OmTag. Reflektioner under en hundpromenad.

Vi tog rundan runt Marievik idag jag och Tobbe (hunden). En fin sväng över ett par broar med utsikt.

i början av promenaden såg jag ungdomarna som satt och blickade ut över vattnet. Jag undrar hur tankarna går hos dem som har livet framför sig nu när ovissheten är så stor?

Vid Sjövikskajen på andra sidan vattnet såg jag den äldre mannen som gick i sina egna tankar. Kanske funderade han likt mig på hur vi kunnat låta det bli som det är? Många är det som tänker nu.

Jag ber om ursäkt om jag inte lyckas uppbåda någon optimism i dessa dagar och jag vet att det finns de som helst vill att alla bloggar skall vara positiva här på fotosidan. Men som sagt, för mig åtminstone är det ganska svårt att ställa mig vid sidan av det som händer i världen och låtsas som det regnar. 

OmTag. Orostider.

Vad är det för värld vi lever i? Det är så mycket varje dag nu att man verkligen undrar vart världen skall ta vägen.

Bilden föreställer det som finns kvar för att påminna om en annan tragedi. Den 28:e december på natten drunknade en ung man i Liljeholmsviken precis nedanför där dessa plastrosor finns upptejpade på räcket. Jag passerar ofta flera gånger om dagen.

Länge stod även ett porträtt där och det var mycket blommor och ljus. Successivt har minnesmärkena glesnat liksom minnena hos de som inte tillhör de nära, nu återstår bara dessa rosor.

Vi går våra svängar varje dag hunden och jag och jag tar mina bilder.

I går kväll gjorde vi en tur till Kungsholmen och passade på att gå förbi den Mosaiska begravningsplatsen på Alströmergatan.

Jag har för övrigt beställt en 50:a förutom den jag redan har, det blir en manuell Voigtländer Apo-Lanthar 50 f/2,0. Den jag har är strålande, men då jag plåtar den absoluta majoriteten av mina bilder med en 50:a så tyckte jag att det kunde vara kul att även ha denna som tydligen skall vara något alldeles speciellt. Det verkar dock som att jag får vänta på den ett tag då den är restnoterad fortfarande.

Bilderna ovan är alla plåtade med 50:an.

OmTag. Tranebergsbron.

Broar är tacksamma att fotografera och här i Stockholm finns en hel del att välja på. Sent i går kväll tog vi en promenad där vi passerade under Tranebergsbron min hund Tobbe och jag. 

OmTag. Ett par bilder från ovan.

Som vanligt blev det några bilder när vi tog sena rundan hunden och jag. Vi gick över Årstabron mot Marievik, så det fick bli ett par utsiktsbilder.

Funderade lite på mitt tidigare inlägg om hur olika vi kan göra våra svartvita bilder och vad vi gillar. Hårt, mjukt, mycket fina detaljer, lite softat, igensotade partier, jämna gråskalor osv. osv. I slutändan kokar det ned till hur vi vill ha det och det varierar från bild till bild tycker jag.

En sak som jag däremot tror att de flesta är överens om är att trenden under ganska lång tid gått mot mer extremer, skall det vara hårt så skall det vara ruskigt hårt och skall det vara mjukt så skall det vara väldigt mjukt. För egen del lägger jag mig nog ofta mellan extremerna.

En bild måste hålla i sig själv till att börja med, sedan kan bildbehandlingen lyfta och tydliggöra det jag vill visa.

Jag tycker ibland att detta med framför allt överkontrasterade bilder blivit ett maner bland en del, speciellt när det gäller så kallade socialrealistiska bilder av människor som kanske levt och lever ett hårt liv. Där tar man gärna i med bildbehandlingen, oavsett digitalt eller i mörkrum, så att man skapar rena skräckkabinett ibland. 

OmTag. Hur har konsumtionsmönstret förändrat hur vi presenterar våra bilder?

Wolfgang fick mig att fundera lite på detta med hur vi gör med saker som kontrast, klarhet och skärpa m.m. när vi jobbar med våra bilder i datorn. Han tyckte sig uppleva att digitala bilder ofta är ”sotigare” i svärtan än analoga bilder?

Nu tror jag för egen del inte att detta har något med analogt vs digitalt att göra så länge vi tittar på en digitaliserad bild på skärmen eller en analog vs digital på papper. Jag kan göra mina analoga bilder kontrastrikare med mer ”pop” än mina digitala och tvärt om om jag vill.

Däremot kan det spela in vilken bakgrund och erfarenhet vi har av att titta på bild?

Om jag gör en bild för skärm så har jag möjlighet att göra den så att den står ut på ett annat sätt än om jag gör en papperskopia. Ett bakgrundsbelyst medium som en bildskärm beter sig ju på ett annat sätt än en bild på papper. Lite som att jämföra negativa kopior med diabilder visade på duk i det analoga.

Jag tror också att vi tenderar att anpassa oss en del mot hur bilder ”normalt” presenteras när vi sitter framför datorn. En bild som stämmer bättre överens med verkligheten kan upplevas som lite platt och livlös på skärmen eftersom vi vant oss vid att det brukar vara mer ”tryck” i bilder som vi tar del av på datorn, eller att de är mer överdrivna för att säga det på ett annat sätt.

En mjukare bild kan kräva ett mer aktivt betraktande då den kanske inte träffar oss lika ögonblickligt som en bild med sprakande färger och kontrast tror jag.

Ett av ”problemen” idag är också hur vi konsumerar bilder tror jag. Från att i lugn och ro betrakta bilder i någon bok eller på en utställning översköljs vi av bilder på nätet. Om din bild inte väcker omedelbar uppmärksamhet så är du bortspolad till historiens skräphög utan att någonsin betraktats på något sätt.

Lite samma sak har skett inom musiken, lyckas du inte fånga lyssnaren på några sekunder blir din låt aldrig hörd. Detta nya konsumtionsmönster tror jag driver utvecklingen mot att vi tar i mer för att synas i bruset.

Det vara andra tider när man kom hem med sin nyinköpta LP-skiva och andaktsfullt lade den på skivtallriken för att lyssna på sidan 1 för att sedan vända den och lyssna igenom resten. Idag har vi ofta inte tid att koncentrera oss på en sak i taget på samma sätt som förr, hur många lyssnar igenom ett helt album idag utan att avbryta sig för något annat?

Hur som helst, jag tror inte att hårda respektive mjukare bilder har något med analogt eller digitalt att göra, däremot kan våra bakgrunder säkert spela in ganska mycket på hur vi vill att bilder rent tekniskt skall se ut.

Bilderna är två exempel där de ena bilderna kanske är mer ”normalt” bildbehandlade och de andra lite mjukare utan att någon av dem är extrem på något sätt.