Lost Glory

Den här gången skulle det bli annorlunda. Ett snötäckt landskap. Bergväggar draperade i vitt. Mina tidigare resor till Nepal hade gjorts på våren. Nu åkte jag mitt i vintern, över jul och nyår. Men mina förväntningar infriades inte. Redan under flygresan från Kathmandu till Pokhara kunde jag konstatera hur naket Himalaya var – knappt någon snö alls förutom på de allra högsta topparna.

Iakttagelsen bekräftas ännu mer påtagligt från byn Dhampus, där ett majestätiskt panorama breder ut sig med berget Machapuchhre som på en tron i mitten. Machapuchhre, eller Fish Tail Mountain, hör till Nepals mest berömda och fotograferade berg. Av dess vita mantel återstår nu bara trasor. ”It has lost its glory”, konstaterar vår guide med sorg i stämman.

På kvällen några dagar senare monterar jag upp stativet och riktar kameran mot Annapurna South och Hiunchuli. Jag befinner mig i byn Chomrong. En man ur lokalbefolkningen tittar intresserat på och utan att jag behöver föra saken på tal berättar han att hela dalgången tidigare brukade vara snötäckt från oktober fram till våren. Men det har inte snöat i Chomrong på flera år.

Jag får lite dåligt samvete för att jag tänker på min egen upplevelse, på de där bilderna jag skulle fått med mig hem. Men det är ju inte jag som har problem. Den globala uppvärmningen slår hårt mot ett land som Nepal, vars klimat är så beroende av Himalaya med alla dess glaciärer. Man berättar för mig om översvämningar, oregelbundenheter i monsunregnen, skördar som slår fel. Det är de fattiga människorna här som drabbas, konkret och hårt.

Himalaya är såklart fortfarande mäktigt bortom beskrivning. Att stå 4000 meter ovanför havsytan framför Annapurna I och blicka upp mot toppen, och veta att avståndet dit är fyra vertikala kilometer, det är en sublimt svindlande känsla. Samtidigt tänker jag nu mer än tidigare på att ordet Himalaya betyder ”snöns hemvist”. Himalaya lär förbli storslaget. Frågan är bara hur länge världens största bergskedja kommer att göra skäl för sitt namn.

Not: Denna text skrev jag för några år sedan efter min senaste resa till Nepal, men den har blivit liggande i den digitala byrålådan. Temats aktualitet har emellertid inte minskat, tvärtom…

"... ty det är jag som är molnmannen"

Inte särskilt blygsamt sagt av landskapsmålaren John Constable (1776–1837), kan tyckas. Men det fanns fog för självbeskrivningen. Ingen samtida eller tidigare konstnär – Leonardo da Vinci får ursäkta – hade fördjupat sig mer i molnens mysterium och bättre förfinat konsten att återge dem på duk. Enbart sommaren 1822 gjorde han ett femtiotal verk, studier av moln med anteckningar om tidpunkt, temperatur, vindriktning och andra meteorologiska faktorer på baksidan av bilderna.

I boken Molnens idéhistoria från 2001 av Richard Hamblyn diskuteras Constable och hans målmedvetna arbete med att avbilda skyarna. "Molnmannen" framhåller att himlen bör utgöra en betydande beståndsdel i en bildkomposition, och menar att det är "svårt att nämna en landskapstyp där himlen inte är grundton, skalans norm eller känslans viktigaste organ".

Tänkvärda ord, även för en naturfotograf. Ljuset vi arbetar med och som skapar stämning i bilderna handlar inte bara om solens position utan än mer om moln, dimma, slöjor och liknande atmosfäriska faktorer.

Även om jag inte systematiskt har inriktat mig på vad som ibland kallas "cloudscapes" så vinklar jag gärna kameran uppåt, placerar horisonten lågt för att låta himlen dominera mina landskapsbilder. Hamblyns bok, som jag nyss läst, och inte minst Constables ord inspirerade mig att välja ut fyra bilder som exempel på detta slags kompositioner.

Bild 1) Lofoten, norra Norge

Vad karaktäriserar landskapet på denna magiska plats? Berg, hav och stränder, skulle nog de flesta säga. Jag vill tillägga: väder. Som skiftar snabbt och mellan ytterligheter. På få andra platser slår vädret om från strålande solsken till hagelstorm så hastigt och oförutsebart. Vid min första resa hit såg jag knappt bergen alls, hela landskapet var sänkt i moln och dimma i över en vecka. En blå himmel varar sällan länge här, snarare dominerar det ständiga hotet om oväder. I Lofoten tittar folk uppåt mycket. Frågande, tolkande.

Därför tycker jag denna bild med dess låga horisont vittnar om Lofotens karaktär. Här finns bergen och atlantens turkosa vatten som rullar in mot stranden. Men här finns också moln och väder. Fem minuter senare kan regnet vräka ner från blåsvart himmel eller så gnistrar solens strålar i vattnet.

Bild 2) Hinsholmen, Göteborg

Moln behöver inte vara mörka och dramatiska för att berätta om landskapet. Medan Lofotens moln trycker ner betraktaren mot jorden har skyarna över Hinsholmen en motsatt effekt. En frigörande rymd. Oändliga luftmassor som lyfter havets fåglar till skyarna och människans tankar ännu högre.

Bild 3) Machhapuchhre, eller Fish Tail Mountain, Nepal

För länge sedan skrev jag ett blogginlägg om moln och berg. Kombinationen fascinerar mig. Ett möte mellan två diametrala symboler – det eteriska och det fasta, det förgängliga och det bestående – i vars register vi kan placera oss själva.

Bilden är inte tagen på särskilt hög höjd med Himalaya-mått mätt, bara drygt 4000 meter över havet, nära Annapurna Basecamp. Den ger ändå intryck av att vara tagen från genom ett flygplansfönster, med horisonten långt nedanför fötterna. Så är det i Himalaya: molnen kan plötsligt visa sig innehålla berg.

Bild 4) South Inylchek Basecamp, Kirgizistan

En opartisk domstol må döma mig för brott mot lagen om pornografiskt naturfoto, paragraf åtta om solnedgångar. Men vem skulle kunna motstå ett ljusspel som detta? Jag har sällan upplevt en himmel som brinner så. Kontrasten mot den kalla marken med dess glaciärer och snödraperade berg gjorde molnens färger ännu mer slående.

Det ligger en bild från detta tillfälle med annorlunda komposition i ett av mina album här på FS. Men den här har en starkare koppling till Constables tanke om himlen som anger grundton och skala och som spelar på betraktarens upplevelse.

* * *

Lästips: Richard Hamblyn, Molnens idéhistoria: Hur skyarna fick sina namn, övers. Pär Svensson (Fahrenheit förlag, Stockholm, 2001). Om John Constable finns många böcker och artiklar. För hans molnprojekt se Edward Morris, Constable’s Clouds: Paintings and Cloud Studies by John Constable (National Galleries of Scotland, Edinburgh, 1999 och senare upplagor).