OmTag. Förhållningssätt till mitt eget och andras fotograferande.

När man gillar att promenera och att fotografera och bor i en stad så blir det kanske en del sådant som man brukar kalla gatufoto. Egentligen är jag inte så förtjust i olika kategoriseringar då de alltid skapar en massa ganska onödiga gränsdragningsproblem.

För mig handlar det mer om att jag dokumenterar det liv jag lever i den miljö jag lever. Då jag ofta är mer intresserad av stämningar i miljöer än av att fotografera människor är mina bilder ofta ganska folktomma. Men givetvis kommer det med människor också ibland och ofta har de olika roller i bilden.

Bilden på Gert, en riktig profil, som jag tog i hans butik Svenska Kort på Hornsgatan är mer av ett porträtt som visar honom i sitt esse omgiven av alla prylarna i sin butik.  

Bilden av grabben i gångtunneln vid Gullmarsplan är för mig mer en miljöbild där grabben hjälper till att lyfta fram en stämning. Han fungerar mer som statist där miljön har huvudrollen.

När det gäller sådant som till exempel gatufoto så kan jag tycka att det ibland snävas till för mycket där man tycker att just den egna formen är den som är riktig till skillnad från de som tar annorlunda bilder. Nu måste man givetvis ha olika gränsdragningar när man delar in bilder i genrer, speciellt på en sida som fotosidan då de olika grupperna för olika intressen skulle bli helt ohanterliga annars.

Men de ”gatufotografer” jag själv gillar mest kallade inte sig själva för gatufotografer. De var fotografer som helt enkelt dokumenterade livet och miljöerna de själva var en del av.

Jag kan tycka att mycket av dagens gatufotografi är väldigt anonym trots att bilderna kan vara tagna på armlängds avstånd. Bilderna berätta ofta inget för mig. Jag kan också tycka att en del fotografer, oavsett genre, tar sig själva och just deras sätt att fotografera på lite för stort allvar.

På en plats som fotosidan där spännvidden är enorm både när det gäller vad vi gillar att fotografera och vilken erfarenhet vi har är ödmjukhet en viktig egenskap. Jag har samma åsikt som Per-Erik skrev i en kommentar till en tidigare blogg att om jag gillar någons bild eller bilder kan jag skriva detta och även försöka utveckla vad just jag tycker om med bilden/bilderna. Bilder som jag inte gillar eller lämnar mig oberörd struntar jag helt enkelt i att kommentera. Det finns ingen anledning att gå in och ”sänka” någon bara för att just jag inte gillar personens bilder.

Då fotografi är så subjektivt så anser jag mig inte ha rätten att vara smakdomare åt sådant som jag kanske inte själv förstår mig på.

OmTag. En av stadens finaste skulpturer.

I mitt tycke en av  stadens finaste skulpturer är placerad vid Malmskillnadsgatan 25. Skulpturen heter Non Serviam som är latin och betyder ”Jag tjänar inte”. Skulpturen är gjord av Ernst Nordin och föreställer en flicka som sitter och läser en dikt av Gunnar Ekelöf:

”Jag är en främling i detta land
men detta land är ingen främling i mig!
Jag är inte hemma i detta land
men detta land beter sig som hemma i mig!”

Bilden tog jag 6/12-2011 under en promenad på staden med min dåvarande hund Sally och kameran var en Sony NEX-5N.

OmTag. Bildkritik och om att klumpa ihop människor.

Tar del av debatten om bildkritik och cis män, alltså män som identifierar sig med det kön de tilldelats vid födseln. Jag var tvungen att slå upp begreppet då jag inte hade en aning om vad det betydde (så omodern är jag).

Personligen är jag emot att klumpa ihop människor beroende av kön, etnicitet, tro, icketro, om de kör med Leica, Nikon, Canon, Sony osv. och ge dem kollektiva egenskaper. Jag har levt ett tag nu och genom livet har jag kommit underfund med en sak och det är att skitstövlarna är ganska jämt fördelade oavsett kön eller eventuell grupptillhörighet och detsamma gäller för människor med hjärtat på rätta stället.

När det gäller bildkritik eller kommentarer på bloggen så har jag fått plumpa kommentarer från såväl män som kvinnor i varierande åldrar. Vad de haft för sexuell läggning vet jag inte och tror inte heller att det är på något sätt avgörande.

Men jag kan tycka att det blir en självmotsägelse om man säger sig vilja ha kritik och samtidigt går i taket om någon uttrycker sig negativt? Människor i gemen har olika sätt att uttrycka sig, speciellt på nätet där man inte sitter öga mot öga och kan få till en givande diskussion, det är värt att ha i bakhuvudet. Många nyanser går förlorade när man inte har personlig kontakt i verkliga livet. Sedan är det också så att vi alla har olika förmåga att uttrycka oss liksom att vi är såväl olika lättkränkta som olika påstridiga.

När det gäller bildkritik på nätet så tenderar det också ofta bli lite av ”en blind leder en blind”. Det man eventuellt kan ha åsikter om är ju egentligen sådant där det råder mer eller mindre koncensus och då blir det lätt tekniska frågor som exponering, raka horisonter osv. Till viss del kanske man kan tycka något om komposition? Hur som helst blir det som kallas bildkritik ofta att någon försöker ”göra om” någon annans bild till att mer likna vad han eller hon själv skulle ha tagit.

Jag brukar säga att den enda legitima kritiken är den som man ger sig själv. Enkelt uttryckt: Om jag själv är nöjd med min bild så är jag hemma, om någon annan också gillar den är det bonus.

Jag tror generellt att för mycket tänkande där man försöker på något sätt ”objektivt” mäta en subjektiv upplevelse funkar ganska dåligt. Det skulle, om de fungerade, innebära att det fanns absoluta sanningar när det gäller sådant som vad som är rätt och fel eller vad som är en bra bild och vad som inte är det. Historien visar oss att det inte är så, de flesta som tagit fotografin vidare blev hårt kritiserade när det de kom med var nytt, det samma gäller musiken.

För att utveckla sitt eget fotograferande tror jag att det mest fruktsamma är att titta på mycket bild och att fotografera mycket. Och analysera i så måtto att jag ställer mig själv frågor som: ”Vad är det som gör att jag gillar den här bilden? Och varför känns inte den här bilden ”rätt”” osv. Alltså att man förhåller sig kritisk inför sig själv och mer eller mindre struntar i vad andra tycker. Andra kan nämligen tycka helt annorlunda utan att ha vare sig rätt eller fel, vilket är det som gör att vi inte alla springer runt och tar likadana bilder. Det är lite om hur jag ser på det och som med bilder så har andra rätt att se det på sina egna sätt som kanske inte överensstämmer med mitt sätt.

Bilderna är från de två senaste nätterna, i den ena ville jag lyfta fram kontrasterna som de blöta gatorna ger och i den andra ville jag få fram en tidlös lite äldre look som jag tycker funkar med motivet.

OmTag. Bilder som väcker minnen.

Bilden tog jag den 4/11-2010. Jag hade åkt upp till min mors föräldrahem i Värmland för att fira jul med pappa som var ensam kvar sedan mamma gått bort 2007. I och för sig drogs mamma länge med en demenssjukdom och hade bott på särskilt boende sedan början av 2000-talet, så egentligen kanske man kan säga att pappa varit ensam länge i den lilla stugan dit de flyttat efter hans pensionering.

Jag var ofta där långa perioder då jag aldrig kom tillbaks till arbete efter utbrändheten jag drabbades av i början av 2000-talet.

Pappa mådde inte bra när jag kom upp, men jag trodde att det inte skulle vara så allvarligt. Men då han bara blev sämre så jag stannade kvar och tog hand om honom, i början av mars fick han åka in till sjukhuset, en vecka senare var han borta.

Det blev ett hårt slag för mig. Sedan min utbrändhet hade jag inte orkat med så mycket socialt liv, det hade i stort sett reducerats till att umgås med mina hundar och min pappa. Jag tycker bilden berättade ganska precis hur jag kände mig. Jag hade städat ur stugan och satt ut den för försäljning, det var för långt bort och kostsamt för mig att behålla. En vecka senare åkte jag hem till Stockholm, jag har inte varit i Åmotfors sedan dess men jag saknar ofta lugnet och naturen.

OmTag. Runda på Reimers som vanligt.

Gick en runda med hunden till Reimersholme nyss. Det blir alltid några bilder och samtliga dessa är plåtade på iso 12800. I och för sig ställer jag kameran på bländarförval med auto iso satt till max 12800 och inställningen för max bländartid innan iso höjs till 1/f.

Nu plåtade jag på full öppning med min 24-70/2,8 och då blir det lite högre iso av förklarliga skäl än om jag kör med något av mina fasta objektiv på större bländaröppning.

Jag har också börjat köra en del med den nya AI-baserade brusreduceringen i Lightroom/Camera raw och tycker den är strålande. En miss jag sett att många gör som klagar på den på YouTube och andra ställen är att de kör med för höga värden så att man får en viss utsmetningseffekt. Ursprungsvärdet är ju förvald till 50 som nivån för brusreduceringen vilket jag tycker är ganska högt, jag brukar dra ned till mellan 20-35.

Om man bara blir av med färgbruset tycker jag inte att det gör så mycket om man har lite av det mer kornliknande bruset. Dessa bilder har jag konverterat i DxO Filmpack 7 och avslutningsvis har jag lagt till en ram i Silver Efex. Allt kan givetvis göra i Silver Efex om man vill, men jag tycker att Filmpack är strået vassare på rena konverteringar. Silver Efex är bättre om man även skall ”jobba” med filen eller om man vill åt någon av dess presets som man kan jobba vidare med.