OmTag. Porträtt av bäste vännen.

Porträttfotografering i studio är nog ganska knepigt, nog säger jag därför att jag aldrig ägnat mig åt det. För egen del blir det bilder av hunden någon gång då och då i all enkelhet.

Jag tog ett par bilder på honom nyss sittande på sängen och blixten slagen i taket. Jag plåtar väldigt sällan med blixt, men har sedan länge en Nikon SB-700 som funkar bra.

När det gäller att porträttera människor tycker jag, liksom med fotografi generellt, att det ibland kan vara mer snack om vilka prylar man ”behöver” än vilka bilder man vill åstadkomma.

Att fotografera människor nära är svårt! Med nära menar jag inte främst det fysiska avståndet utan snarare att komma individen nära med sina bilder Jag tror att vissa har förmågan att göra det och andra inte. Vissa får den avfotograferade att slappna av och har en känsla för vilket ögonblick bilden skall tas, andra fotografer har ingen av dessa egenskaper.

Hur som helst, man kommer ganska långt med en enkel blixt som man kan slå i taket tycker jag, åtminstone om bilderna är för eget bruk.

Bilderna är tagna med min Nikon Zf, Nikon Z 85/1,8 S och blixten var som sagt en Nikon SB-700 slagen i taket. Bilderna är som vanligt körda i Lightroom vidare softade i Color Efex och slutfixade i Silver Efex.

OmTag. Reflektioner under en hundpromenad.

Vi tog rundan runt Marievik idag jag och Tobbe (hunden). En fin sväng över ett par broar med utsikt.

i början av promenaden såg jag ungdomarna som satt och blickade ut över vattnet. Jag undrar hur tankarna går hos dem som har livet framför sig nu när ovissheten är så stor?

Vid Sjövikskajen på andra sidan vattnet såg jag den äldre mannen som gick i sina egna tankar. Kanske funderade han likt mig på hur vi kunnat låta det bli som det är? Många är det som tänker nu.

Jag ber om ursäkt om jag inte lyckas uppbåda någon optimism i dessa dagar och jag vet att det finns de som helst vill att alla bloggar skall vara positiva här på fotosidan. Men som sagt, för mig åtminstone är det ganska svårt att ställa mig vid sidan av det som händer i världen och låtsas som det regnar. 

OmTag. Orostider.

Vad är det för värld vi lever i? Det är så mycket varje dag nu att man verkligen undrar vart världen skall ta vägen.

Bilden föreställer det som finns kvar för att påminna om en annan tragedi. Den 28:e december på natten drunknade en ung man i Liljeholmsviken precis nedanför där dessa plastrosor finns upptejpade på räcket. Jag passerar ofta flera gånger om dagen.

Länge stod även ett porträtt där och det var mycket blommor och ljus. Successivt har minnesmärkena glesnat liksom minnena hos de som inte tillhör de nära, nu återstår bara dessa rosor.

Vi går våra svängar varje dag hunden och jag och jag tar mina bilder.

I går kväll gjorde vi en tur till Kungsholmen och passade på att gå förbi den Mosaiska begravningsplatsen på Alströmergatan.

Jag har för övrigt beställt en 50:a förutom den jag redan har, det blir en manuell Voigtländer Apo-Lanthar 50 f/2,0. Den jag har är strålande, men då jag plåtar den absoluta majoriteten av mina bilder med en 50:a så tyckte jag att det kunde vara kul att även ha denna som tydligen skall vara något alldeles speciellt. Det verkar dock som att jag får vänta på den ett tag då den är restnoterad fortfarande.

Bilderna ovan är alla plåtade med 50:an.

OmTag. Tranebergsbron.

Broar är tacksamma att fotografera och här i Stockholm finns en hel del att välja på. Sent i går kväll tog vi en promenad där vi passerade under Tranebergsbron min hund Tobbe och jag. 

OmTag. Ett par bilder från ovan.

Som vanligt blev det några bilder när vi tog sena rundan hunden och jag. Vi gick över Årstabron mot Marievik, så det fick bli ett par utsiktsbilder.

Funderade lite på mitt tidigare inlägg om hur olika vi kan göra våra svartvita bilder och vad vi gillar. Hårt, mjukt, mycket fina detaljer, lite softat, igensotade partier, jämna gråskalor osv. osv. I slutändan kokar det ned till hur vi vill ha det och det varierar från bild till bild tycker jag.

En sak som jag däremot tror att de flesta är överens om är att trenden under ganska lång tid gått mot mer extremer, skall det vara hårt så skall det vara ruskigt hårt och skall det vara mjukt så skall det vara väldigt mjukt. För egen del lägger jag mig nog ofta mellan extremerna.

En bild måste hålla i sig själv till att börja med, sedan kan bildbehandlingen lyfta och tydliggöra det jag vill visa.

Jag tycker ibland att detta med framför allt överkontrasterade bilder blivit ett maner bland en del, speciellt när det gäller så kallade socialrealistiska bilder av människor som kanske levt och lever ett hårt liv. Där tar man gärna i med bildbehandlingen, oavsett digitalt eller i mörkrum, så att man skapar rena skräckkabinett ibland.