Spökfåglar och isgubbar

Spökfåglar finns inte i verkligheten utan bara på bild, tack vare lång slutartid. Isgubbarna finns däremot, kameran har bara registrerat dem. Eller är det så enkelt?

I en mening existerar varken spökfåglar eller isgubbar eftersom de är tillägg som vi gör, genom teknik eller association eller bådadera. Det finns ingen verklighet att se bakom våra tillägg och vinklingar. Ett fotografi visar inte verkligheten utan uppmanar oss att se. Ett tryck på associationsknappen.

Bortsett från denna lilla reflektion tyckte jag att bilderna var lite kul, helt enkelt =)

Monkey business

Det är något speciellt med aporna. Kanske är det vårt biologiska arv som gör att vi ser på dem med en särskild blick, i ett spänningsfält mellan kuslig igenkänning och absolut främlingskap. Så lika och ändå så totalt olika.

Mitt på dagen i ett hett Thailand behöver också djuren vila. Det fanns någonting i den där makakens ögon och i dess avslappande sätt att ta siesta som tilltalade mig. Ett lugn, en njutning. Jag tyckte mig se en varelse i full harmoni med omständigheterna. Precis det som vi människor jagar och åker över halva jordklotet för att finna. Apan uppnår det i grenverkets skugga, vi tror att det finns på nästa strand, på andra sidan. Alltid på andra sidan.

Ibland kan en titt på djuren ge oss perspektiv på oss själva. Man ska emellertid inte läsa in för mycket mänsklighet i djuren. De krabbätande makakerna må vara hyfsat orädda men de är varken tama eller ofarliga. Och alla likheter med oss är våra projiceringar. Dessa apor är djur. Med stora, vassa tänder och kraftiga käkar. Inte att leka med, hur gulliga vi än tycker att de är.

Oavsett i vilka banor ens funderingar går så är apor först och främst vansinnigt roliga att titta på. Pigga, nyfikna, intelligenta, påhittiga, ja ibland rentav stöddiga. I Thailand hoppade en gång en makak ner från ett träd rakt på matbordet på en uteservering. En av matgästerna slog ett slag mot apan för att skrämma bort den – och fick en rak höger tillbaka! Jag skulle ha gett mycket för att ha fått sällskapets reaktioner på bild.

I somras var jag i Sydafrika. I området där vi bodde, alldeles utanför Kruger National Park, huserade en stor flock apor av arten Vervet Monkey. Här gällde det att inte lämna fönster eller dörrar öppna.

Att dessa apor var förslagna rackare fick jag se prov på när en av dem klättrade ner från hustaket till den stora terrassen. Först försiktigt, sen full fart. Upp på borden, ner på golvet, upp på borden igen. Den vräker omkull saker och sticker plötsligt iväg med blixtens hastighet. Den apan fick vad hon var ute efter – socker.

Det är ändå i det vilda som vilda djur är i sitt rätta element. Jag avslutar med en bild på en babian, en hona med unge hängandes under magen. Halvt dold i gräset, precis så som man brukar se dessa apor. Mötet med den flocken kunde bli ett eget blogginlägg, men jag pausar apbloggeriet tills jag har varit i Borneos regnskogar och fotat orangutanger. Någon gång ska det bli av, hoppas jag.

Snart...

Okej, ”snart” är väl mer ett uttryck för en längtan än en realistisk prognos. Men när man idag såg gröna gräsfläckar för första gången på jag vet inte hur länge, kände solen värma från en klarblå himmel, hörde hur smältvattnet porlade i rännilar här och var, så kändes det som att snart, snart…

Och jag är väl inte den enda som längtar efter våren?

P.S. Sista bilden är manipulerad.

Exit Galleri FS

Lollo Brandt har gjort det. Nyligen gjorde Bente Liebmann det. De har tagit bort sina bilder från Galleri FS. Nu gör jag detsamma. Exit.

Önskar alla en fin vecka och vidgade vyer!

Expedition balkong, eller: Scener från tredje våningen

Jag arbetar, alltså är jag. Inte ute och fotograferar så ofta som jag skulle vilja.

Jobbet stjäl mycket tid och energi just nu. Det är mörkt på morgonen när man ger sig av och mörkt när man kommer hem, eller i bästa fall skymning några minuter innan vinterkvällen gör sin tidiga entré. Och det finns ungefär lika mycket ork som ljus.

Så vad ska en stackars naturfotograf göra? Fota makrobilder av kaktusarna i köksfönstret? Gå över till grannen och fråga om hon har någon uppstoppad fågel jag kan få låna? Nej, balkongen är svaret!

Fattigt surrogat för att vara ute i skog och mark visserligen. Och möjligheterna till varierande kamerapositioner är ungefär lika med noll. Men man kan ju göra en dygd av nödvändigheten och se fotografering från balkongen som en utmaning – begränsningar är utvecklande.

Tidigt igår kväll låg det ett tjockt lager nysnö på träden. På himlen syntes en ljusstark månskära och molnskyar som hastigt drog förbi. Allt detta gav ett speciellt ljus. Jag skulle iväg och hade lite bråttom. Riggade snabbt upp kameran på stativet och planterade det i snön på balkongen. Fokuseringen är det stora problemet i detta läge; det är för mörkt för autofokusen och i sökaren ser man inte mycket. Man får testa, gå på känsla och liten bländare. En slutartid på 30 sekunder var lagom för att återge scenen så som jag ville. Så här:

För någon vecka sedan kom den hit igen, den stora flocken kajor. Hundratals fåglar sätter sig i de stora björkarna utanför min balkong. Fåglarna kommer hit då och då. De kraxar och flaxar, eller är kusligt stilla och tysta. Och de är många, riktigt många. Som en vinterhälsning från Hitchcock.

Nu är jag inte ansatt av mordiska fåglar utan bara av förvärvsarbetets tidstjuvar. Men de försvinner så småningom, liksom kajorna. Då ska jag ut på riktig fototur. Tills dess får väl balkongen duga.