OmTag
OmTag. Mycket fotokultur i går
I går blev det mycket fotokultur, först ett besök på fotografiska för att titta på främst Inta Ruka men även Paolo Roversi (bilden ovan) överraskade positivt. Jag är lite kluven till fotografiska, de har ofta bra utställningar och en bra bokhandel finns också, även fiket är bra om än lite dyrt. Men det är något med stället som gör att jag inte går igång riktigt, jag kan inte sätta fingret på det men det känns instängt på något sätt.
Jag saknar den öppna lättsamheten jag upplever på Kulturhuset, något med både stämning och miljö är annorlunda tycker jag. Detta är givetvis bara mina subjektiva upplevelser, bäst att poängtera det. Hur som helst var det bra fotografi och trevligt att fika med Mats A och Krister K som jag gick tillsammans med.
Sedan var det bara hem och käka för att dra vidare och titta på Leif Sandbergs fina utställning Ending på Galleri Ralf, Hornsgatan 66, mycket starka bilder som jag tycker att man bör se om man har möjlighet. Leif Sandberg är något så ovanligt som en äldre herre som debuterar i fotosammanhang vid dryga 70 års ålder. Det är nog också livserfarenheten som gör hans bilder så starka och att han undviker att falla ned i klichéer vilket kan vara lätt hänt när man befinner sig i gränslandet mellan det dokumentära och det upplevda. Han visar också på det viktiga faktum att nyfikenhet och skapande inte är åldersbundet. En väldigt mörk men samtidigt, konstigt nog, positiv utställning, se den!
OmTag. En bra intervju med Anders Petersen
Jag kan ha lite svårt för Anders Petersens senare bilder, men han säger mycket bra saker i den här intervjun. Man kan inte annat än respektera honom och hans syn på fotografin.
OmTag. Många fotografiska mörtar blir det
Nu är det nog lugnet före stormen, det slutade regna för ett tag sedan så nu är det bara att vänta in fortsättningen. Stockholmstrakten klarar sig nog ganska bra, den brukar göra det. För det mesta är det västsidan som får ta den värsta smällen när lågtrycken brakar in från atlanten.
Annars tuffar det på som vanligt, jag har kört ett par rullar, framkallat och skannat ett fåtal bilder. Utdelningen blir ganska klen som vanligt, men huvudsaken att man håller igång. Jag fotograferar i stort sett varje dag även om det inte blir så ofta man kommer hem med några fullträffar.
Mycket skall stämma när man plåtar om det skall bli bra bilder, till att börja med underlättar det om det händer något spännande som gör sig på bild. Är man ute och knallar som mig faller redan där de flesta dagarna bort, inte så ofta det är något intressant som utspelar sig framför kameran. Men tjusningen är att det kan hända, och då gäller det att vara med.
Det är lite som att fiska, det är inte så ofta det nappar då heller och när det väl nappar blir det mest mört, många mörtar har det blivit både med spö och kamera genom åren. Just flanörsfotografi är nog bland det mest tidsödande man kan hålla på med, man måste hålla ögonen öppna samtidigt som man inte vet vad som skall hända. Plåtar man reportage eller något projekt vet man förhoppningsvis lite mer i förväg både vad man vill fotografera och vad som kan hända.
De sista bilderna på rullen föreställer ofta hunden, hon gillar inte att bli fotograferad vilket syns för det mesta.
OmTag. Ett genuint fik
Jag saknar ett genuint fik ibland, ett sådant med riktiga insuttna möbler där doften av kaffe sedan decennier sitter i väggarna. Ett fik för eftertanke och personliga samtal, fritt från stress och behovet att vara inne och uppdaterad i realtid.
Det här fiket ligger i Arvika, vi brukade ofta sitta här en stund i väntan på bussen eller tåget jag och farsan. Alltid på övervåningen, som tidigare var rökavdelningen. Nu var det några år sedan, men jag tror att fiket lever vidare i sin egen stillsamma lunk.
Om några år skall jag ta mig hit igen, bara för att sitta och känna kaffelukten från väggarna blandas med dofterna från det egna kaffet och räkmackan.
OmTag. Tankar runt fototävlingar och bildjournalistik
Såg att det var dags för TT:s stora fotopris 2013 det som tidigare hette Scanpix stora fotopris. De tre finalisterna är bra, alla jobbar med färg och åtminstone två av dem använder färgen på ett sätt som är lite mode, lagom urblekt och drömskt.
Jag funderar lite över detta med att tävla inom fotografi och vad det för med sig? Jag undrar om inte detta likriktar fotografin till att bli lite som schlagerfestivalen? Åtminstone tycker jag att det verkar vara ganska många som följer John när det gäller formen, alltså bland annat hur man hanterar färger och kontraster i sina bilder?
Jag tycker att mycket av det jag ser idag är ganska tillskruvat åt något håll, oavsett om det är färg eller svartvitt. ”Dramat skall vara i bilden, inte i kopieringen” säger Cartier-Bresson i filmen och jag delar den åsikten. När vi börjar skruva till våra bilder är det lätt att tappa förankringen med verkligheten tycker jag: Är det en bra bild? Eller förförs jag av effekterna? Vad säger bilden egentligen om det jag försöker skildra när det skildrade radikalt förändras genom efterbehandlingen?
Några hävdar att de skildrar ett ”inre tillstånd” och inte det avbildade direkt, det avbildade blir rekvisita liksom efterbehandlingen till att åskådliggöra detta inre tillstånd? Visst, det är upp till var och en, men om det sker en sammanblandning mellan det dokumentära och det inre tillståndet vet jag inte som betraktare vad jag tittar på.
Dessutom användes ofta en överdriven bildbehandling som en väg till uppmärksamhet för fotografier som inte skulle få något större genomslag om det inte var just för de i efterhand skapade effekterna.
Inom bildjournalistiken tycker jag att det är förödande: dels jagar det, i kombination med alla tävlingar som skapar normer, fram bilder som inte berättar utan som skapar berättelser. Dels tror jag att det kan skapa en slapphet inför ämnena, det är lättare att i efterhand skruva till bilderna efter något erkänt maner än att verkligen försöka fördjupa sin förståelse av motivet och förmedla den förståelsen.
I fallet med överdriven bildbehandling blir bildens estetik i sig drivande alltså formen till stor del, när det handlar om bildjournalistik/dokumentärfoto är det berättelsen om det avbildade alltså innehållet som skall vara drivande första hand.
Journalistik måste alltid handla om innehåll i första hand, frångår man detta är det inte journalistik längre. Där tycker jag mig se en glidning där det journalistiska går mer och mer mot det konstnärliga, och inom det konstnärliga kan och bör man ta sig helt andra friheter anser jag. Men om man är intresserad av bildjournalistik tycker jag att man bör vara ganska strikt i vad man tillåter sig i efterbehandling.
Sammanfattningsvis tycker jag att det är en förödande utveckling för den dokumentära fotografin när man börjar använda konstnärliga grepp som förändrar bilden i hög utsträckning. Nu kommer givetvis någon att påpeka att detta med svartvitt inte är dokumentärt enligt gängse synsätt och eftersom man tillåter svartvitt så kan man inte heller klaga på annat? Personligen är jag av den åsikten att en svartvit bild som inte förstärks/görs om i efterhand berättar lika mycket om verkligheten som en färgbild. Det finns inget manipulativt element i det svartvita i sig själv, det uppstår först när vi börjar skruva till bilden.
En annan aspekt är att journalistik alltid kommer att vara vinklad av journalisten oavsett text eller bild, det skall man givetvis ha i bakhuvudet. Men det är en annan diskussion, vi skiljer trots allt journalistik/dokumentärer från skönlitteratur oavsett om den är vinklad. Och om man gör om sina bilder blir de mer att betrakta som skönlitteratur, eller fiktioner som jag ser det.