OmTag. Trägubbar och nattfärger.

Under många år satt han i sin lilla kombinerade verkstad och butik på Drottninggatan här i Stockholm och täljde och målade sina fina träfigurer. Bilden tog jag i februari 2012.

Jag var inne för en massa år sedan och köpte en fiskargubbe som fastnat med kroken i byxorna. Det var en present till en kamrats pappa som var mycket för att fiska. Konsthantverkaren är sedan flera år borta och lokalen har tagits över av någon mer lukrativ verksamhet. En pågående förändring sedan länge.

Nu handlar allt om marknadens villkor och då finns få kvar av dessa lite udda verksamheter och butiker som tidigare gjorde staden levande, de har inte längre råd med hyrorna. Allt blir mer och mer inriktat på sådant som ger större avkastning, en tråkig utveckling som inte går att göra så mycket åt.

En helt annan sak är hur kameran till skillnad från våra ögon registrerar ljus och färger i natten. För det första så ser vi mycket mindre färg i svagt ljus och för det andra kompenserar våra hjärnor för olika ljuskällor vilket inte kameran gör på samma sätt. Men det kan vara kul att utnyttja denna skillnad mellan ögon och kamera i bilder ibland, som denna bild tagen vid Högalidsskolan en natt för ett tag sedan. Jag har visat en snarlik bild i svartvitt tidigare.

OmTag. Kläder i fönster och blixtar över staden.

Jag går ofta en längre promenad med hunden på natten. I natt knallade vi från hemmet på Södermalm via Liljeholmsbron och Gröndal ut mot Essingeöarna och tillbaks via Marieberg och Västerbron.

När jag knallade ut såg jag att någon högst upp i grannhuset hade hängt kläder på tork (antar jag) i fönstren, så det fick bli promenadens första bild.

Jag tar en hel del bilder på mina rundor och brukar lägga ut dem i mitt flöde på Facebook tillsammans med en karta över promenaden så att vänner kan följa med om de vill. Här i min blogg lägger jag oftast inte ut bilder på det sättet utan väljer ofta något ämne att skriva om och väljer någon bild som berör detta.

Hur som helst, denna promenad började med kläder i ett fönster och avslutades med åskväder över staden från Västerbron. Rent fotografiska kanske dessa bilder visar att vissa bilder fungerar bättre som svartvita och andra fungerar bättre i färg. 

OmTag. Hopp i natten.

Vi behöver hopp i dagens av elände fyllda värld. I går natt när jag var ute med hunden såg jag detta unga par. Vi får hoppas på de unga, att de kan lappa ihop världen som vi gjort den.

OmTag. Några stenar.

De senaste inläggen har kanske behandlat lite ”djupare” ämnen så nu får det bli några lite ”grundare”.

Mina motiv hittar jag som regel när jag är ute och går med min hund, ofta på nätterna som de flesta kanske känner till. Dessa stenar utgör ett vackert inslag på Tobaksspinnargatan här på Södermalm i Stockholm tycker jag. Jag har ingen aning om vem eller varför man bestämde att placera dem där, men de har funnits där så länge jag kan minnas så det borde vara kommunen som stått för utsmyckningen.

Så enkelt och så fint och framför allt något som inte är svårt att ta till sig. Då mycket idag skall vara provocerande eller skrika om uppmärksamhet, känns dessa enkla stenar befriande tycker jag.

OmTag. Lite om min syn på att fotografera människor.

Eftersom Sontags bok handlar till en del om Diane Arbus bilder så fick det mig att fundera på hur olika fotografer närmar sig människor och hur de framställer dessa i sina bilder.

Nu är jag inte speciellt påläst när det gäller vare sig Arbus eller andra, men jag tycker att det finns två ganska motsatta förhållningssätt. På den ena sidan har vi just Diane Arbus och på den motsatta Bruce Gilden.

Jag upplever Arbus bilder som att hon vill visa människor som hon bryr sig om oavsett hur dessa ser ut, det finns ett starkt humanistiskt drag i de bilder från henne som jag sett. Oavsett om de föreställer någon som inte enligt gängse norm betraktas som vacker finns en kärlek och omsorg i bilderna. Hon fotograferar människor oavsett hur de ser ut där jag får känslan av att hon verkligen bryr sig om dem och tycker om dem utan att etikettera dem efter deras utseende, hon skapar närhet från de avbildade till betraktaren.

Kommer vi till Bruce Gilden så uppfattar jag hans fotografi som det rakt motsatta. För det första överfaller han sina fotoobjekt med blixt rakt på och hans enda intention verkar vara att visa ”hur fula de är” och att han vågat attackera dem med kameran. Gildens bilder skapar avstånd och verkar vara tagna just för att göra detta, en sorts modern freakshow. Jag får känslan av att han gärna kliver på andra för att framhålla sig själv, dessutom kliver han gärna på dem som redan ligger och är utsatta. För mig är denna typ av fotografi kort sagt avskyvärd.

Bilden av Micke Berg valde jag just för att jag tycker Micke plåtade mycket i samma anda som Arbus. Han gillade de han plåtade och det syns i hans bilder, han tog med sig det finaste från både Strömholm och Sune Jonsson när han var mer aktiv tycker jag. Tyvärr tycker jag att det finns alldeles för många som gått den andra vägen där man kanske utgått från Strömholm men mer och mer graviterat mot Gildens typ av bilder.