Kamera & bild nr 4 2011

Det var med spänning jag bläddrade i det nya numret av Kamera & bild. Hur hade man gjort layout på artikeln, vilka bilder hade redaktionen valt ut, blev trycket bra?

Det är ju inte varje dag man blir intervjuad för en stor fototidning och dessutom får hela åtta sidor att visa upp sina bilder på. Men nu hände det – under vinjetten ”Galleri” skriver Bo Ignell om mitt kombinerade intresse för foto, berg och klättring.

Internet är en fantasisk kanal för fotografer: en anslagstavla, ett rum för diskussion, ett bibliotek, ett galleri för hela världen. Men det är ändå något speciellt med att se sina bilder i tryck och kunna kommunicera ett budskap på det viset. Själv blev jag nöjd med resultatet; nu kan jag bara hoppas att tidningens läsare ska uppskatta inslaget.

Nästa blogginlägg kommer senare denna vecka. Det blir en längre historia om någonting mirakulöst vid foten av Mount Everest.

Vad har jag gjort?

De senaste veckorna har jag varit utomordentligt inaktiv på Fotosidan. I stort sett bara varit inne och vänt några gånger. Tiden har helt enkelt gått åt till annat. Exempelvis att förbereda bilder för ett företag som vill använda mina foton på sin hemsida. Återkommer kanske med en blogg när detta blivit en realitet.

Tid har också ägnats åt att snickra ihop min egen hemsida. Nu ligger den ute på webben – äntligen! Klicka på bilden så kommer du dit.

Det är roligt i sig att kunna visa sina bilder på en egen hemsida, men i förlängningen tänker jag också hemsidan som en plattform för att kunna lansera bilder och förslag på artiklar och föredrag.

Faktiskt: redan dagen efter publicering fick jag kontakt av en frilansjournalist med idéer om ett slags fotoreportage. Även det kommer att ta min tid i anspråk.

Så är det, med fotograferandet liksom i övriga livet: det går i vågor. Ibland piskar man själv upp vågen av egen riktad energi, andra perioder åker man liksom bara med.

Så småningom ska FS få mer av min tid. Jag har en skuld på kommentarskontot och den lovar jag betala – inte av plikt men av lust!

Vi hörs!

Exit Galleri FS

Lollo Brandt har gjort det. Nyligen gjorde Bente Liebmann det. De har tagit bort sina bilder från Galleri FS. Nu gör jag detsamma. Exit.

Önskar alla en fin vecka och vidgade vyer!

Earth Shots

Vilken ära – min bild på Earth Shots idag!

Webbsidan www.earthshots.org har funnits sedan 2006 och presenteras med följande ord:

”Earth Shots is a photo of the day contest celebrating the beauty and diversity of our planet.”

Är du intresserad av natur och naturfoto från jordens alla hörn kan ett besök på sidan nog ge både wow-upplevelser och inspiration, så gå in och kolla!

När jag ändå håller på med illa förtäckt skryt kan jag passa på att nämna att min bild också vann pris i tidskriften Utemagasinets fototävling 2010.

Sådär, då har jag fått mina femton minuter…

P.S. Bilden ligger även i mitt album HIMALAYA; kommentera gärna där!

___________________

http://www.earthshots.org/2011/01/mountains-and-khurpas-by-bjorn-billing/

Världens vackraste berg?

Vilken dum tanke! Som om naturen vore råmaterial för rankinglistor. Men frågan har många gånger ställts och är intressant ur ett idéhistoriskt perspektiv. Människans blick på naturen är historiskt och kulturellt präglad, och det är först i modern tid som bergen har förknippats med positiva estetiska värden.

När människor mot slutet av 1700-talet gav sig upp i bergen för att vandra och bestiga toppar så var drivkraften dubbel. Å ena sidan fanns ett vetenskapligt intresse, å andra sidan förekom ett sökande av mer existentiellt slag – ett sökande efter fysiska och mentala gränser, och efter estetiska värden som skulle vittna, inte bara om den yttre naturen utan också om den inre naturen, en djupdimension av den mänskliga tillvaron som sådan.

Bergsbestigningen har alltid behållit något av denna dubbelhet, en kombination av kvantitativa och kvalitativa aspekter. Man vill klättra högst och svårast. Men man vill också klättra snyggt, både i vackra berg och i god stil.

Även fjällvandring och bergsfotografering inrymmer denna kombination av ojämförbara storheter. Få personer skulle ranka Mount Everest som världens vackraste berg, ändå vill alla som har en gnutta dragning åt bergslandskap se det av den enkla anledningen att det är högst.

Alldeles i närheten av Everest ligger två berg som kännarna menar är mycket vackrare: symmetriskt pyramidformade Pumori, och Lhotse med sina spetsiga pinaklar och vassa kammar. Everest framstår som en massiv, oskön klump. Pumori och Lhotse strävar elegant mot stjärnorna, Everest tynger trött mot marken med sin breda bas.

Varför vissa former i naturen har kommit att skattas högre än andra på den estetiska värdeskalan är ett alldeles för stort ämne för en blogg. Att vi finner skönhet i växter och djur är inte svårt att förstå; som dödliga varelser kan vi relatera till andra levande organismer. Desto svårare kanske att förstå hur människor kan känna en oemotståndlig dragning till den ickeorganiska naturen, till bergen som ju bara är död sten, snö och is.

Dragningskraften till bergen riktades från första början av de rådande estetiska idealen. Vissa former och proportioner ansågs vackrare eller mer sublima än andra. Ett berg skulle vara pyramidformat med spetsig topp och helst isolerat för att framstå i imposant majestät. När Alperna befolkades av äventyrare och vetenskapsmän på 1800-talet fanns ett berg som mer än andra stämde in på kriterierna – Matterhorn.

”The effect of this strange Matterhorn upon the imagination”, skrev konstnären och kritikern John Ruskin år 1862, “is so great, that even the gravest philosophers cannot resist it.”

Teckningar av berget gjorda av Ruskin och den skotske geologen James David Forbes blev berömda och etsade sig fast i äventyrliga människors sinnen. Ruskin lär också ha varit den förste att fotografera Matterhorn, så tidigt som 1849. Hans ambitioner att i skrift och bild lära folk att se bergen med den rätta blicken fick stor betydelse för efterföljande generationer.

Det fanns också en annan aspekt som gjorde att man under 1800-talets första hälft aktade Matterhorn särskilt högt: det var den sista av alpernas 4000-meterstoppar som ännu inte bestigits. År 1865 betvingades toppen, 4478 meter över havet, av Edward Whymper, i en dramatisk klätterexpedition som krävde fyra människors liv. Dramatiken kring såväl Matterhorn som den kontinentala bergsbestigningen nådde sin kulmen, och året 1865 brukar omtalas som slutet på alpinismens ”guldålder”.

Slutet på en era kanske, men Matterhorn förblev sinnebilden för det estetiskt perfekta berget. Idag är det en ikon, kommersialiserat till något av en logotyp för fjällen som resmål.

För den skull har Matterhorn inte förlorat sin effekt ”upon the imagination”. Fast det har fått konkurrens i skönhetstävlingen av högre och mäktigare berg i andra delar av världen.

Kriterierna tycks dock bestå. Pyramidformen regerar. När jag själv trollbinds av exempelvis Ama Dablam i Nepal eller Layla Peak i Pakistan (på bild nedan) så är mitt seende präglat av idéhistorien. För vad är dessa berg, om inte visuella variationer på Matterhorn?

Nästa gång ni bryter en bit Toblerone eller ser början på en film från Paramount Pictures, tänk då på denna historia och känn hur Ruskin, Forbes & co ler i sin alpina himmel.