OmTag. Fördelarna med det digitala svartvita.

Tänkte skriva lite om vilka fördelar jag ser med digitalkameran och svartvitt, även om samma fördelar även finns med färg.

Jag höll kvar i det analoga ganska länge trots att jag haft digitala systemkameror ända sedan Canon EOS 300D i början av 2000-talet. Den följdes av bland andra Canon EOS 5D Mk2, Nikon D750 och flera app-c varianter. Men när det kom till det svartvita tog det lite tid innan jag tyckte att det blev ”rätt”, det tog även ett tag innan jag liksom kände att det digitala ”var på riktigt”. Det senare satt mer i huvudet på mig än i bildresultatet.

För att få det svartvita som jag ville ha det krävdes det också lite kunskap om hur jag skulle bildbehandla mina bilder. Detta skiljer ju inget mot det analoga, tvärt om fick jag lägga ned betydligt mer tid på sådant som filmval för olika typer av bilder, val av framkallare för olika filmer och typer av bilder, kalibrering av processen (alltså detta med hur jag skulle exponera och framkalla för att få negativen som jag vill ha dem) osv.

Egentligen är detta en ändlös förkovran om man vill uppnå ”perfektion” i sina negativ. Trots dessa helt avgörande steg för att kunna styra sina analoga svartvita bilder tycker jag att diskussionen om detta saknas av många som numera förordar det analoga. Man tar vilken film som helst, exponerar den efter den nominella känsligheten och framkallar med vilken framkallare som helst liksom.

När jag plåtar digitalt kan jag mycket enkelt välja i bildbehandlingen vilket uttryck jag vill ha i varje enskild bild. Att jag dessutom kan ta bilder i väldigt svagt ljus utan att försaka för mycket av den tekniska bildkvaliteten är för mig som ofta plåtar när det är mörkt ett stort plus. Just detta att jag mer exakt kan styra hur det skall se ut i bildbehandlingen för varje bild individuellt tycker jag är en av de största fördelarna med det digitala. Nu finns sedan länge olika program som förenklar konverteringen och även gör den på sätt som jag knappast tror att någon kan få till själv i Photoshop (eller liknande). Detta med olika uttryck i olika bilder är för mig många gånger avgörande.

Tidigare fick man det man laddat kameran med, hade jag HP5+ i kameran så blev det HP5+. Nu kan jag få en bild att se ut som pressad TriX (före 2003 😉)  och nästa som Delta 100 eller vad som helst. Jag kan givetvis skapa helt egna varrianter om jag vill och jag kan i efterhand kolla hur det blir med olika färgfilter m.m. Dessutom kan jag göra en mängd olika varianter på samma bild.

Jag brukar berätta om när jag ställde ut 20 gatufoton vid ett Gnesta-plank där 19 var plåtade med min Leica-M på svartvit film och en var plåtad med min Canon 5D Mk2 och konverterad till svartvitt. Ingen lyckades se vilken som var digital bland de analoga. Bäst att tala om att de analoga var skannade med en Nikon Super CoolScan 5000 ED på 4000 riktiga dpi och alla bilderna var printade med en Epson Stylus Pro 3800 på Archival matte papper.

Mina egna slutsatser är att om man inte söker det långsammare flödet med det analoga, gillar att framkalla, göra egna mörkrumskopior och inte har några problem med kostnaderna som dragit iväg när det gäller film så finns inga fördelar med det analoga idag under förutsättning att man kör småbild. Kommer man upp i större format, framför allt storformat blir det en annan typ av fotografering som inte på något sätt är jämförbar.

Givetvis finns dem som kanske har en massa gamla fina kameror som de gillar att använda eller har andra skäl för att de gillar att plåta analogt och inget fel i det. Jag tycker bara att det är kul att folk plåtar hur och som de vill, det behöver inte finnas rationella skäl till allt vi gör. Men det är just detta rationaliserande som kan bli lite trist ibland.

Jag får då och då känslan av att man försöker sälja in att det på något sätt skulle vara mer ”på riktigt” och kräva att ”man vet vad man håller på med” om man plåtar analogt till skillnad mot digitalt, detta är givetvis nonsens. Fotografi handla om att se och kameran är bara ett verktyg för att fästa detta seende på bild. Sedan måste givetvis fotografen kunna det som krävs av sin kamera för att skapa de bilder han eller hon vill på samma sätt som en snickare måste kunna hantera sin hammare för det som skall göras.

OmTag. Nattpromenad och ett smidigt stativ.

Vi tog en sväng över Årstabron och vidare via Liljeholmskajen, Liljeholmsbron och hem i natt hunden och jag. Jag tog med mig det mycket smidiga Peak Design stativet som bara är 40 cm hopfällt och endast väger 1,3 kg. Maxhöjden är trots detta 153 cm och det klarar en last på 9 kg, dessutom är det utrustat med en smart bärrem. Kort sagt kan man ha det med utan att knappt märka av det.

Tanken var att ta några stativbilder från Sjövikskajen, när vi kom över bron pågick banarbete så det fick bli några bilder på det också. Vidare ned till kajen för några bilder, sedan kom dimman indrivande och det blev ett riktigt häftigt sceneri.

Jag satte upp kameran och fick meddelandet att batteriet var slut!? Jag hade glömt att stoppa i ett nyladdat när jag gick ut. Jaja, får hoppas på flera chanser någon annan natt. 

OmTag. Farsan.

Ett par bilder på farsan, den ena plåtad i början av 2000-talet och den andra i slutet.

När den första bilden togs hade mamma, efter att många år vårdats i hemmet av pappa, flyttat till det särskilda boendet. Det måste varit jobbigt för dem bägge när man levt ett helt liv tillsammans.

Den andra bilden tog jag efter det att mamma gått bort 2007, jag tycker om bilden väldigt mycket då jag tycker att den visar pappa som en äldre man som kommit till ro med livet.

OmTag. Höstmörkret är här.

Jag gillar hösten. Om man vill fotografera i mörker är det bra om mörkret finns. Nu väntar jag på kvällarna och nätterna med lite mulet väder, när det är klart blir kontrasterna så stora och mörkret så djupt i skuggorna att det blir svårt att fotografera. Ett par bilder från en promenad nyss får det bli och för mig som extrem nattmänniska blir det en promenad till innan det är dags att vika in årorna och gå och lägga sig.

OmTag. Kanske en bok så småningom?

Passade på att ta med stativet på nattsvängen med hunden. Bilder som jag tagit en massa gånger tidigare, men mest på frihand. Det blir lätt så när man för det mesta går samma nattsväng som man gått med hundarna i snart 25 år. Svårt att hitta nya infallsvinklar på välkända motiv.

Den fotografi jag håller på med handlar till övervägande del om ren avbildning. Det är egentligen ganska få fotografer som lyckas höja sig över detta tycker jag. Men jag tror att en fotografs bilder berättar en hel del om hur fotografen tänker och lever, konstnär eller inte. Men då måste man se en större mängd av fotografens arbete än enskilda bilder.

I mitt fall blir frånvaron av socialiserande med andra människor genomgående. På nätterna faller det sig givetvis naturligt att det inte finns en massa människor i min typ av bilder, men även de bilder jag tar på dagarna återspeglar hur jag till stor del lever mitt liv. Jag har ett fåtal goda vänner som jag träffar ibland och håller kontakt med, annars umgås jag mest med min hund.

Vi är olika, för egen del vill jag ha lugn och ro runt omkring mig, andra vill ha mer liv och rörelse. Vi skiljer oss också ganska mycket när det gäller fotografi. För egen del är det själva fotograferandet som är det som betyder något. Jag publicerar en del på nätet och är nöjd med det.

Andra vill helst ställa ut sina bilder och uppskattar detta. Jag aldrig varit någon utställningsmänniska, vare sig när det gäller mina egna bilder eller att gå på andras utställningar. Bilder tycker jag är bäst i bokform. Nu gör jag ju inga böcker själv heller, ett litet undantag finns och det var när jag gjorde en Blurb-bok med nattbilder för en massa år sedan.

Men det kanske är tid att plocka ihop lite bilder från mina nattpromenader och göra en bok. Det har blivit en hel del genom åren, så det finns att välja mellan.