Ett knippe vitsippor den första maj

Ett tag trodde jag inte det skulle bli av detta år. Våren formligen exploderade utanför fönstren för ett par veckor sedan men jag låg hemma i feber; det kändes som att befinna sig i fotografisk karantän. En plötslig köldknäpp bromsade dock explosionen. Våren skulle räcka ännu ett tag och jag fick min chans.

Anemone nemorosa. Vitsippa. Efter alla år jag ägnat mig åt naturfoto är det fortfarande lika extatiskt roligt varje vår att ligga på marken och betrakta den vita blomvärlden genom makrolinsen och försöka återge blommans karaktär – så ordinär och enkel, så vacker och betydelsemättad – såsom den framträder endast för mitt öga.

Naturfoto kan i viss utsträckning planeras och bedrivas målrationellt, men den som inte är öppen för det oväntade, beredd på överraskningar, riskerar att missa mycket. En millimeterstor insekt som plötsligt dyker upp på ett kronblad förändrar hela bilden.

Annars blev det denna första majdag mest experiment med reflexer från solen som lekte i en bäck i bakgrunden.

Våren är ännu här och jag har inte fotat min sista vitsippa för denna gång. Kameran vilar, tillfälligt.

Diptyk

En bild står aldrig helt på egna ben, allt tal om ”bilden i sig” är varje gång en smula bedrägligt. Oavsett kontext – en utställning, ett webbgalleri, en tidningsartikel, en fotobok – så ger sammanhanget en miljö som i sin tur skapar resonans åt den individuella bilden.

Detta förhållande kan aktivt utnyttjas. Mening och uttryck kan förstärkas eller skapas genom bildernas positionering sida vid sida. Diptyken är en renodlad form av sådant bildgiftermål. Med två fotografier, eller för den delen tre i vad som då blir en triptyk, som en enhet kan man laborera med komposition på dubbla nivåer, inom respektive bild samt på syntesens eller kontrapunktens nivå.

Inom naturfoto fungerar detta bäst för detaljer och intima landskap. De grandiosa vyerna och sublima uttrycken kräver i regel ensamrätt på tronen. Likaså är ofta bilder med många detaljer och starka kontraster svåra att harmoniera i diptykens form. För all del: ingen regel utan undantag. Låt ditt eget omdöme avgöra.

Harsyra

I mitt senaste blogginlägg om vårens blommor tvekade jag om att lägga in en bild på harsyra. Oxalis acetosella som det latinska namnet lyder – eller surklöver på bohuslänska – är ingen vårblomma i sträng mening, eftersom den blommar även på sommaren, om än med självpollinering vilket innebär att blomman aldrig slår ut (det kallas kleistogami).

Men harsyran växer på ställen där jag brukar fota vitsippor så jag förknippar den upplevelsemässigt med vårens fotoaktiviteter. Den har sin egen karaktär bland svenska blommor, och med sina mörka ådringar, hjärtformade blad och blåtonade knoppar även sin egen skönhet.

Vårens blommor

Nu är det över för den här gången. Kvar står bara någon enstaka vitsippa, trött och sloken.

Ända sedan jag började med naturfoto har vårens blommor hört till favoritmotiven. Blåsippa, vitsippa, gul svalört, gulsippa – det är inte bara själva blomman som lockar utan också omgivningen och det speciella ljus som silar genom en frisk och jungfrulig grönska. Motiven bär långt i sig själva – med risk för att bilderna blir simpel vårflört med betraktaren – men just därför erbjuder de en utmaning att försöka variera sina bilder, utveckla sitt seende och förbättra resultatets kvalitet.

Någon blåsippa har jag inte fotat denna vår, så bilderna ovan är från tidigare år, men bildsviten nedan är från årets markkrypningar.

Trots objektets visuella begränsningar är de fotografiska variationsmöjligheterna stora. När detaljrikedomen sjunker blir kompositionen ett kritiskt moment där ytterst små skillnader kan ge högst olika bilduttryck. Även val av skärpa och skärpedjup är avgörande för resultatet. Bländare 2,8 eller 3,5 får stora konsekvenser. Och var ska skärpan sättas, på pistillerna eller på det hitersta kronbladet? Valet kan ge två helt olika bilder.

I regel måste man kompromissa. Fokusstackning är såklart teoretiskt möjligt, för att exempelvis få större delen av blomman i skärpa men med fin bokeh på omgivning och bakgrund, men det förutsätter total stiltje (om man inte är ambitiös och spänner upp vindskydd, som å andra sidan stjäl ljus).

Vitsippan är extremt känslig för rörelse i luften och kan nästan darra till av din egen utandning om du är riktigt nära. Att skruva upp ISO för att korta slutartiden kan vara en god idé, om nu inte rörelseoskärpa är en avsikt. Man behöver dock inte stirra sig blind på detta med skärpan; vissa bilder behöver inte vara knivskarpa utan kan faktiskt tjäna på en viss softeffekt, som bättre harmonierar huvudmotiv med en beslöjad omgivning.

Kameraposition är ytterligare en avgörande faktor för slutresultatet. Personligen tilltalas jag av låg placering, varför jag sällan använder stativ i dessa situationer. Istället vilar kameran direkt på marken eller på en hemmagjord bönpåse. En vinkelsökare kommer då väl till pass.

En kompositionslösning jag tilltalas av är att låta huvudmotivet, blomman, spela kontrapunktiskt mot ett annat objekt i oskärpa. Det kan röra sig om en annan vårblomma eller varför inte en ormbunke, som med sin form kontrasterar mot blomman.

Skuggor och linjer kan med fördel utnyttjas.

Vitsipporna är makalösa ljusfångare. De plockar upp solens ljus så till den grad att det kan se ut som att de själva strålade av egen lyskraft. Det är lätt hänt att de ljusaste partierna fräts ut – viktigt att hålla koll på histogrammet.

Man kan också uppmärksamma det indirekt ljuset och låta huvudmotivet befinna sig i relativ skugga. Uttrycket blir inte lika hårt och kontrastrikt.

Ögat dras naturligt till de fagraste blommorna. Men även de asymmetriska, trasiga, brunfläckiga blommorna har sin skönhet och kan utgöra nog så tilltalande motiv. Och kanske är de på sätt och vis sannare: naturen är ju sällan ”perfekt” med våra mänskliga estetiska kriterier.

Slutligen ett lekfullt experiment med fina vattendroppar i motljus, mot en blå bakgrund i form av en bäck. En fantasibild från vårblommornas eget kosmos.

Vad är kreativt naturfoto?

Inom foto är begreppet kreativitet lika självklart positivt laddat som det är innehållsligt diffust. I Tucson, USA, finner man  Center for Creative Photography, och på andra sidan jordklotet, i Alelaide i Australien, finns en annan institution med samma namn. Men inget på deras hemsidor avslöjar vari det specifikt kreativa skulle bestå som skiljer dem från liknande organisationer.

I bruksanvisningen till min första systemkamera, tror det var en Canon EOS 300, läste jag om ”den kreativa zonen”. Med det menades helt enkelt lägena bortom de automatiska: Bulb, Manuell, Bländarprioritet, Tidsprioritet. Tillverkaren associerade kreativiteten till en förståelse för fotograferingens tekniska principer och till ett eget ställningstagande om vilket resultat man ville uppnå.

Med andra ord: en egen idé om bildens karaktär och uttryck och kunskapen om hur denna idé kan realiseras. Denna outtalade definition tror jag de flesta kan skriva under på. Men den säger inte mycket. Detsamma gäller den grova polarisering som ibland görs mellan den dokumentära bilden och den kreativa eller konstnärliga.

För att använda en i sammanhanget vanlig metafor: å ena sidan fotografiet förstått som ett fönster mot verkligheten, å andra sidan fotografiet som en spegel vilken inte bara visar ett objekt utan också reflekterar fotografen som subjekt, vars erfarenheter, attityder och livshållning får komma till uttryck. Spegelmetaforen behöver för all del inte uttömmas i självuttryck utan kan lika gärna handla om den process bilden sätter igång hos betraktaren: fotografiet kan bli en spegel lika mycket för betraktaren, som gentemot bilden har att skapa en relation och kanske rentav finna sig själv.

Tidskriften Natur & Foto arrangerar årligen en stor nordisk naturfototävling. År 2011 fanns kategorin ”Non-figurativa naturbilder” (på engelska Abstract nature images), sedan byttes namnet till ”Kreativa naturbilder”. Namnbytet tycks inte ha inneburit en innehållslig förändring. I andra sammanhang talar man om ”personligt naturfoto” eller ”konstnärligt naturfoto” istället för kreativt naturfoto, men orden används mer eller mindre synonymt.

Alla naturfotografer inser säkert det konstlade och emellanåt kanske absurda i att separera det kreativa, personliga eller konstnärlig från exempelvis makro- eller landskapsfoto. Icke desto mindre kan de flesta vinnarbilderna i Natur & Foto:s nämnda kategori svårligen placeras i någon annan kategori. Intressant att reflektera över är hur kreativitet indirekt kommit att associeras med abstraktion, renodling, minimalism och symbolik. I det avseende är Natur & Foto:s tävling bara ett symptom bland många på ett utbrett synsätt.

I Sverige har det dokumentära naturfotot haft en stark tradition i många decennier. Den traditionen tog delvis form som ett svar på diverse spekulativa tilltag, som att arrangera scener och använda uppstoppade djur. Mot bakgrund av den dokumentära traditionen har den så kallade kreativa naturfotografin polariserats på ett särskilt sätt.

Idén om kreativt naturfoto har i regel kommit att konkretiseras i bilder som är suddiga, dunkla, suggestiva, gärna svartvita eller i dov och monokrom färgskala. I markerad relief mot såväl den dokumentära bilden som mot teknisk perfektion, konventionell komposition och de klassiska uttrycken för skönhet och det sublima.

Det är en problematisk polarisering, eller åtminstone en bedräglig semantik. Särskilt när de en gång innovativa teknikerna har stelnat till några enkla standardiserade handgrepp och uttrycket blivit en lätt identifierbar stil. För vad händer då med det kreativa, det personliga, den estetiska ambitionen?

Uppfattningen att ett foto som är knivskarpt ut i hörnen och uppbyggt enligt gyllene snittet inte skulle kunna vara kreativt är lika förenklande som den att ett foto som ”ser ut som en målning” nödvändigtvis skulle vara det. En sån tankegång röjer kopplingar till konsthistorien: det är impressionismens formspråk och expressionismens symbolvärld man premierar, och möjligen har den senare ett särskilt gott fäste i det nordiska svårmodet.

Hypotesen stärks av en utblick mot andra delar av världen, särskilt USA. Här är inte just ordet kreativitet ett framträdande nyckelord, inte en rubrik, men desto oftare framhålls en konstnärlig identifikation. Det talas om ”fine art nature photography”, om ”landscape as art” etc.

Gul Tal, Floris van Breugel, Marc Adamus och flera andra presenterar sig som konstnärer i första hand, fotografer i andra hand, var och en med sitt ”artistic statement”. Skillnaden i bildspråk och estetik jämfört med det svenska naturfoto som gärna etiketteras med ordet kreativt är slående.

Man behöver inte lägga några värderingar i en sån jämförelse, bara konstatera att uppfattningen om kreativt naturfoto är kulturellt betingad. Och mellan Yosemite i rosa skymningsljus och den suddiga konturen av en älg i en svensk blandskog kvarstår ett brett register av möjligheter.