regn, dimma, snö och hagel. Minusgrader de flesta nätter.

Dåligt väder är inte behagligt men har sina fotografiska fördelar, särskilt stunden när ovädret upphör och ljuset ger sig tillkänna.

* * *

I nästa del av min reseberättelse ger vi oss rakt in i hjärtat av Tien Shan, till de stora isarna och de höga bergen, för en final i tunn luft.

Postat 2014-09-08 08:43 | Läst 9439 ggr. | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera

Bloggar

Bländare åtta

På vandring i Tien Shan (del 2 av 2)

På vandring i Tien Shan (del 1 av 2)

Billingen

Skriver om

Innehållskategorier

Arkiv

Bloggar

Bländare åtta

På vandring i Tien Shan (del 2 av 2)

På vandring i Tien Shan (del 1 av 2)

Billingen

Skriver om

Innehållskategorier

Arkiv

Kategorier