Färg eller svartvit?

Det är mycket sällan jag konverterar en bild till svartvit. Färgerna utövar en lockelse och utmaning som gråskalan sällan når upp till. Ännu ovanligare är det att jag är helt övertygad om det svartvita alternativet. Och nu står jag där igen, som en åsna mellan två hötappar.

Bilden är ett gammalt foto från Nepal som jag nyligen scannat om. Färg eller svartvit, det är alltså frågan. Vad tycker du?

Om bilden kan jag tillägga att berget heter Kimshung, som mäter ca 6700 möh och ligger längst upp i Langtangdalen.

Ny hemsida

Så var min gamla hemsida nedsläckt. Den nya bygger på en annan slags plattform (Pixu) för ett mer dynamiskt gränssnitt, som ska funka bättre på surfplattor och mobiler. Jag har valt bort nyhetsspalten och strippat sajten så att det är bilderna som talar. Och bilderna ska inte vara för många, ett fåtal starka foton ger i mitt tycke ett bättre intryck.

Jag är inte helt förtjust i det nya gränssnittet. Kanske byter jag till en annan tjänst. Därför tar jag gärna emot synpunkter. Klicka på bilden för att komma till hemsidan.

Björksonat i tre satser

Eller mindre pretentiöst: tre bilder från söndagens korta fototur. Bara det att när jag redigerade dem så lyssnade jag på Chopins pianosonater.

Musiken resonerar i mitt inre öra när jag ser på bilderna. Men det klangminnet lär försvinna, något soundtrack är det inte fråga om. Och det behöver heller inte naturen.  Är det någonting jag senare kommer att höra så är det den hårda höstvinden som drog och slet i björkarnas gulnade lövverk. Ingen dålig musik det heller.

Passion för glaciärer

Få saker i naturen fascinerar mig lika mycket som glaciärerna. Jag är varken ensam eller först om den fascinationen. Betraktelser över ”de frusna haven” finner man långt tillbaka i historien.

Berättelserna om dessa märkliga och skräckinjagande ting är i förmodern tid ofta genomsyrade av myter och vanföreställningar. Ända in på 1700-talet kunde lärda män redogöra för de drakar man trodde höll till i glaciärerna. Den moderna glaciologins födelse – med huvudpersoner som Forbes och Agassiz – hör till vetenskapshistoriens spännande dramer.

* * *

Utseendet på en glaciär är till stor del avhängigt underlaget. Är marken under isen flack så blir också istäcket slätt med få sprickor, som en platå.

Plateau du Trient, nära gränsen mellan Frankrike och Schweiz:

Precis som med en flod med dess forsar och brytningar spricker isen upp när underlaget är ojämnt eller sluttar.

Bilden från Triftglestscher påminner inte så lite om en flod på väg att störta ner som ett vattenfall:

Ett magnifikt exempel på isfall finner man i Kimshung-glaciären i Nepal:

Detalj av isfallet på Hohwänggletscher i Schweiz:

Det finns en gräns när friktionen mot underlaget förlorar mot ismassornas tyngd. Passeras den gränsen – då brister det. Som i denna bild från Mera Peak, Nepal:

* * *

Att vandra på en glaciär är spännande. Norrmännen är nog det enda folk som gjort glaciärvandring till en fjällaktivitet i egen rätt, och inte bara som ett sätt att ta sig över isen med andra målsättningar.

Nedan en bild på Norges sjätte största glaciär, Hardangerjökulen, med en yta på 73 kvadratkilometer. För ett antal år sen tältade jag och en kompis några nätter inte långt från blåisen, enkom för att klättra och leka i den frusna labyrinten av torn, väggar och sprickor.

Vi såg många replag passera. Åtminstone vid ett tillfälle kunde jag placera mig kompositionsmässigt rätt för ett fotografi:

Vi förflyttar oss till Schweiz för en annan sorts isvandring. Två ensamma personer med stegjärn och isyxor, små människor på ett stort isfält:

Den som ska bestiga Amphu Labtsa, ett högt bergspass i Nepal som förbinder regionerna Hinku med Khumbu, har ett härligt äventyr framför sig. En marängtårta till glaciär att finna en väg genom:

Glaciärer ska ha respekt för. Utan rätt kunskaper och utrustning ska man inte ge sig ut på en glaciär. De rör sig, lever, och krafterna som är verksamma är oerhörda. Under snön kan det finnas sprickor stora nog att svälja en tågvagn.

Vi har glaciärer även i Sverige, även om de inte är alls lika många eller stora som i vårt västra grannland. Nedan: släpljus över isfallsglaciären vid Tarfala, Kebnekaiseområdet.  Det är här den viktigaste glaciärforskningen i Sverige bedrivs, vid forskningsstationen som lyder under Stockholms universitet.

* * *

En glaciär må te sig kall och ogästvänlig men den är inte nödvändigtvis steril. Ytan kan hålla en temperatur som medger liv för flera organismer. Ofta ser man röda fläckar och stråk, och dessa utgörs faktiskt av en sorts sötvattensalg (släktet Chloromonas). Den utgör i sin tur föda för andra organismer.

Ringsbreen, Jotunheimen:

Men förutom för fackspecialisten är det knappast glaciärernas flora och fauna som fascinerar utan formationerna av is. Bland det häftigaste jag varit med om var att vandra på moränryggen genom Östra Rongbuk-glaciären i Tibet. Passagen flankeras på båda sidor av närmast osannolika istorn.

Denna väg upp till ett möjligt insteg för att bestiga Mount Everest gavs på 20-talet det passande namnet Miracle Highway (se min tidigare blogg om MH här och här).

Nedan ett annat fenomen från samma glaciär. Notera den extremt spetsiga tungan:

Helt olik den annars så karaktäristiska breda tungan, som gärna avslutas i en sjö och ett delta. Nedan Styggedalsbreen i Jotunheimen. Det är lätt att föreställa sig hur isen rört sig som en plastisk massa för att slutligen smälta av i öppna och rinnande vatten:

Vatten som vatten – tidigare gjorde jag en jämförelse mellan ett vattendrag och en glaciär. Från lite höjd påminner de stora glaciärerna verkligen om breda floder som pressar sig fram genom berget.

Vy mot Monte Rosa-massivet på gränsen mellan Schweiz och Italien:

Men visar inte nästa bild (från Schweiz) hur H2O också i dess förångade form, som moln, kan forma sig som ett rinnande vatten eller en rörlig is?

* * *

Baltoro. Redan namnet kan ge glaciärentusiasten ståpäls. Med sina 62 kilometer är Baltoro i Pakistan en av jordens längsta glaciärer utanför polarområdena. Den lär vara en av de naturliga landformationer som astronauter kan urskilja längst bort från vår planet.

Jag känner mig privilegierad som fått vandra och tälta på Baltoro flera dagar i streck. En upplevelse som går utanpå det mesta, inte minst tack vare omgivningarna med bergstoppar över 8000-meter.

Glaciärer är inte alltid rena och blå; oftare faktisk ett sammelsurium av is, stenblock och grus. Vy över Baltoro mot söder:

Övre Baltoro. K2 i bakgrunden:

Nedre delen av Baltoro (notera istornen som sticker upp, jämför med bilderna från Tibet ovan):

* * *

Solen sveper sitt kvällsljus över Glacier du Tour, Frankrike:

I en mening är det också skymningstid för jordens glaciärer. Tack vare ökad mängd nederbörd växer visserligen somliga glaciärer, men generellt krymper de stora isarna, och det med en rasande fart.

Nästa bild, från Schweiz, illustrerar hur glaciärerna har smält, lossat isblock och dragit sig tillbaka under årtusenden. Bilden är åtta år gammal: hur mycket har glaciärerna krympt sedan dess? Hur länge dröjer det innan klippan är helt isfri?

Inte ens Vatnajökull på Island – Europas största glaciär – kommer att bestå i all framtid. I sig inte konstigt, men nu krymper glaciären med en acceleration som inte tidigare noterats.

Jag är smärtsamt medveten om att jag genom att ha rest till alla dessa platser för att mätta min passion för glaciärer har bidragit till isarnas prekära tillstånd. Ifall mina bilder kan väcka någons intresse och medvetande om glaciärernas skönhet och betydelse, kanske jag åtminstone har kompenserat en gnutta.

* * *

http://en.wikipedia.org/wiki/Glacier

http://en.wikipedia.org/wiki/Retreat_of_glaciers_since_1850

Whiteout

I ett blogginlägg om min senaste tur till Jotunheimen reflekterade jag över dålig sikt. Att se dåligt på grund av tät dimma och låga moln kan vara frustrerande, men är ingenting mot upplevelsen av whiteout.

Meteorologiskt finns det olika slag av detta fenomen. Gemensamt är att allt är vitt. Och jag menar verkligen allt. Vitt, vitt, vitt. Ingen horisont som skiljer mark från himmel, inga landmärken att fästa blicken på.

Att färdas i whiteout är en märklig upplevelse. Öga och hjärna jobbar på högvarv för att finna någonting att fixera – en referens, en orienteringspunkt. Men ingenting.

Det är tröttande, och rentav lite kusligt. Behöver jag tillägga att whiteout nog är det sämsta tänkbara förhållandet för fotografering?

På Breithorn i schweiziska alperna.

Utanför fjällstationen i Sylarna.