Loch Coruisk

Kajen i Elgol, platsen för mitt förra inlägg om höstens resa till Skottland, vittnar om flitigt fiske efter olika slags skaldjur. På sommaren fylls båtarna också med turister, som åker för att besöka någon av Hebridernas öar eller på marinsafari. Eller för en tur längst in i viken, mot The Black Cuillins som bergen kallas.

Kliver man av där är det bara en kort promenad till sjön Loch Coruisk. En fantastisk plats som inspirerat många konstnärer genom tiderna, bland dem målaren William Turner och författaren Sir Walter Scott.

”Rarely human eye has known
A scene so stern as that dread lake”

Diktade Scott. Lord Tennyson å sin sida beskrev sin besvikelse när han knappt såg annat än dimma då han anlände vid den beryktade sjön efter en ansträngande, blöt vandring.

Vid mynningen väljer jag att hoppa från sten till sten över forsen som förenar sjön med havet, för att på andra sidan ta mig uppför bergssluttningen. Det är först med utsikten från lite höjd som platsen öppnar sig, likt en solfjäder av klippa och moln.

Elgol

Höstens fotoresa gick till västra Skottland, närmare bestämt Isle of Skye och Glencoe. I en serie kronologiskt ordnade inlägg kommer jag visa ett urval bilder från resan. Från plats till plats som vårt sällskap stannade vid för att i bild fånga landskapen, ljuset och stämningarna.

Elgol är en liten ansamling hus som väl nätt och jämnt summerar till en by. Namnet är välkänt bland brittiska naturfotografer. Anledningen uppenbarar sig direkt vid första åsynen. Om sikten är klar vill säga, vilket man inte kan räkna med då vädret på skotska västkusten är notoriskt lynnigt.

Bortom havsviken Loch Scavaig breder Cuillin-bergen ut sig som en mörk fond och i förgrunden finns stenar av olika storlek samt fårade klipphällar. Ett fotografiskt gourmetbord. När vi var där – det blev ett par återbesök i Elgol under vistelsen på Isle of Skye – var dessutom bergstopparna pudrade med snö.

Virtuellt återbesök på Lewis and Harris

Nyligen läste jag ut andra delen i Peter Mays så kallade Lewis-trilogi. Böckerna sorterar under kriminalgenren men mordgåtorna bildar bara en ram som rymmer mycket mer än spänning och polisarbete. Inte minst så är May en mästare i att skildra det säregna, karga landskapet och den traditionstyngda kulturen på Yttre Hebriderna utanför Skottlands västkust. Samt hur dessa båda faktorer, natur och kultur, har format människor, betingat deras liv, ibland beseglat deras öden.

Tanken var att jag skulle läsa Lewis-trilogin i samband med min fotoresa till ön Lewis and Harris förra hösten. Så blev det inte, men när jag väl läste den första delen – Svarthuset – så slogs jag av hur väl May i ord gestaltar naturen och förmedlar det kontrastrika vädret och ständigt skiftande ljuset. Igenkänningen var stark.

Läsningen inspirerade mig att gå tillbaka till bildarkivet. Om resan i november 2014 berättade jag i ett blogginlägg som du hittar här. Nedan vill jag visa några hittills opublicerade bilder.

Den första delen i Mays trilogi av fristående böcker heter som sagt Svarthuset. ”Blackhouse” är en gammal benämning på en typ av stenhus som förekom i skotska högländerna, på Hebriderna och på Irland. Namnet kan ha uppstått som markering mot de nyare byggnaderna med ljus, putsad fasad, ”white-houses”.

På Lewis and Harris finns en samling svarthus, en liten by om man så vill, kallad Gearrannan. Husen hyrs ut för övernattning. Givetvis är byggnaderna moderniserade men konstruktionen är traditionell med torrmurade stenväggar och halmtak som hålls på plats med stenar och nät.

Naturen präglar lika obevekligt som påtagligt livet på Yttre Hebriderna. Den må vara karg och rå till karaktären men det rör sig inte om vildmark. Detta är kulturlandskap. Fåren är aldrig långt borta och i marken löper ärr efter många decennier av torvbrytning.

Fast det speciella med landskapet på Lewis and Harris är kanske ändå inte marken utan skyarna. Vädret och ljuset. Den eviga kampen mellan sol och vresiga moln. Ibland samsas de två i sublim visuell kontrapunkt. Men som regel bara för en kort stund, för här skiftar väderförhållandena snabbt.

Nog med mina ord – läs Svarthuset av Peter May istället!

Leòdhas is na Hearadh

Språket är gäliska, på engelska skriver vi Lewis and Harris. Två namn men en ö, som hör till Yttre Hebriderna utanför Skottlands västkust. Landskapet är kuperat och kargt, här finns nästan inga träd utom några få planterade dungar och barrskogar. Bebyggelsen är gles och man ser fler får än människor. Hösten har färgat markens vegetation i nyanser från gult till rött och brunt. Västerut lyser Atlanten i turkosa vågor. Över ljusa sandstränder sveper de in i mjuka rörelser, på andra ställen slår vågorna kraftfullt mot mörka klippor.

Under en vecka i november hade jag förmånen att tillsammans med några andra naturfotografer resa runt och fotografera på denna plats. Vi höll oss till de västra delarna av Harris och södra Lewis, med byn Tarbert – och gemytliga Harris Hotel – som utgångspunkt för våra dagsturer.

Landskapet har sin säregna karaktär, som inte bara beror på topografi och flora. Vädret kan slå om lika dramatiskt som plötsligt, och ljuset skiftar ständigt. Som fotograf skulle man kunna återkomma till en och samma strand varje dag i ett helt liv och ändå inte få två likadana bilder.

På en vecka hinner man bara få en liten glimt av Lewis och Harris, trots intensiva dagar som börjar en god stund innan gryningen och slutar med en maltwhisky till kvällen, i fåtöljer klädda i lokalt tillverkad tweed, efter att skymningens sista strålar har förvaltats efter bästa förmåga. Nedan ett axplock bilder från resan. Mina intryck, mina tolkningar.

Bilderna kommer bäst till sin rätt förstorade så klicka gärna.

* * *

Man vet att platsen har någonting utöver det vanliga när tre naturfotografer vänder ryggen åt en regnbåge och ett ljus som skulle betraktats som guld hemmavid.

Gryningens sista rodnad flyr snabbt undan. Och en vecka på Lewis & Harris går fort, alldeles för fort.

Tack till Anders, Lars-Åke, Tommy, Staffan och inte minst Magnus Lindbom på Creative Adventures, för gott sällskap och inspiration!

Tankar kring en bild #2 Vy från Aonach Mor

Vi var tre personer som klättrade en led på nordsidan av Aonach Mor, ett mindre känt grannberg till Ben Nevis i det skotska höglandet. Blåsten pressade kylan in i märg och ben, trots att nordsidan låg i lä. Det var först på toppen, en stor platå, som vinden slog till med full kraft.

Att nå toppen blev något av ett antiklimax: ingen som helst lust att dröja och njuta av utsikten och sin bedrift, nu ville man bara ner som snabbt som möjligt och in i värmen. Förnuftet ville skydda de redan stelfrusna fingrarna men fotolusten tog över på vägen ner: en bild måste jag ta, bara en bild. Jag krängde av mig ryggsäcken, plockade fram kameran och tog stöd mot ett stenröse så gott det nu gick i de våldsamma kastbyarna.

Två tankar slår mig när jag så här ett antal år senare tittar på bilden.

En hel del naturfoto man ser idag utgörs av bilder tagna några hundra meter från bilen. Inga problem att ta med sig stativ och allt annat man kan tänkas behöva för en optimal bild, och inga problem att återvända till den sköna bilen om vädret blir för vresigt. Hade jag varit ute på en sån fototur hade bilden aldrig blivit tagen, jag hade nog inte ens övervägt att ta mig till denna plast vid detta tillfälle.

Men spelar detta någon roll för betraktaren? En hel dags strapatser eller några minuters promenad – har omständigheterna för bildens tillkomst någon betydelse för bildens uttryck?

För det andra reflekterade jag över var hur svårt det är att förmedla vind och kyla på bild, när det inte finns någonting i motivet som rör sig i vinden. Visst ser man på formationerna i frost och is att det har varit båsigt här uppe, men i princip skulle det kunna varit vindstilla och relativt milt vid detta ögonblick, såsom bilden ser ut.

Återigen kan man fråga vilken betydelse dessa faktorer har för betraktaren. Anser man att en landskapsbild bara handlar om det rent visuella, då har en abstrakt sak som upplevd kyla kanske ingen betydelse. Anser man däremot att upplevelsen att vara på plats där-och-då ska genomsyra bildens uttryck, då spelar även subjektiva och känslomässiga inslag roll.

Det var vid detta tillfälle inte läge att traska runt och leta efter bästa kameraposition, och jag erkänner villigt att kompositionen lämnar en del att önska. Men om bilden ändå väcker intresse kanske det är tack vare dessa dessa abstrakta kvaliteter, som förmedlar en svårtillgänglig natur som inte smeker mjukt.