OmTag. Olika sätt att blogga

Vi kan använda bloggen på lite olika sätt, ibland vill jag lyfta någon fråga jag tycker är viktig, eller kanske vill jag försöka uttrycka en känsla och klä den i ord och bild, andra gånger finns inget annat syfte än att visa upp bilder jag tagit och så vidare.

Genomgående för nästan allt bloggande är ett sökande efter bekräftelse, om ingen bekräftade vad man gjorde vad skulle det vara för mening då? Bekräftelse betyder i detta sammanhang ett kvitto på att jag finns. Det behöver alltså inte betyda att folk tycker likadant, det ligger kanske till och med mer bekräftelse i att lyckas ”välta bikupan” ibland.

Jag gillar själv att sticka ut hakan emellanåt men försöker vara noga med att poängtera att det jag skriver inte är något annat än mina åsikter. Där tycker jag att det ofta brister på nätet, många uttrycker sina åsikter som sanningar och många känner sig personligen påhoppade i onödan.

Jag tror att det är viktigt i den egna mognadsprocessen att inse att de egna sanningarna är just det, egna. Om man skriver om något så subjektivt som fotografi är det nog extra viktigt att vara medveten om detta. När man ser sådant man själv inte uppskattar är den egentliga frågan inte om det är dåligt ur någon objektiv synvinkel, för någon sådan finns inte, utan frågan är egentligen större och viktigare:

Vad gör att andra kan gilla sådant jag själv inte kan ta till mig? Frågor utan svar många gånger, men det är frågor som kan resultera i en större förmåga att acceptera andras olikheter om vi inte fördömer och gör våra egna sanningar till universella.

Ofta när jag skriver försöker jag förklara varför jag ser på saker som jag gör, dels för att strukturera mitt eget tänkande men framför allt för att förklara. I denna förklaring ingår ingen målsättning att ”omvända oliktänkare” eller att predika mina åsikter. Det viktiga är att skapa en förståelse för mina ståndpunkter på ett sådant sätt att andra kan respektera dem utan att nödvändigtvis behöva dela dem.

Ett lok till Claes ;)

OmTag. En blomma i ett fönster

Jag tar ofta bilder bara för att jag vill se hur det blir på bild. Gillar kort skärpedjup och reflexer ibland och ofta blir dessa bilder snyggare än verkligheten tycker jag. Jag är ju ingen blom-/macro-fotograf direkt, men förstår att man lätt kan fångas av detta.

Annars har jag en annan förebild när det gäller ”drömska blommor” och liknande och det är Josef Sudek. Sudek (1896 – 1976) var verksam främst i Prag och är kanske mest känd för sina bilder därifrån. Han var en sann ljusets mästare som ofta kånkade runt på sin otympliga storformatsutrustning på Prags gator när han inte fotograferade i och runt sin lilla studio.

Detta var en bedrift i sig själv med tanke på att han var enarmad efter en krigsskada från första världskriget. Så ett tips till alla som inte gjort det redan: Kolla upp Josef Sudek ”Poeten av Prag”, en sann mästare som det inte funnits så många av i fotografins korta historia.

OmTag. Fast i det svartvita

Torsk på gråskalor, det kanske jag skulle kunna ange som ett personligt kännetecken. För egen del föredrar jag gråskalor framför färg som regel, när det gäller fotografi åtminstone. Jag tror att jag även minns i svartvitt, åtminstone är sällan färgen något jag saknar i mina bilder. Nu finns en massa fina färgbilder också, men det svartvita tenderar att fokusera innehållet i bilden för mig, jag minns lättare en svartvit bild än en färgbild som regel.

Speciellt när det gäller journalistiska arbeten tycker jag att färgen lätt kan ta över innehållet i bilden. Även många av de jag gillar som plåtar färg använder färgen på ett sådant sätt att färgens inneboende budskap tonas ned, alternativt går de hela vägen och använder den som bärande element i bilden, som Saul Leiter eller Ernst Haas till exempel. De använder ofta färgen som ytterligare ett grafiskt verktyg och inte för att ”reproducera verkligheten”.

Färg som reproduktion av verkligheten tycker jag ofta fungerar mindre bra. När jag befinner mig ute i verkligheten, som ju ses i färg naturligtvis, är någon form av mentalt filter omedvetet i gång vilket gör att jag inte distraheras av färgklickar som i sig är ointressanta för det jag ser. När jag tittar på färgbilder däremot dras uppmärksamheten liksom till en röd clownnäsa mot alla färgklickar. Mitt tittande blir splittrat, jag fastnar lätt i oväsentligheter i bilder och förlorar budskapet. Innehållet blir på något sätt ofta otydligt eftersom färgen i sig själv är ett så starkt visuellt inslag.

Det är svårt att plåta färg utan att det blir banalt i reportagesammanhang tycker jag. Dessutom finns en ”falskhet” som jag upplever många färgbilder, de utger sig på något sätt för att visa ”hur det ser ut” men eftersom de färger som kan återges på skärm eller i tryck är ganska begränsade jämfört med verklighetens färger får jag ofta en känsla av fejk. Då många idag dessutom drar ganska kraftigt i reglagen blir det ännu värre.

Svartvitt upplever jag ofta som ärligare i så måtto att det inte hymlar med att det är en abstraktion och dels kan jag färga bilderna med mina egna mentala färger som jag minns dem. Eller för att uttrycka det kort och koncist: det gäller att försvara det man själv brinner för, och våga stå för sina åsikter även om det blåser till ibland.

En annan fråga, det är ju ett helt koppel med fotografer från södra Sverige här på fotosidan, men ingen som har bloggat om fotofestivalen i Landskrona?! Ytterst besynnerligt tycker jag. Det måste väl varit någon som var där? Skriv om vad ni såg och vad ni tyckte! Om vi skall kunna odla ett bärkraftigt och utvecklande fotointresse så måste vi ut och titta och tycka om det vi ser, åtminstone anser jag det.

OmTag. I bland undrar jag vad som rör sig i huvudet hos en del.

Ibland funderar man över hur det står till i huvudet hos en del. När jag kom hem med hunden här om kvällen möttes jag av denna person som var i full färd med att tömma brandsläckaren. Han hade redan hunnit tömma det mesta i trapphuset som var fullt av denna pulverrök, gladeligen fortsatte han att spruta ut resten på gården under sin väg mot porten trots att jag frågade ”vad fan han höll på med?”

Senare på natten var det någon/några som bröt sönder grinden och stal några av de finare cyklarna som stod parkerade i cykelställen. Det första var förmodligen en sargare och den/de senare pundare i behov av pengar.

När det gäller cykelstölderna har jag mina misstankar mot ett gäng slitna herrar som jag såg i en grannport för några nätter sedan, de var tre eller fyra och utrustade med cyklar som inte riktigt stämde överens med deras yttre om man säger så. Att missbrukare stjäl för att finansiera sitt missbruk är kanske inget man blir överraskad av, men att vuxna människor vandaliserar bara för att jävlas? Vad rör sig egentligen i skallen på sådana människor, eller är problemet att det inte rör sig över huvud taget?

OmTag. Det mesta blir nog upprepningar

Jag tittar på mycket fotografi och ju mer jag ser ju mindre är det som blir riktigt intressant. För tydlighetens skull är det på sin plats att påpeka att jag här skriver om dokumentär gestaltande fotografi. Andra typer av fotografi kan ha helt andra värden.

Men när det gäller den typen av fotografi som skildrar människor och deras livsmiljö i kombination med olika ansatser att skildra något inre tillstånd hos fotografen så känner jag mig ganska mätt. Det känns lite som att fotografi i dessa fall har svårt att nå hela vägen till mina känslor nu mera.

Mycket upplever jag som upprepningar och en stor del som att de bygger på effektsökeri, ofta i kombination. Utan bakgrundshistoria och syfte blir många bilder klichéer tycker jag: jaha, där är ytterligare en bild på en person x i situation y förstärkt med svärta och kontrast liksom. De säger mig sällan någonting, och efter alla man redan sett chockerar de inte ens längre.

Det blir ofta allt för otydligt vad man vill med bilderna eller vad man egentligen vill visa. Dessutom är det nog så för många att de tar sina bilder ganska snabbt och att de senare mest hänger kvar i upprepningar, där dessa upprepningar av naturliga skäl inte innehåller samma nyfikenhet och sökande och därmed också förlorar mycket av det som initialt gjorde bilderna bra?