OmTag. Mycket om gatufoto nu och då måste man ju vara med på ett hörn! 😀

Diskussionerna om vad som är gatufoto och vad som inte är det har gått höga på fotosidan ett tag. Jag har varit inne och ”pingpong-kommenterat” lite i Joakims blogg. Inte för att jag egentligen tror att mina åsikter skiljer sig så mycket från hans när det gäller gatufoto utan mer för att lite som ”djävulens advokat” försöka belysa hur svårt det är att diskutera gränsdragningar i ett ämne där gränserna i sig är så subjektiva.

Om jag försökte definiera gatufoto skulle jag säkert ”lyckas” ungefär lika bra som alla andra som försökt, så jag avstår. En sak vill jag dock framhålla och som är en åsikt jag står för: Gatufoto för mig är en form av dokumentär fotografi och då faller en hel del bilder bort redan där.

Sedan hamnar man som jag påpekade i mina kommentarer på Joakims inlägg i en hel massa gränsdragningsproblem som inte är helt enkla och kanske dessutom kan vara ganska flytande, det hela blir lätt lite som att försöka komma överens om hur mycket vatten som är mycket vatten för att ta ett dåligt exempel.

Jag tror också att många av oss lite äldre stofiler (Joakim är inte tillräckligt gammal utan jag snackar om oss gubbar och gummor 60+) som vill att gatufotografi skall se ut som det gjorde när våra ”hjältar” höll på ofta missar att den verklighet och det gatuliv som fanns och levdes då inte finns längre. Folk, åtminstone här, lever inte sina liv på gatan, umgås och snackas vid på gatan osv. som de gjorde på ”den gamla goda tiden”. Alltså finns inte de bilderna kvar att ta överhuvudtaget, åtminstone är de sällsynta.

Varför är det så så viktigt att kategorisera olika bilder? Jag tror att i takt med att det blivit allt svårare att göra det har det också blivit nödvändigare att försöka göra det. Dels beror det på att bildflödet är ofantligt och dels på att så mycket läggs ut för visning som kanske mått bäst av att stanna på den egna datorn eller i värsta fall kanske helt enkelt raderats. Detta i kombination med en viss lättkränkthet och att många är sin egen auktoritet i alla lägen gör detta med att begränsa en populär genre svårt, för att inte säga näst intill omöjligt samtidigt som det ändå är nödvändigt om man inte helt vill drunkna i flödet av "hullerombuller-bilder".

Samtidigt måste man vara försiktig när man försöker smala av en genre så att inte barnen åker ut med badvattnet. Det är väldigt lätt att dissa sådant idag som kanske visar sig vara riktigt bra ”i morgon” bara för att man inte är van att se det. Många av dem vi idag ser som ikoniska föredömen blev inledningsvis ganska hårt ansatta av samtidens kritiker helt enkelt för att de visade sådant som kritikerna och betraktarna inte var vana vid att se.

När det gäller just gatufoto anser jag liksom Joakim (är jag övertygad om) att en perfekt i ögonblicket fångad händelse där både form och innehåll sammanfaller till en enhet som gör en bra bild är gatufotografins innersta väsen och fundament. Det är alltså helt avgörande HUR bilden kom till, en identisk bild som är iscensatt är en helt annan sak och framför allt är det inget gatufoto. Detta innebär ju inte att man förespråkar att de riggade bilderna (för att ta dem som exempel) borde förbjudas, det innebär ”bara” att man inte anser att de bör kallas gatufoto.

Bland mina bilder här i inlägget representerar någon gatufoto, eller alla gatufoto beroende på hur man ser det. Ingen av dem är manipulerad eller riggad och dessutom plåtade spontant utan planering så ur de aspekterna kan man kalla dem gatufoton om man vill. Men personligen skulle jag kanske bara publicera två av dem i ett renodlat gatufotoforum. Som sagt, detta med gränsdragningar är svårt, nästan omöjligt, men måste ändå kanske göras ibland om man inte vill se makrobilder av ogräset mellan gatstenarna, teaterbilder och rena Rembrandtkreationer i forum för gatufoto?