Det kom ett mail

Med en hemsida har du världen som kontaktyta. Det kan leda till helt oväntade möten, samtal och förfrågningar.

. . .

Nyss fick jag ett mail från Santa Barbara, Kalifornien. Från en curator och redaktör för serien ”World Wide Art Books”. Hon hade sett min hemsida och gillade mina bilder, och bjöd in att medverka i boken International Masters of Photography Vol. 1.

. . .

En internationell coffee- table-bok! Det lät ju både smickrande och lockande. Men…

Det var inte gratis. För en sida i boken skulle jag få betala 780 dollar, alltså ungefär 4900 kr!

Well ma’am, thanks but no thanks.

Skimrande fåglar

Människan – toppen av näringskedjan, jordens härskare. Visst. Men faktum är att samtliga människans sinnen är rätt svaga och outvecklade i jämförelse med många andra djur på vår planet.

När det gäller synsinnet så hör fåglarna till de mest avancerade varelserna. Deras ögon är komplexa konstruktioner som på en rad punkter skiljer sig från människans. Det hjälper dem att uppfatta fina detaljer och mycket små rörelser, men också att registrera färger i ett brett spektrum. Det är förmodligen bara vissa korallrevsfiskar som kan konkurrera med fåglarna om det mest utvecklade färgseendet bland jordens alla djur.

Variationen bland fåglarna är givetvis enorm när det gäller synförmågan. Men en sak är säker: fåglar ser en annan värld än du och jag. Många registrerar ultraviolett ljus och de långa röda vågorna i den andra änden av ljusets spektrum, alltså färger människan inte kan se.

En aning om denna färgrikedom kan de skimrande fjäderdräkterna kanske ge. En färgpalett man vanligtvis förknippar med exotiska fåglar, men som även förekommer i blygsam skala hos vissa av våra inhemska arter.

Fjädrarnas färger kan skapas av pigment, men också genom själva texturen. Små ojämnheter gör att interferens uppstår då ljusstrålarna träffar fjädrarna, likt tusentals prismor, vilket skapar den optiska effekten av iriserande färg.

Eftersom det är rörelse som orsakar ett sådant skimmer är det omöjligt att fånga på en stillbild.

Jag vill ändå visa några bilder, samtliga tagna i Sydafrika förra sommaren. Bilder på fåglar vars skimrande fjäderdräkt fascinerande mig för mycket för att inte vilja visa dem.

. . .

Hedydipna collaris (eng. Collared Sunbird)

. . .

Cinnyris talatala (eng. White-bellied Sunbird)

Honan är inte lika färgrann. I fågelvärlden är det oftast hanarna som ståtar med färgerna, för att imponera på honorna.

. . .

Chalcomitra senegalensis (eng. Scarlet-chested Sunbird)

Lägg märke till att den turkosa färgen på huvudet inte alls syns på den undre bilden, där i gengäld röda tonerna på vingarna framträder.

. . .

Lamprotornis chalybaeus (eng. Greater Blue-eared Starling)

. . .

Avslutningsvis Coracias caudatus (eng. Lilac-breasted Roller). Detta är en fågel som skimrar alldeles makalöst i flykten. Den flyger också väldans snabbt och jag fick tyvärr ingen bra flyktbild.

. . .

För den som är intresserad av fåglarnas sinnen och hur de använder dem i kampen för överlevnad, vill jag tipsa om boken Att överleva dagen, med bilder av Brutus Östling och text av Susanne Åkesson (Brutus Östling bokförlag Symposion, Stockholm/Stehag, 2009).

Där himmel möter jord

Fint väder och bra väder är två helt olika saker. Strålande sol är visserligen oftast behagligt, men en knallblå himmel är bildmässigt inte särskilt intressant. Inte för landskapsfotografen, i synnerhet inte om man det är berg man riktar sökaren mot.

Redan ett litet moln eller en tunn molnsky lyfter bilden. Men jag vill ha mer än så.

. . .

Jag vill ha moln som svarar mot bergens visuella kraft och dramatik. Hotfulla moln som vittnar om naturens objektiva faror för den lilla människan. I en tidigare blogg skrev jag om ljuset i bergen. Solen kan onekligen bjuda magnifika skådespel i dessa miljöer, men frågan är om inte molnen ändå är det element som bäst skänker bergen en alldeles speciell, sublim karaktär.

. . .

Skulle detta vara specifikt för bergslandskapet? Ja, det vill jag påstå, och anledningen är enkel. En pilot som flög mindre plan i Nepal sade: ”Det är inte som att flyga på andra platser, för här finns det ofta berg i molnen.”

I de höga bergen är molnen inte ett tak ovanför landskapet utan en del av det. Bergen är mötesplatsen mellan himmel och jord.

. . .

Berg och moln – det är också ett möte mellan element i mer abstrakt bemärkelse. Fast klippa och förångat vatten. Det massiva och det flyktiga. Geologisk tid och regndroppens ögonblick.

. . .

Det är alltså ett motsatsernas spel vi ser när vi betraktar molnens svepande rörelser kring bergens väggar och toppar, deras våtkalla svävande ovan glaciär och snöfält. För vår blick är utgången alltid densamma: bergen består, molnen löses upp.

Fast så enkelt är det inte. Moln är vatten. Och vatten är det element som med hjälp av gravitation, vind och solstrålar bryter ner bergen, långsamt, långsamt. Bortom människans upplevelsehorisont är entropilagen verksam. Klippa blir till sten, sten till grus, grus till sand och sediment som sköljs bort och slutligen hamnar i något av de stora haven.

Perspektivet skiftar: vattnet är ett konstant element som löser upp, men bergen, de är ickebeständiga.

Åh dessa solnedgångar!

Vi kan inte ha dem till någonting. De är helt obrukbara, tjänar inget praktiskt syfte för människan. Rent biologiskt borde solnedgången väcka olustkänslor eftersom den signalerar mörkrets inbrott. Den kalla delen av dygnet då vår syn begränsas och nattaktiva rovdjur ger sig ut på jakt är inte till vår fördel som naturvarelse.

Ändå utövar solnedgångar en mäktig attraktionskraft på de allra flesta människor.

. . .

Man kan ställa frågan om denna uppskattning är inlärd, traderad av kultur och samhälle över historisk tid. Ett fenomen som inte ligger i den natur vi betraktar utan i sätter vi ser på, en kalibrerad blick. Eller om uppskattningen trots allt bottnar i en universell egenskap, som är allmänmänsklig utan att vara strikt biologisk. Ett estetiskt sinnelag, en känsla för det som 1700-talets filosofer kallade ”det natursköna”.

. . .

Oavsett hur man väljer att bevara den frågan så kommer man inte ifrån att naturens estetiska kvaliteter är under ständig påverkan från kulturella bruk och värderingar.

Solnedgångar hör till de motivkretsar inom fotografin som på en och samma gång är de mest älskade och de mest föraktade. Motivet har så till den grad exploaterats att det alltid finns någon som är beredd att trycka till med kitschstämpeln.

. . .

Därför är solnedgången också ett intressant fotomotiv: den aktualiserar värderingsskillnaden mellan verklighet och bild. Det är tillåtet att uppskatta naturen men inte representationer av den, i alla fall inte vilka som helst, hur realistiska de än må vara.

Samtidigt uppmuntras man som fotograf att ständigt att bryta mot konventioner och tabun. Men gäller det också tabut mot alltför uppenbar skönhet?

Gatufoto

Nej, jag har inte sadlat om, inte bytt gräs mot asfalt, trädstammar mot lyktstolpar, klippväggar mot husfasader. Naturen är fortfarande min viktigaste källa till fotografisk inspiration, och den källan är bottenlös, outtömlig.

Något av naturens variationsrikedom avspeglar sig i naturfotografin, som egentligen är ett paraplybegrepp med en rad subgenrer. Berg och vida horisonter slår an de djupaste strängarna inom mig, men jag är för den skull ingen specialist som bara ägnar mig åt dessa motiv.

Jag beundrar verkligen alla dessa fågelfantaster, makromästare och kustkolorister som år efter år utvecklar sin teknik och förfinar sin blick på det valda specialområdet. De inspirerar mig, även om de emellanåt får mig att känna mig som en dilettant som blir hyfsat bra på mycket men inte riktigt bra på någonting.

Det händer även att jag fuskar i gatufotografins traditionstyngda konst, särskilt när jag befinner mig på resande fot. Viktigt att tänka på när man pratar om fotografiska genrer är att dessa inte bara är en fråga om bilder och motiv utan också om samtal, begrepp, värderingar, attityder, kort sagt olika diskurser.

Det gör varje motivkrets och teknik till ett mer eller mindre minerat område; en bild triggar igång associationer och förväntningar som har att göra med mycket mer än bara det konkreta objekt som förevisas.

Utan att vilja gå in i gatufotografins diskussion om äkthet och realism, känsla och liv, kugghjul och kemikalier, tänkte jag säga några ord om bilden nedan.

. . .

Platsen är Reykjavik, bilden tog jag för ett par år sedan. Bakgrunden utgörs av ett stort collage på ett plank, det var en av många offentliga konstinstallationer som visades i staden den sommaren.

Bilden kan utan vidare etiketteras gatufoto men inte ”straight photography”, eftersom den är manipulerad.

För det första så är den beskuren. Bort med bilar, gatsten och underkroppar för att renodla, både visuellt och med avseende på budskapet. Det är barnens ansikten man ser och därför ville jag rikta uppmärksamheten mot huvudena på de vuxna som passerar förbi.

Beskärningen var känslig. Det gällde att få med så många barn att mångfalden framgår men inte så många att det vuxna paret helt dränks i myllret.

Generellt föredrar jag bilder som antingen är tydligt rektangulära eller exakt kvadratiska. Men här fanns dels linjer att ta hänsyn till, dels barnens ansikten som inte kunde klyvas hur som helst. Det hade till exempel varit olyckligt med ett par intensiva, blickfångande ögon alltför långt ut mot endera bildkanten eller ett öga som kluvits av en bildkant. Därav de udda proportionerna 767x800 pixlar.

För det andra så är collaget i bakgrunden ursprungligen i färg. Men alla färger medförde att bilden som helhet blev rörig. Även i detta avseende krävdes därför renodling, och genom manipulering av bakgrunden till gråskala ville jag också understryka skillnaden – klyftan – mellan barn och vuxna.

Den svartvita bakgrunden skapar dessutom en dissonans, en ironisk touch: barnen som är glada och livfulla är grå medan de sammanbitna och målriktade vuxna får framträda i färg.

Jag lade just in denna bild i ett album, och gav den titeln ”Generationsklyfta”.

Vi ser en klyfta i mer än ett avseende. Barn och vuxna; kollektiv och tvåsamhet; öppna, spontana känslouttryck och behärskad, anonym hållning. Barnen släpper oss inpå med blicken, de vuxna stänger oss ute bakom sina solglasögon. Och så vidare.

Jag skulle tro att den här bilden gör det lätt att gilla barnen och tycka att de vuxna bara ser tråkiga och hämmade ut. Inget fel i att med en bild påminna om vuxenlivets paralyserande normer och rutiner. Men kanske inte särskilt originellt och djupsinnigt.

Det finns en annan nivå, som möjligen gör en bild som denna mer intressant. Vi ser nämligen inte bara människor på gatan utan bilder av människor, fotografier. Kamerans lins är verksam i två steg: först en fotograf som tagit bilderna på barnen och sedan en fotograf som tagit bilden av bilderna.

Det faktum att man ser så lite av verkligheten – bara huvudena och axlarna på det vuxna paret, en bråkdel av hela bildytan – blir en kommentar till bildens dominans i den urbana miljön. Storstadens gator är en plats för bilder snarare än för verkliga barn. Manipulerade bilder som ska manipulera betraktaren. Manipulera våra föreställningar, värderingar, begär och handlingar.

Liksom oftast är gatufotografen i detta fall anonym. Vissa gömmer sig bakom solglasögon, andra bakom en kamera. Och fotografer gömmer sig inte sällan bakom en genrebeteckning.