Elgol

Höstens fotoresa gick till västra Skottland, närmare bestämt Isle of Skye och Glencoe. I en serie kronologiskt ordnade inlägg kommer jag visa ett urval bilder från resan. Från plats till plats som vårt sällskap stannade vid för att i bild fånga landskapen, ljuset och stämningarna.

Elgol är en liten ansamling hus som väl nätt och jämnt summerar till en by. Namnet är välkänt bland brittiska naturfotografer. Anledningen uppenbarar sig direkt vid första åsynen. Om sikten är klar vill säga, vilket man inte kan räkna med då vädret på skotska västkusten är notoriskt lynnigt.

Bortom havsviken Loch Scavaig breder Cuillin-bergen ut sig som en mörk fond och i förgrunden finns stenar av olika storlek samt fårade klipphällar. Ett fotografiskt gourmetbord. När vi var där – det blev ett par återbesök i Elgol under vistelsen på Isle of Skye – var dessutom bergstopparna pudrade med snö.

Lost Glory

Den här gången skulle det bli annorlunda. Ett snötäckt landskap. Bergväggar draperade i vitt. Mina tidigare resor till Nepal hade gjorts på våren. Nu åkte jag mitt i vintern, över jul och nyår. Men mina förväntningar infriades inte. Redan under flygresan från Kathmandu till Pokhara kunde jag konstatera hur naket Himalaya var – knappt någon snö alls förutom på de allra högsta topparna.

Iakttagelsen bekräftas ännu mer påtagligt från byn Dhampus, där ett majestätiskt panorama breder ut sig med berget Machapuchhre som på en tron i mitten. Machapuchhre, eller Fish Tail Mountain, hör till Nepals mest berömda och fotograferade berg. Av dess vita mantel återstår nu bara trasor. ”It has lost its glory”, konstaterar vår guide med sorg i stämman.

På kvällen några dagar senare monterar jag upp stativet och riktar kameran mot Annapurna South och Hiunchuli. Jag befinner mig i byn Chomrong. En man ur lokalbefolkningen tittar intresserat på och utan att jag behöver föra saken på tal berättar han att hela dalgången tidigare brukade vara snötäckt från oktober fram till våren. Men det har inte snöat i Chomrong på flera år.

Jag får lite dåligt samvete för att jag tänker på min egen upplevelse, på de där bilderna jag skulle fått med mig hem. Men det är ju inte jag som har problem. Den globala uppvärmningen slår hårt mot ett land som Nepal, vars klimat är så beroende av Himalaya med alla dess glaciärer. Man berättar för mig om översvämningar, oregelbundenheter i monsunregnen, skördar som slår fel. Det är de fattiga människorna här som drabbas, konkret och hårt.

Himalaya är såklart fortfarande mäktigt bortom beskrivning. Att stå 4000 meter ovanför havsytan framför Annapurna I och blicka upp mot toppen, och veta att avståndet dit är fyra vertikala kilometer, det är en sublimt svindlande känsla. Samtidigt tänker jag nu mer än tidigare på att ordet Himalaya betyder ”snöns hemvist”. Himalaya lär förbli storslaget. Frågan är bara hur länge världens största bergskedja kommer att göra skäl för sitt namn.

Not: Denna text skrev jag för några år sedan efter min senaste resa till Nepal, men den har blivit liggande i den digitala byrålådan. Temats aktualitet har emellertid inte minskat, tvärtom…

Tankar kring en bild #4 – Marmorerat landskap

För femton-tjugo år sedan var fraktaler och kaosteori ett populärt tema inom naturfotografin. Det visades många bilder på ormbunkar och andra växter vars former repeterade sig i det till synes oändliga, bilder på trädliknande mönster i sanden, på oförutsebara vattenvirvlar och liknande. Mönster i det lilla som påminde om former på makronivå, och vice versa.

Bilden nedan är från min senaste vistelse i Jotunheimen, Norge. Den har ett släktskap med den fraktala geometrins bilder i det att betraktaren inte omedelbart får grepp om vare sig motiv eller skala. Kanske går associationen till marmorering i sten. Eller varför inte: som om någon dragit huden av jorden och blottlagt strimmor av fett och senor. Landskapet som kött, som levande organism.

Virtuellt återbesök på Lewis and Harris

Nyligen läste jag ut andra delen i Peter Mays så kallade Lewis-trilogi. Böckerna sorterar under kriminalgenren men mordgåtorna bildar bara en ram som rymmer mycket mer än spänning och polisarbete. Inte minst så är May en mästare i att skildra det säregna, karga landskapet och den traditionstyngda kulturen på Yttre Hebriderna utanför Skottlands västkust. Samt hur dessa båda faktorer, natur och kultur, har format människor, betingat deras liv, ibland beseglat deras öden.

Tanken var att jag skulle läsa Lewis-trilogin i samband med min fotoresa till ön Lewis and Harris förra hösten. Så blev det inte, men när jag väl läste den första delen – Svarthuset – så slogs jag av hur väl May i ord gestaltar naturen och förmedlar det kontrastrika vädret och ständigt skiftande ljuset. Igenkänningen var stark.

Läsningen inspirerade mig att gå tillbaka till bildarkivet. Om resan i november 2014 berättade jag i ett blogginlägg som du hittar här. Nedan vill jag visa några hittills opublicerade bilder.

Den första delen i Mays trilogi av fristående böcker heter som sagt Svarthuset. ”Blackhouse” är en gammal benämning på en typ av stenhus som förekom i skotska högländerna, på Hebriderna och på Irland. Namnet kan ha uppstått som markering mot de nyare byggnaderna med ljus, putsad fasad, ”white-houses”.

På Lewis and Harris finns en samling svarthus, en liten by om man så vill, kallad Gearrannan. Husen hyrs ut för övernattning. Givetvis är byggnaderna moderniserade men konstruktionen är traditionell med torrmurade stenväggar och halmtak som hålls på plats med stenar och nät.

Naturen präglar lika obevekligt som påtagligt livet på Yttre Hebriderna. Den må vara karg och rå till karaktären men det rör sig inte om vildmark. Detta är kulturlandskap. Fåren är aldrig långt borta och i marken löper ärr efter många decennier av torvbrytning.

Fast det speciella med landskapet på Lewis and Harris är kanske ändå inte marken utan skyarna. Vädret och ljuset. Den eviga kampen mellan sol och vresiga moln. Ibland samsas de två i sublim visuell kontrapunkt. Men som regel bara för en kort stund, för här skiftar väderförhållandena snabbt.

Nog med mina ord – läs Svarthuset av Peter May istället!

Albanien 2015, del 1 av 2 – Från Shkodra till Thethi

Vi kliver in i minibussen som ska ta oss till Albaniens norra delar, på gränsen mot Montenegro och Kosovo. Nationalparkerna Thethi och Valbona är vårt mål. Här dominerar bergen med toppar upp emot tretusen meter. Landskapet präglas också av skogar, floder och vattenfall. Det är för vandring i naturen vi siktar på just till dessa områden. Men vistelsen i Albanien kom också att bjuda på möten med människor och inblickar i en kultur med en lång och vindlande historia.

Med en yta ungefär som Dalarna och en befolkningsmängd på en tredjedel av Sveriges är Albanien ett litet land. Under efterkrigstiden fram till 1991 var nationen en kommunistisk diktatur, i decennier styrd med järnhand av Enver Hoxha. Spåren av denna regim finns kvar, nu som omärkta kulturminnen lite varstans. Exempelvis monumenten, som med typisk estetik ska demonstrera stabilitet och styrka:

Och så alla bunkrar. Hoxha lät bygga över 700.000 små bunkrar som skydd mot påstådda yttre hot. Det berättas att säkerheten testades genom att åsnor placerades i bunkern som sedan bombades. Alla åsnor ska ha överlevt utan skador (och skämt om den verkliga åsnan kan numera florera öppet).

Första anhalten är Shkodra, en av de äldsta och historiskt mest betydelsefulla städerna i Albanien. En mer än tusenårig historia vars militära och politiska dimension kan avläsas i slottet Rozafa, strategiskt beläget på en hög kulle.

Vår vandring börjar vid Qaf Thore, ett bergspass på 1700 meters höjd. Det är mycket hett och torrt. Röken på bilden stiger från en skogsbrand, en vanlig syn i dessa områden sommartid.

Den nästan olidliga hettan och torkan till trots så är vegetationen friskt grön. Urladdningar med åska och regn förekom ofta på kvällen, och här och var flödar vatten genom landskapet.

Vi bor enkelt i små byar i dalgångarna. Längs vandringslederna är det vanligt att familjer har byggt om en av gårdens byggnader till gästhus. Värdarnas vänlighet och gästfrihet gjorde att det kändes lite som att vi blivit inbjudna till deras hem. Lugn och gemyt råder, omgivningarna är pittoreska, och att väckas av tuppen varje morgon har sin tudelade charm.

Vi når Thethi, det utsträckta samhälle som också delar namn med floden i dalgången och är beteckningen på området som blev nationalpark 1966. Här finns flera sevärdheter förutom den fantastiska naturen. Ett av få kvarvarande torn kallade kullë finns här. Dessa torn användes redan under ottomanska regimen och ända fram till tidigt 1900-tal, dels för militärt bruk, dels som ett slags domstolsbyggnader där familjefejder och andra tvister reddes ut. Tornet i Thethi är idag ett museum i privat regi som drivs av familjen som äger marken.

Thethi blir vår utgångspunkt för en dagstur upp till Pejapasset, eller Quafa e Pejës. Hyfsat högt på drygt 1700 meter men en bra bit under Maja Jezercë, som med sina 2694 möh är det högsta berget i dessa delar av de albanska alperna.

Pejapasset ligger strax bortom sadeln till höger i bilden nedan. Det höga berget är Maja de Harapit (2217 möh).

Stigningen är brant och ryggsäcken känns tung i den olidliga hettan. Men naturen och vyerna gör vandringen mödan värd.

På andra sidan passet i nordostlig riktning, mot Montenegro:

Fortsättning följer...