OmTag. Anledningen till många problem är en dysfunktionell demokrati där extremideologier ser sin möjlighet att komma in

Hade ett snack med en polare idag om det problematiska i hur man bemöter ickedemokratiska krafter med en stark våldsideologi i ett demokratiskt samhälle? Just detta är kanske demokratins äldsta problem: Hur hanterar man ickedemokratiska krafter i ett demokratiskt system?

Upprinnelsen var Svenskarnas partis demonstration i Jönköping i morgon 1:a Maj. Just att välja 1:a Maj är en provokation i sig själv, och givetvis en medveten sådan. Jag är övertygad om att dessa antidemokratiska våldsideologier väljer just 1:a Maj för att få så stort medialt genomslag som möjligt. Man räknar givetvis med motdemonstrationer och hoppas på att det skall bli sammandrabbningar som gör att man kan framställa sig som martyrer.

Nu är det givetvis svårt när dessa nazister med rätta väcker en sådan avsky, men det effektivaste vore säkert att slå en järnring med poliser runt dem och att allmänheten och media sket i dem. Jag tror att man skulle ta udden av dessa extremyttringar som bygger på konfrontation om det inte blev vare sig konfrontation eller medial uppmärksamhet. Att man alltså behandlade det som en skock tokstollar som var ute och gapade, vilket jag anser att man borde göra med dessa grupper.

Mer problematiskt då med SD som har ägnat de senaste åren till att putsa på sin image, jag tror dock inte att man behöver skrapa speciellt länge på fernissan innan de bruna färgerna börjar lysa igenom. Det är ju också ganska uppenbart när man följer den oändliga raden av klavertramp från ledande företrädare på olika sociala medier.

Men jag saknar den djupare analysen om orsakerna till att dessa krafter kan växa, ytterst är det de etablerade politikernas misslyckande som ger eko i den folkliga opinionen. Tittar vi i Sydeuropa är utvecklingen verkligen skrämmande, men det borde inte heller vara någon överraskning att folkligt missnöje ökar med skyhög arbetslöshet, ekonomisk kollaps som alltid drabbar dem som inte har del i problemen och en allmän hopplöshet. Detta har alltid varit en grogrund för extremism. Bara att titta historiskt, jag tror mig kunna påstå att detta är en betydande ingrediens i uppkomsten av alla extrema samhällssystem i ickedemokratisk och djupt intoleranta riktningar sedan demokratins födelse.

Det man givetvis borde se till är att riva det ekonomiska system som har en stor skuld i problemen och göra något åt det korrupta pampvälde som följt i dess kölvatten. Detta är ingen liten sak givetvis, speciellt då många av de styrande skor sig på det rådande system och knappast kommer att lämna det ifrån sig frivilligt. Men till att börja med måste demokratin ta makten över marknadskrafterna (som de så där lagom anonymt brukar kallas). Allt handlar alltid om hur man på bästa sätt fördelar begränsade resurser.

Det är knappast rimligt att de 85 rikaste personerna har mer pengar än jordens fattigaste hälft, 3,5 miljarder människor tillsammans (enligt SvD). Om man inte inser att detta är ett gigantiskt problem som vår demokrati måste komma till rätta med så kan vi nog förvänta oss fler och fler extremgrupper med rena våldsagendor på våra gator. Om man inte lyckas komma till rätta med detta grundläggande problem har demokratin diskvalificerat sig själv, och vad det skulle innebära törs jag knappt tänka på.

OmTag. Fotoboken

Fotoboken är alltid aktuell. Jag köper själv en hel del fotoböcker, alltså inte böcker om teknik runt fotografi utan böcker med bilder av fotografer jag gillar eller är nyfiken på. Många av böckerna går jag igenom under en period och sedan blir de mest stående i bokhyllan. Andra tittar jag i lite då och då, men ett fåtal återkommer jag regelbundet till. Vilka böcker man gillar beror givetvis på tycke och smak, det tenderar också att ändras lite över tid. Men för mig är det viktigt att titta på många olika fotografers bilder och även att försöka ta till mig sådant som jag inte själv håller på med. Jag tycker att det ger en fotografisk allmänbildning som jag anser är nödvändig om man vill fördjupa sina egna färdigheter inom fotografi, men kanske framför allt om man skall tycka en massa om fotografi vilket jag gärna gör. Om jag kokar ned till det jag för närvarande anser är de viktigaste fotograferna för mig och de böcker som gör dem mest rättvisa skulle det bli följande sju böcker utan inbördes ordning:

Henri Cartier-Bresson: Photographer

Sergio Larrain: Vagabond photographer

Sune Jonsson: Och tiden blir ett förunderligt ting

W. Eugene Smith, utgiven av La Fabrica (om jag förstått rätt)

Brassaï: Paris by night (den gamla varianten med det fina trycket)

Sebastião Salgado: Workers

Koudelka utgiven av Thames & Hudson

Det är viktigt att vi köper en fotobok då och då, speciellt i dessa tider där vi gärna konsumerar ”gratis” på nätet. Dels ger boken en helt annan möjlighet till fördjupning och dels krävs att någon är beredd att betala om vi skall kunna se dessa och nya fantastiska fotografer i framtiden. Men det handlar också till en väsentlig del om att bilda sig själv inom det område som intresserar oss alla, fotografin.

OmTag. Skolan

Det har debatterats en hel del om skolan den sista tiden, vi står oss sämre och sämre i en internationell jämförelse, elever på KTH har inte ens grundskolekompetens i matematik och så rullar det på. Det var en intressant artikelserie i SvD där det framkom att många av dagens föräldrar och även eleverna ser sig mer som kunder på en marknad än föräldrar och elever?! Blir inte betygen och studieresultaten vad elever och föräldrar förväntar sig så skyller man på lärare och skola.

Tydligen är det inte direkt ovanligt att föräldrar genom påtryckningar och även hot försöker få läraren att ändra betygen när de inte är som man hoppats. Ytterst kommer skolan och lärarna i kläm från två håll, dels från elever och föräldrar och dels indirekt från skolledningen då många hotar att ta sina barn och sin skolpeng och dra vidare om lärarens vitsord inte sammanfaller med vad föräldrar och elever önskar.

Samtidigt håller våra politiker mest på och käbblar om vem som bär ansvaret för dagens debacle. Bättre om de seriöst tog tag i problemet, även om det betydde att man blev tvungen att slakta några heliga kor efter vägen.

OmTag. Mor, påsken 2001

Det var påsk 2001 och mor sitter vid köksbordet hemma i Åmotfors. Fram på sommaren flyttade hon till det särskilda boendet på grund av sin demenssjukdom. Det var alltså sista påsken hon var hemma. Nu har det gått 13 år och ändå känns det som helt nyligen.

Trots att det inte var någon lycklig tid, min mors sjukdom och min brors allt för tidiga bortgång satte sin prägel på tillvaron, så känns det ändå som om jag saknar den när jag ser bilden. Kanske beror det på det egna åldrandet? Tiden jag lägger bakom mig blir längre och längre och tiden som finns framför mig kortare och kortare. Jag tror också att tragiken i att för evigt lämna de man älskat bakom sig gör sitt för den sorgsna känslan.

Vi hade mycket nära relationer jag och mina föräldrar, nu är jag ensam kvar och tänker mig tillbaka inför en bild av mor vid köksbordet påsken 2001.

OmTag. Bildbehandling är nödvändig

För att omvandla bilden kameran fångade till en bild som stämmer överens med hur vi uppfattade det vi fotograferat, eller till vår föreställning om hur bilden skall se ut krävs bildbehandling. För det första uppfattar ögat verkligheten på ett sätt som skiljer sig ganska markant från hur kameran gör det. För det andra är det en helt annan sak att försöka visualisera en stämning i en bild än om man faktiskt står mitt i händelsen, det vet alla som försökt fånga en solnedgång på bild. För det tredje är det ofta ett stämningsläge vi försöker gestalta vilket ofta kräver bildbehandling just för att förmedla känslan vi har inför bilden.

Det finns dem som tycker att ”rakt ur kameran” är det som gäller. Men då skall man vara medveten om att något ”rakt ur kameran” knappast existerar, skillnaden är för det mesta att man överlåter bildbehandlingen till några tekniker hos kamerafabrikanterna i stället för att ta hand om den själv. Dessa ”i kameran bildbehandlingar” är också gjorda för att fungera hjälpligt under relativt ”vanliga” ljusförhållanden. Dessutom vet kameran ganska sällan vad jag som fotograf anser är viktigt i bilden och hur det skall presenteras.

I den analoga världen startar bildbehandlingen redan vid val av film och framkallning för att sedan fortsätta genom hela kedjan fram till färdig bild. Jag väljer alltså en film som ger den tonalitet och andra estetiska egenskaper som korn, mellantonskontrast osv. som jag eftersöker. Jag väljer en framkallare som jag tycker fungerar bäst för de negativ jag vill ha. I mitt fall skiljer sig detta beroende på vad och med vad jag fotograferar, men även hur jag vill ha just den specifika rullen/bladen spelar in, vilket i sig kan bero på något så trivialt som min egen dagsform.

Jag eftersträvar att få mina negativ så att de fungerar vid en rak kopiering på ett medelhårt fotopapper. Men själva finputsningen tillkommer som regel med en del efterbelysning och skuggning av delar i negativet. Om man skannar är inte negativen lika viktiga då det går att göra betydligt större förändringar i datorn och dessutom med en helt annan precision. Negativ för skanning tjänar som regel på att vara lite mjuka, alltså ha lite lägre kontrast än om jag skall kopiera dem med diffusljus som jag använder.

För att illustrera det hela är här en bild som jag exponerat för att få teckning i de mörkaste motivviktiga detaljerna som jag ser det. Om denna bild skulle kopieras ”rakt ut ur kameran” skulle den bli som den övre bilden. Och den har inte mycket gemensamt med hur jag uppfattade ljuset och motivet när jag stod där.

I den nedre bilden har jag jobbat med kurvor, efterbelysning och skuggning för att få den som jag uppfattade motivet och ljuset. Ganska stor skillnad, eller hur? Sedan om man vill kalla detta manipulation och föredrar ”rakt ut ur kameran” så får man väl göra det. Men sanningen är att alla bilder måste bildbehandlas på något sätt för att bli acceptabla och detta oavsett om man kör analogt eller digitalt, färg eller svartvitt.