OmTag. Ett år efter återkomsten med bloggen på fotosidan.

Nu har jag bloggat på fotosidan i ett år efter det att jag bestämde mig för att flytta tillbaks mitt bloggande från blogger. Jag bloggade i flera år på blogger efter det att jag av olika anledningar flyttat mitt bloggande från fotosidan 2015. Jag hade bloggat på fotosidan i ganska många år med start i en blogg som jag kallade Spånerier och som jag senare raderade (tyvärr) när jag skapade den ”nya” bloggen OmTag 2013.

Hösten 2015 flyttade jag mitt bloggande till blogger där jag skapade en blogg med det gamla namnet Spånerier. Jag skrev några få ströinlägg här också men bestämde mig för ett år sedan att helt flytta tillbaks mitt bloggande hit.

Bloggåret som gått här på fotosidan har i huvudsak varit positivt tycker jag, jag skriver numera mestadels om fotografi och vad jag tänker och tycker runt fotografi. Men då jag är en engagerad person så kommer jag givetvis även ge uttryck för mina åsikter utanför fotografin då och då och ibland (ganska ofta) är även fotografin ”politisk” om man med politisk menar att ta ställning i viktiga samhällsfrågor.

Det finns inga regler på fotosidan som säger att man inte får ge uttryck för åsikter utanför fotografin så länge det sker inom rimliga gränser. Om någon tycker att ett inlägg passerat någon sådan gräns så är det bästa att anmäla detta till redaktionen istället för att ge uttryck för det i kommentarsfältet. Om redaktionen delar uppfattningen kommer de att åtgärda problemet och gör de det inte måste man köpa att man själv tolkat reglerna fel.

Då och då har det hänt att jag retat mig på kommentarer och tyvärr kan jag gå lite hårt åt de kommenterande i mina motkommentarer, det är så jag fungerar och jag ber om ursäkt om jag sårat någon.

En sak som jag dock aldrig tolererar i mitt kommentarsfält är ren rasism eller rena provokationer, de kommentarerna kommer jag att plocka bort. Liksom kommentarer där den kommenterande försöker ta över mina blogginlägg och/eller inte visar förmåga att kunna acceptera andras åsikter även om de inte delar dem. Så ge gärna uttryck för avvikande uppfattningar och motivera dessa, men skriv inte andra på näsan att de har fel om du inte verkligen har belägg för det.

Om jag skriver felaktigheter på bloggen så är jag bara glad för att bli rättad, men om det handlar om att någon som läser har en annan åsikt så framför det som en avvikande åsikt och inte som en universell sanning. Detta kan öppna upp för intressanta diskussioner. Att utgå från att man själv alltid har rätt och att skriva detta på näsan på folk däremot stänger alla dörrar och dödar diskussioner där det kanske fanns öppningar för olika åsikter.

För att avsluta inlägget så meddelar jag att jag kommer att köra vidare här som tidigare. Jag kommer även fortsättningsvis ta mig rätten att moderera kommentarerna i mitt kommentarsfält i de mycket få fall där jag tycker att det behövs. Jag skall också försöka bli lite mer diplomatisk i mina svar i de fall där jag ”går i taket”.

Gott nytt år nu alla om jag inte hinner med något inlägg i morgon.

OmTag. Det senaste dygnet och tillbaks till det svartvita.

Tillbaks till det svartvita. Några bilder från det senaste dygnet. Lövet som blivit ett med asfalten tog jag i natt. Det är fascinerande med dessa löv som blir så ”inkörda” i gatan att de snarare framträder som skuggor. Bilden på Pålsundsbron med alla lampor som speglar sig i vattnet tog jag lite längre fram på samma promenad. Bilderna på den vackra roten, som jag visat andra bilder av tidigare, tog jag vid en promenad nyss. Bäste kompisen min hund Tobbe var som alltid med.

OmTag. Lite färg.

Här i bloggen blir det mycket svartvitt, men det mesta jag visar på andra ställen är i färg. På Facebook brukar jag lägga ut en massa färgbilder tillsammans med en karta över mina (nästan) dagliga långpromenader med hunden. De bilderna är mest en form av dokumentation över promenaderna, eller dagboksbilder kanske man kan kalla det. I och för sig kommer även bilderna jag visar i bloggen ofta från samma promenader, men här väljer jag ut de som jag tycker kan ha något rent fotografiskt intresse.

Jag startade mitt fotograferande på 70-talet och som de flesta i min bekantskapskrets med övervägande/nästan uteslutande färg. De första åren var det negativ film som gällde, senare blev det mest positiv (dia).

Jag har en massa diabilder som jag skall digitalisera och jag tänkte börja med detta för ett tag sedan. Men då visade det sig att skannerprogramvaran jag använder inte kunde uppdateras så att den fungerade med mitt nya operativsystem och en uppdatering skulle kosta en rejäl slant så lade jag det på is.

För att återgå till detta med färg så plåtade jag som sagt tidigt en massa färgbilder för att sedan gå över till svartvitt som jag sedan körde under en massa år. Om man "tänker” i svartvitt när man plåtar så bygger man upp ett lite annorlunda seende som handlar mer om grafiska kvaliteter och skiftningar i gråskalor. Därför var det ganska knepigt att börja plåta färg igen.

I början missade jag lätt sådant som distraherande prylar i bildytan som färgglada papperskorgar i bakgrunden och liknande. Sådant ser givetvis färgfotografen utan att ens behöva tänka på det, men som sagt det tog en stund innan jag gjorde det.

Då färg är en så stark visuell komponent tar den lätt fokus i bilden även om ”färgklicken” inte är tänkt som viktig i bildinnehållet. Färg kan dra till sig mer uppmärksamheten än vad man önskar ibland och givetvis gäller även det motsatta att färgen i sig kan ge bilden ett innehåll som den inte skulle ha i svartvitt.

Hur som helst, det är skillnad på att plåta i färg jämfört med att plåta i svartvitt, det var väl egentligen detta jag ville få sagt med min långa harang.

OmTag. Julslut.

Ja då är julen över och nu kommer nyår med allt smällande. Jag hade tidigare en skotträdd hund och vi såg med bävan fram emot dessa smällarhelger.

Om alla kände till vilket lidande detta smällande förorsakar skulle nog ganska få hålla på med det. Nu ser vi ju bara våra tamdjur, men alla vilda djur som flyr i panik snackas det för lite om. Om man själv haft någon panikatack någon gång så vet man precis hur det känns.

Med tanke på allt lidande, alla bortsprängda fingrar, alla eldsvådor och alla föroreningar fyrverkerier orsakar är det för mig lite av ett mysterium att det får fortsätta. Om man tycker att den egna eventuella glädjen över smällandet väger tyngre än allt lidande och elände det ställer till med säger det en hel del om den egna personligheten. Tobbe är, som tur är, skottfast till skillnad från så många andra såväl sällskapsdjur som vilda djur.

Jaja det är som det är, smällarlobbyn är stark, ungefär som AIPAC som lyckas få stora delar av västvärlden att stödja ett folkmord, så man skall nog inte underskatta lobbygrupper.

I dag har vi i alla fall tagit en promenad runt Årstaviken Tobbe och jag. En massa bilder blir det, men jag valde ut dessa tre som var lite mer ”personliga” och bäst i svartvitt. Ha en fin fortsättning nu alla.

OmTag. En dimbild och en bra låt.

En dimmig natt för en massa år sedan när jag var ute med hundar och kamera. Och en suverän låt som jag tycker passar bilden bra.