OmTag. Att komma vidare med sitt fotograferande

Under flera år gick jag i stort sett varje dag runt och plåtade på gatan och när jag kom hem framkallades filmen (jag körde analogt på den tiden och som regel blev det sällan mer än 36 exponeringar) för att senare skannas och eventuellt blev någon bild uppladdad hit till fotosidan.

Detta var till stor del min ”fotoskola”, jag tittade på mycket fotografi i böcker och gick ut för att försöka fånga några egna bilder som höll åtminstone för den egna blicken.

Just detta att helhjärtat gå in för något och verkligen ge det tid är något som krävs om man skall komma vidare, oavsett vad det handlar om.

Fotografi är ju både enkelt och svårt. Enkelt för att vem som helst lär sig att trycka på knappen på nolltid, att lära sig samspel mellan skärpedjup, bländare och exponeringstid liksom andra teknikaliteter är också ganska enkelt jämfört med mycket annat.

Svårt därför att ta ”egna” bilder som berör och skiljer sig från andras bilder kräver något helt annat. Att bygga upp en känsla för bilder handlar mycket om att man känner att man vill förmedla något personligt med sina bilder. Det handlar också om att våga lita till sin egen känsla, oavsett vad andra eventuellt tycker. Kort sagt är det viktigt att man har något man vill förmedla med sina bilder och att man jobbar med förmågan att förmedla det.

Många aha upplevelser kom under åren när jag gick runt på gatan, från att försöka kopiera förebilder, hitta snitsiga kompositioner, fånga dråpligheter som så många andra, närmade jag mig mer och mer mitt eget sätt att ”berätta” om det jag såg.

Jag är själv nöjd med de bilder jag tycker är bra därför att de lyckas fånga den känsla jag vill förmedla, för mig är viktigt att tillägga. För så är det, den enda som räknas som vi kan nå fram till med våra bilder är oss själva, om andra tycker om dem är det bara en extra bonus.

Hur gör man då för att bygga upp denna känsla och nå dit man vill med sina bilder?

För det första tror jag att man skall ägna sig i huvudsak åt att plåta sådant man tycker om att plåta och som man tycker är viktigt för en själv. För det andra handlar det om att ge det tid, själv gick jag runt flera timmar om dagen och tog mina bilder, vilket jag på sätt och vis gör fortfarande även om jag nu mest knäpper som en form av dagboksanteckningar, men under en period på 7-8 år ägnade jag mig mer renodlat åt gatufoto. En del kanske tycker att det låter mycket, men jag tycker inte att det är så mycket att jag ens kallat mig ”gatufotograf”.

OmTag. Konst och teknik

Varför jag inte gillar konstbegreppet när det handlar om fotografi? Anledningen är att man ofta tenderar att jämföra icke jämförbara bilder med samma måttstock. Konstbegreppet, det postmoderna, är ju dessutom utökat till att betyda ungefär  att om jag anser att det är konst så är det konst. En annan definition är att om konstetablissemanget anser att det är konst är det konst. Enkelt uttryckt kan det betyda precis vad som helst eller ingenting.

Men som sagt, det jag upplever som ett problem ibland är att man försöker jämföra äpplen med päron eller ännu värre köttbullar med flygplan. Man ställer ofta helt olika typer av bilder mot varandra och förklarar den ena som bra och den andra som dålig helt utefter vart man har sin egen smak.

Det ställer också till det rent praktiskt ibland, som till exempel Moderna museet som uttalat att dokumentär fotografi inte är konst och därmed inte heller något man skall ägna sig åt. Detta skulle inte vara något problem i sig men blir det när man anser att viss dokumentär fotografi tydligen är konst, som Cartier-Bresson och några fler till exempel.

Om man istället en gång för alla kallade olika former av fotografi för fotografi skulle mycket av den språkförvirring och de oändliga ”krigen” mellan olika smakriktningar kunna få ett slut tror jag. För, varför är det så viktigt att något definieras efter ett helt odefinierat begrepp?

En annan sak jag funderat lite över är hur många som verkar övervärdera eller missförstå teknikens betydelse, dels för bilden i sig och dels för handhavandet i meningen att kameran eller tekniken X ger "bättre" bilder än Y.

När det gäller en sådan sak som mina egna nattbilder tagna med svartvit film och större format till exempel handlar det inte främst om att det ger en överlägsen teknisk bildkvalitet. För mig handlar det om ett annat förhållningssätt till fotograferandet, det långsamma blir en meditation i sig och ger en ro och eftertanke som i bästa fall avspeglar sig i bilderna. För att ta de bilderna behöver jag det långsamma förfaringssättet och det har ganska lite med att göra huruvida det rent tekniskt blir bättre eller inte.

Jag plåtade en del natt med min Canon 5D Mk2 jag hade för några år sedan och använde stativ och HDR-teknik för att styra dynamiken och rent tekniskt blev de bilderna lika bra. Men jag övergav det av anledningen att det meditativa försvann och därmed också, för mig, hela anledningen till den typen av nattbilder. Det blev liksom inget när jag tappade inspirationen som det långsamma gav.

Jag tror att man kan jämföra med en musiker, där kanske inte publiken märker så mycket men musikern själv märker klart skillnaden om hen är inspirerad eller om hen spelar på rutin.

Annars ser man på fotosidan på sina håll att det varit lördagskväll och att kassörskan på Systembolaget fått jobba lite 😘.

OmTag. Nystart, eller inte

Gjorde misstaget att reagera på ett inlägg på startsidan, det kommer inte att upprepas.

På min blogg däremot kommer jag att tycka en del och eftersom det är min blogg kommer jag också ta mig friheten att moderera kommentarerna om jag anser att det blir nödvändigt.

Var lugna, jag kommer inte att censurera någon för att den inte delar mina åsikter. Däremot kommer jag plocka bort sådana som vrider bort diskussionerna från ämnet, försöker ta över kommentarerna i enda syfte att själva få belysning eller bara är allmänt otrevliga.

Fotografiskt har det inte hänt så mycket för egen del de senaste åren (om det nu någonsin gjort det?). Jag går mest runt i vardagen med min hund och tar mina bilder på sådant som dyker upp i min tillvaro. Ingen tanke, inget projekt, bara en bild i taget helt enkelt.

Jag har lagt det långsamma nattfotograferandet på hyllan ett tag sedan några år. En form av fotografering som jag som regel ägnat mig åt i sällskap med mina hundar. Då den förra hunden blev gammal och inte orkade knalla runt så mycket blev det ett stopp i detta. När hon sedan gick bort och jag var ensam ett år så kändes det inte kul att göra det och den nya hunden är fortfarande för ung med för mycket spring i benen för att det skall funka med all väntan som den långsamma nattfotograferingen innebär.

Jag kände också att jag nått lite av vägs ände med den typ av bilder jag tog, finns i och för sig några vita fläckar kvar av staden att plåta på natten men det känns inte som att det är någon brådska med dem.

En indikation på att det är dags att ta upp något nytt är att suget att gå ut för att ta sina ”gamla” bilder avtar. Dags att hitta något nytt ”projekt” alltså, kanske skall jag försöka mig på att nattfotografera digitalt i färg med långa tider och stativ istället? Jag har sett en del bra bilder tagna i stadsmiljö på det sättet.

Bilderna i inlägget har inget med texten att göra utan föreställer bara is på lite olika sätt.