OmTag. Fallgropar med de sociala medierna

För oss amatörer är givetvis möjligheterna med internet fantastiska. Tidigare samlade man sina bilder i askar, diamagasin och album, i bästa fall, och där blev de liggande. Knappast någon utomstående såg bilderna och möjligheterna att få dem visade var små.

Kanske var man medlem i någon fotoklubb där de främsta eldsjälarna sammanträffade en gång i månaden för att titta på varandras bilder. Den nya tiden ger helt andra möjligheter, man bloggar, är aktiv på olika foto-sajter, facebook, flickr osv.

Man har också vant sig med ett annat socialt beteende, det handlar om att få bekräftelse genom att synas. Bekräftelse har alltid handlat om att synas, men det nya med sociala medier är de flyktiga mikrobekräftelserna. Syns du inte så finns du inte är det som gäller, alla likes strömmar in en stund efter publicering men avtar lika plötsligt som de uppstod.

Man blir snart bortspolad till glömskans skräphög om man inte kontinuerligt uppdaterar sina statusar med hög frekvens. Då en stor del av det sociala mötet ersatts av flyktiga nätverks-likes så uppstår vissa problem. Dels att man snabbt blir beroende av den enda lilla bekräftelse som finns tillgänglig, den på nätet, och dels att fördjupningen som man fick genom det personliga mötet reducerats.

Fördjupningen är nödvändig för kvaliteten tror jag, ett förtroligt samtal kan aldrig reduceras till likes ty det rymmer så många fler nyanser och en helt annan dialog. Ett annat problem jag upplever med nätet är att bra material ofta förbrukas, ofta publicerar vi till exempel bilder i en takt som gör att den kritiska granskningen går förlorad.

Hur duktig man än är går det inte att visa upp hundratals bilder och texter varje år om de skall hålla en någorlunda jämn och hög kvalitet. Det faller på sin egen orimlighet, de allra flesta tar inte mer än en handfull bilder om året som platsar som ramverk för sitt fotograferande.

I och med att vi blandar högt och lågt i våra inlägg och dessutom ofta utan någon kontext så tenderar vi att förbruka vårt material, även det som är bra. När man redan sett det är det oftast inte längre speciellt intressant. Om vi gör en bok bestående av våra bästa bilder och dessa redan setts ett otal gånger på nätet blandade med mer mediokra bilder i olika konstellationer så tenderar även boken att kännas gammal.

En svår nöt detta med att vara aktiv på nätet och samtidigt inte förbruka sitt material och hålla uppe kvaliteten. Man kan givetvis skriva om fotografi, som Claes Gabrielson, det är en helt annan sak. Men att få det egna personliga arbetet att hålla både för nät och tryckt publikation är en svår nöt att knäcka, jag vet ingen som klarar det fullt ut egentligen, vet ni någon?

En annan fråga: Har tillgängligheten gjort att vi faktiskt ser mer bra saker? Eller är det kanske till och med tvärt om när det inte finns någon "grindvakt" som sovrar i materialet?

OmTag. I huvudet på stadsplanerare

Ibland kan man i efterhand ha lite svårt att förstå hur de tänkte?

Hoppas att de tänker efter före med nya Slussen.

OmTag. Natt på stadens gator

Jag är en utpräglad nattmänniska, så länge jag minns har jag tyckt bättre om att vara uppe på nätterna än på morgnar och förmiddagar. Min kreativitet vaknar efter tio på kvällarna, tidigare än så brukar det inte hända mycket, kreativt i alla fall. Jag vet inte vart detta nattliv kommer ifrån, kanske beror det på att jag behöver lugnet, jag vet inte.

När jag var yngre drogs jag med mörkrädsla, fick ångest av att vara ensam i natten. Det var inte mörkret i sig som var problemet, utan just att vara ensam inne på natten pallade jag inte med. Mörkrädslan och obehaget av att vara ensam gav med sig med tiden, och nu är det egentligen det jag gillar bäst.

Att knalla runt med kamera på stadens gator när de flesta sover är något som jag gillar. Ibland springer man på någon annan nattvandrare och får sig ett snack, för det mesta är jag ensam med hunden. Det finns en stämning i natten som är det jag försöker fånga i mina bilder.

Kanske försöker jag förmedla ensamheten och eftertanken som ofta blir nästan fysiskt påtaglig på natten? Det finns ett djup i natten när inte distraktionerna är så många, något man märker även hos dem man träffar. På natten är de flesta sig själva, det behövs ingen anpassning i nattens relativa ensamhet. Något jag inbillar mig även syns i bilderna, åtminstone hoppas jag det.

OmTag. Hur bra behöver det vara?

Vi jagar bättre och bättre prylar, den strida strömmen av nyheter och den intensiva marknadsföringen håller oss lagom missnöjda med det vi har. Fler pixlar, högre ISO och skarpare gluggar så skall vi nog lyckas ta de där bilderna vi vill ta.

Men kanske skulle vi börja med att ställa oss frågorna: Vilka bilder vill jag ta? Hur stor betydelse har den tekniska perfektionen för de bilderna? Vad i min nuvarande utrustning hindrar mig att ta de bilder jag vill ta?

Givetvis kräver olika typer av bilder olika teknisk kvalitet, vissa landskapsbilder eller min typ av nattbilder till exempel bygger delvis på hög teknisk kvalitet. Men lika ofta handlar känslan i bilder om något helt annat, som att fånga ett flyktigt ögonblick där den avbildade är naken med sina känslor till exempel.

Den typen av bilder kan till och med vinna på tekniska brister ibland tycker jag. Nu vet jag inte om den här bilden egentligen visar känsloläget hos den avbildade? Förmodligen visar den mer känsloläget jag tillskrev honom vid tillfället.

Men så kommer det alltid att vara med fotografi, vi kan bara försöka vara ärliga mot oss själva när vi plåtar. I bästa fall ger denna ärlighet också en glimt av en icke tillrättalagd verklighet som vi uppfattar den där och då.

OmTag. Fika vid Stadsmuseet 2010

Snart startar utesäsongen då man kan ta sig en fika på Stadsmuseets uteservering igen, byggnaden är från 1600-talets andra hälft och ritades av Nicodemus Tessin d.ä. Man får hoppas att det inte petas i närmiljön för mycket i och med det nya Slussen.

Hur som helst brukar det bli en del fika på olika uteplatser när vädret tillåter. De här bilderna på Ulf och några Slussenaktivister är från Stadsmuseets uteservering 2010. Filmen var kodaks plus-x som jag tycker är ganska oförändrad mot förr i jämförelse med tri-x som är en helt annan film sedan 2005. Framkallat har jag som vanligt gjort i xtol 1+1 för den intresserade. Ingen djuplodande samhällsanalys i detta inlägg, bara ett par bilder från 2010.