Rannoch Moor

Ingen av oss skulle satsat pengar på ljuset den här morgonen. Det såg verkligen dystert ut. Vi fick lite blåtoner och skyar innan soluppgången, men ingen gryning att tala om.

Inte desto mindre: det relativt flacka hedlandskapet har karaktär och erbjöd spännande motiv vi inte hade arbetat med tidigare under resan. Och på något sätt kändes den nedtonade stämningen passande då det var sista dagen på resan. Som ett stillsamt avklingande.

Tidigare inlägg från Skottlandsresan: Elgol, Loch Coruisk, Sligachan, Fairy Pools, Talisker Bay, Old Man of Storr, Quiraing, Neist Point, Blà Bheinn och Glen Etive.

Glen Etive

Vi lämnar Isle of Skye och kör mot Glencoe på fastlandet. Legendariska trakter för brittisk klättring och fjällvandring, nu och i historisk tid. Vårt sikte är dock inte inställt på de mest dramatiska bergen eller de högsta topparna. Fotografiskt erbjuder Glen Etive – en mindre dalgång som löper i nordlig riktning från Glencoe – väl så intressanta motiv.

Där de båda dalarna möts ligger vad jag skulle gissa är Skottlands mest fotograferade berg: Stob Dearg på Buachaille Etive Mor. Merparten av bilderna man brukar se är tagna från mer eller mindre exakt samma ställe. Och det syns på plats, för det är extremt nertrampat och lerigt på en liten yta. Det saknas bara en skylt – ”Fotografera här” – och markeringar för stativbenen.

Jag tappar lusten direkt, vänder mig om och ser ett annat berg och en annan komposition. Det resulterade faktiskt i en av de bilder från resan som jag är mest nöjd med. Helt otippat och överraskande. Fotografisk ”serendipity”, för att låna ett användbart engelskt ord. Berget heter för övrigt Stob a’Ghlais Choire.

Tidigare inlägg från Skottlandsresan: Elgol, Loch Coruisk, Sligachan, Fairy Pools, Talisker Bay, Old Man of Storr, Quiraing, Neist Point och Blà Bheinn.

Söndag 30 oktober

Inte så mycket att orda om. En alldeles vanlig fototur längs stigar jag trampat många, många gånger tidigare. Hur det nu kom sig så tog jag nästan alla bilder denna morgon innan solen stigit högt nog för att stråla genom grenverket. Tyckte att det direkta ljuset med ens blev för hårt. I sådana lägen är det bäst att stänga av kameran och istället bra njuta av termoskaffet och titta på rimfrost som försvinner och guldmynt som faller från träden till den höstdoftande marken.

Nedan några bilder i den ordning jag tog dem, en virtuell promenad sedd genom min kameralins. Klicka gärna och bläddra i förstoringsläge, då kommer bilderna bäst till sin rätt.

Skyar över Stora Amundö

Växlande molnighet, uppklarnande framåt kvällen, sade både SMHI och yr.no.

I efterhand framstod koltrastens toner som en skön vederläggning av den prognosen, och när jag klev ut ur ekskogen blev det lika uppenbart som självklart att den här fototuren skulle komma att handla om moln och skyar.

Jag har tillbringat flera kvällar på Stora Amundö utanför Göteborg denna sommar men inte upplevt ett sådant himlaspel, ibland med ett ljus man snarare förknippar med den yttre skärgården eller kanske rentav Lofoten eller Yttre Hebriderna.

Tre gånger avbröt jag och packade ihop, blöt av skurar, och missade därmed att få några snabbt övergående regnbågar på bild. Men vad gör väl det?

Vintervecka

Ensam i skogen. Den vita, den tysta. Under två morgonturer i Änggården hände det osannolika att jag inte såg en enda människa. Utanför stigarna spår av hare i nysnö. Ett svagt porlande från den istäckta bäcken. Vitt puder faller från en gren där fågeln nyss satt. Jag tänkte på John Muirs ord, ”the clearest way into the Universe is through a forest wilderness”, och kände mig sällsamt privilegierad.

Nåväl, till bilderna. Förra söndagen var lika bitande kall som strålande vacker. Njutbart för vandraren, men fotomässigt blev ljuset lite väl hårt så snart solen stigit ovanför trädtopparna. Nedan en bild när strålarna precis börjar smeka landskapet, i detta fall Övre Torbjörnsmosse, och jagar bort den blå timmen.

Ett par dagar senare kom snön. Och som det kom! Två-tre decimeter över en natt. När jag väl hade möjlighet att ta mig ut så hade också molnen lagt sig som ett ljusgrått täcke över skogen.

Istället för att arbeta med ljus och skuggor inriktade jag mig på tele och försökte hitta kompositioner i virrvarret av distinkta linjer som kala grenar och snö ger. Grafisk form i naturens kaos.

När jag skriver detta visar termometern flera plusgrader och det droppar från taket. Vinterveckan smälter symboliskt bort inför en slaskig måndag.