Exit Galleri FS

Lollo Brandt har gjort det. Nyligen gjorde Bente Liebmann det. De har tagit bort sina bilder från Galleri FS. Nu gör jag detsamma. Exit.

Önskar alla en fin vecka och vidgade vyer!

Expedition balkong, eller: Scener från tredje våningen

Jag arbetar, alltså är jag. Inte ute och fotograferar så ofta som jag skulle vilja.

Jobbet stjäl mycket tid och energi just nu. Det är mörkt på morgonen när man ger sig av och mörkt när man kommer hem, eller i bästa fall skymning några minuter innan vinterkvällen gör sin tidiga entré. Och det finns ungefär lika mycket ork som ljus.

Så vad ska en stackars naturfotograf göra? Fota makrobilder av kaktusarna i köksfönstret? Gå över till grannen och fråga om hon har någon uppstoppad fågel jag kan få låna? Nej, balkongen är svaret!

Fattigt surrogat för att vara ute i skog och mark visserligen. Och möjligheterna till varierande kamerapositioner är ungefär lika med noll. Men man kan ju göra en dygd av nödvändigheten och se fotografering från balkongen som en utmaning – begränsningar är utvecklande.

Tidigt igår kväll låg det ett tjockt lager nysnö på träden. På himlen syntes en ljusstark månskära och molnskyar som hastigt drog förbi. Allt detta gav ett speciellt ljus. Jag skulle iväg och hade lite bråttom. Riggade snabbt upp kameran på stativet och planterade det i snön på balkongen. Fokuseringen är det stora problemet i detta läge; det är för mörkt för autofokusen och i sökaren ser man inte mycket. Man får testa, gå på känsla och liten bländare. En slutartid på 30 sekunder var lagom för att återge scenen så som jag ville. Så här:

För någon vecka sedan kom den hit igen, den stora flocken kajor. Hundratals fåglar sätter sig i de stora björkarna utanför min balkong. Fåglarna kommer hit då och då. De kraxar och flaxar, eller är kusligt stilla och tysta. Och de är många, riktigt många. Som en vinterhälsning från Hitchcock.

Nu är jag inte ansatt av mordiska fåglar utan bara av förvärvsarbetets tidstjuvar. Men de försvinner så småningom, liksom kajorna. Då ska jag ut på riktig fototur. Tills dess får väl balkongen duga.

Earth Shots

Vilken ära – min bild på Earth Shots idag!

Webbsidan www.earthshots.org har funnits sedan 2006 och presenteras med följande ord:

”Earth Shots is a photo of the day contest celebrating the beauty and diversity of our planet.”

Är du intresserad av natur och naturfoto från jordens alla hörn kan ett besök på sidan nog ge både wow-upplevelser och inspiration, så gå in och kolla!

När jag ändå håller på med illa förtäckt skryt kan jag passa på att nämna att min bild också vann pris i tidskriften Utemagasinets fototävling 2010.

Sådär, då har jag fått mina femton minuter…

P.S. Bilden ligger även i mitt album HIMALAYA; kommentera gärna där!

___________________

http://www.earthshots.org/2011/01/mountains-and-khurpas-by-bjorn-billing/

Själv är bästa tomte

Det är lika roligt att ge som att få. Så försöker vi lära våra barn. Särskilt nu i juletid, när vi för övrigt också gör vad vi kan för att barnen ska tro på tomten.

Om det vi lär verkligen stämmer borde det vara kul i kvadrat att både ge och få en present i samma akt. I sann julanda beställde jag därför en julklapp till mig själv från tomteverkstan i Umeå.

Jag kan försäkra er att givandets glädje var lika genuin som frånvaron av förvåning när jag öppnade paketet den 24:e december. En kamera! Och just en sån jag hade önskat!

– Åh tack Björn vad du är snäll! Det är nästan för mycket, inte hade du behövt… säger jag lätt generat.

– Äsch, det är du värd, svarar jag. Klart grabben ska ha en ny kamera!

– Ja du har nog rätt som vanligt. Man kan ju aldrig ha för många kameror. Och förresten är detta en julklapp enligt Robin Hoods princip, för mottagaren är fattigare när han får presenten än givaren innan han köpte den.

– ???

Kom ihåg – det är inte innehållet i paketet som är viktigast, utan tanken bakom.

God fortsättning!

Världens vackraste berg?

Vilken dum tanke! Som om naturen vore råmaterial för rankinglistor. Men frågan har många gånger ställts och är intressant ur ett idéhistoriskt perspektiv. Människans blick på naturen är historiskt och kulturellt präglad, och det är först i modern tid som bergen har förknippats med positiva estetiska värden.

När människor mot slutet av 1700-talet gav sig upp i bergen för att vandra och bestiga toppar så var drivkraften dubbel. Å ena sidan fanns ett vetenskapligt intresse, å andra sidan förekom ett sökande av mer existentiellt slag – ett sökande efter fysiska och mentala gränser, och efter estetiska värden som skulle vittna, inte bara om den yttre naturen utan också om den inre naturen, en djupdimension av den mänskliga tillvaron som sådan.

Bergsbestigningen har alltid behållit något av denna dubbelhet, en kombination av kvantitativa och kvalitativa aspekter. Man vill klättra högst och svårast. Men man vill också klättra snyggt, både i vackra berg och i god stil.

Även fjällvandring och bergsfotografering inrymmer denna kombination av ojämförbara storheter. Få personer skulle ranka Mount Everest som världens vackraste berg, ändå vill alla som har en gnutta dragning åt bergslandskap se det av den enkla anledningen att det är högst.

Alldeles i närheten av Everest ligger två berg som kännarna menar är mycket vackrare: symmetriskt pyramidformade Pumori, och Lhotse med sina spetsiga pinaklar och vassa kammar. Everest framstår som en massiv, oskön klump. Pumori och Lhotse strävar elegant mot stjärnorna, Everest tynger trött mot marken med sin breda bas.

Varför vissa former i naturen har kommit att skattas högre än andra på den estetiska värdeskalan är ett alldeles för stort ämne för en blogg. Att vi finner skönhet i växter och djur är inte svårt att förstå; som dödliga varelser kan vi relatera till andra levande organismer. Desto svårare kanske att förstå hur människor kan känna en oemotståndlig dragning till den ickeorganiska naturen, till bergen som ju bara är död sten, snö och is.

Dragningskraften till bergen riktades från första början av de rådande estetiska idealen. Vissa former och proportioner ansågs vackrare eller mer sublima än andra. Ett berg skulle vara pyramidformat med spetsig topp och helst isolerat för att framstå i imposant majestät. När Alperna befolkades av äventyrare och vetenskapsmän på 1800-talet fanns ett berg som mer än andra stämde in på kriterierna – Matterhorn.

”The effect of this strange Matterhorn upon the imagination”, skrev konstnären och kritikern John Ruskin år 1862, “is so great, that even the gravest philosophers cannot resist it.”

Teckningar av berget gjorda av Ruskin och den skotske geologen James David Forbes blev berömda och etsade sig fast i äventyrliga människors sinnen. Ruskin lär också ha varit den förste att fotografera Matterhorn, så tidigt som 1849. Hans ambitioner att i skrift och bild lära folk att se bergen med den rätta blicken fick stor betydelse för efterföljande generationer.

Det fanns också en annan aspekt som gjorde att man under 1800-talets första hälft aktade Matterhorn särskilt högt: det var den sista av alpernas 4000-meterstoppar som ännu inte bestigits. År 1865 betvingades toppen, 4478 meter över havet, av Edward Whymper, i en dramatisk klätterexpedition som krävde fyra människors liv. Dramatiken kring såväl Matterhorn som den kontinentala bergsbestigningen nådde sin kulmen, och året 1865 brukar omtalas som slutet på alpinismens ”guldålder”.

Slutet på en era kanske, men Matterhorn förblev sinnebilden för det estetiskt perfekta berget. Idag är det en ikon, kommersialiserat till något av en logotyp för fjällen som resmål.

För den skull har Matterhorn inte förlorat sin effekt ”upon the imagination”. Fast det har fått konkurrens i skönhetstävlingen av högre och mäktigare berg i andra delar av världen.

Kriterierna tycks dock bestå. Pyramidformen regerar. När jag själv trollbinds av exempelvis Ama Dablam i Nepal eller Layla Peak i Pakistan (på bild nedan) så är mitt seende präglat av idéhistorien. För vad är dessa berg, om inte visuella variationer på Matterhorn?

Nästa gång ni bryter en bit Toblerone eller ser början på en film från Paramount Pictures, tänk då på denna historia och känn hur Ruskin, Forbes & co ler i sin alpina himmel.