Om en donation

Jag blev kontaktad av MOD häromdagen. MOD är en organisation som verkar för mer organdonation. På nåt sätt hade dom lyckats luska sig fram till mig och ville ha min berättelse....

Jag gav bort min högra njure i maj 2007.

Njurtransplantationen gjordes på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Hur förberedd och undersökt jag än var så hade jag inte riktigt kunnat föreställa mig känslan av att en tidig morgon och fullt frisk rullas in en operationssal och efter sex timmar väckas upp med ett drygt 20 cm operationsärr på min högra buksida och rejält knockad. Jag vore falsk om jag inte skrev som det var. Det var tufft helt enkelt och det gjorde ont, riktigt ont.

Jag kommer inte riktigt ihåg hur jag transporterades till salen där vi låg, men jag minns hur M. – som alltså fått min högra njure inopererad skrek av glädje inifrån toaletten – ”Per-Erik, jag kissar massor och det luktar karl!”.

Men andra dagen – i morfindimma, stod jag på benen, en sköterska tog en bild  och efter ytterligare några dagar var jag hemma i Stockholm. Sedan följde några veckors sjukskrivning och vila med böcker och kortare hundpromenader innan det mesta återgick till det vanliga, jobbet, familjen och vardagens bestyr. Innan jag lämnade Sahlgrenska fick jag också en liten kavajnål som tack. Den bär jag med stolthet vid festligare tillfällen. Alla levande manliga njurdonatorer får en sådan som ett tapperhetstecken och ett minne.

Bakgrunden till min njurdonation har naturligtvis många bottnar. I korthet är den att M. är en kvinna i min egen ålder. Vi känner varandra sedan tonåren på 60-talet då vi umgicks i samma kamratgäng i den lilla staden Härnösand. Jag flyttade så småningom till Stockholm, men till och från hade M. och jag ändå kontakt, mest genom gemensamma bekanta. Jag, som alltid – peppar peppar, varit fullt frisk kastade mig in i yrkeslivet, gifte mig, fick en son, skiljde mig, gifte om mig, fick en dotter vars mamma avled i en drunkningsolycka på 90-talet och med turen på min sida träffade jag med tiden en ny kvinna med vilken jag har ytterligare har en son. Jag brukar skämta och säga att jag har gett mina tre barn det bästa ett barn kan få; en egen mamma.

Jag visste att M. som när hon som barn hade felbehandlats av en läkare, drabbats av livslång njursvikt, men jag tänkte inte särskilt över det tills M. blev så pass sjuk att en transplantation var oundviklig. Jag sa då – utan att tänka närmare efter, att ”du kan väl ta en av mina.”…. Det var lätt sagt efter ett par glas vin, men jag menade det verkligen. Och jag menade det efteråt också. Vet inte riktigt varför men jag tänkte nog bara att om inte jag, vem då?

Därefter blev det många och långa förberedelser och med journalistiskt nit gjorde jag en grundlig research. Hur många levande njurdonatorer hade fått egna allvarliga skador eller avlidit efter en njurdonation i Sverige? Ingen, visade det sig och det kändes betryggande. Hur går en njurdonation till? Jo, det är ett rejält bukingrepp, särskilt när det gäller den högra njuren som sitter längre bak mot ryggen (därav mitt långa operationsärr). Vad händer med den njure som lämnas kvar i kroppen? Den föryngras! När jag fick detta klart för mig var det som grädde på moset och jag åkte med spänd förväntan tillsammans med M. ner till Sahlgrenska i Göteborg. Inte minst viktigt i sammanhanget var att min fru gav sin välsignelse till äventyret.

Under ett halvår efter donationen märkte jag av en kroppslig förändring, jag blev lite allmänt tröttare än vad jag känt mig innan, men det gick långsamt över och idag – nästan 10 år senare, finns ingenting kvar av detta.

Många vänner och bekanta tycker naturligtvis att det var hjältemodigt att donera sin ena levande njure till en människa utanför familjekretsen. Det tycker inte jag även om jag kan känna en hemlig stolthet inför mig själv. Jag gjorde, med duktiga kirurgers hjälp, faktiskt så att en annan människa fick tillbaka ett liv värt att leva. Det kostade mig inte särskilt mycket, lite operationssmärta, lite vila och sen var allting som vanligt igen. Inte så mycket att orda om.

För M. däremot blev det något helt annat, visserligen måste hon äta några tabletter om dagen resten av livet, men hon har ett hyfsat friskt liv. Det är nu en gång så att en ”levande” njure rent medicinskt är att föredra jämfört med organ från avlidna och vad jag vet har så kissar hon fortfarande som en hel karl.

En sak till, och det är jag mycket tacksam för. Varje år får jag gratis en rejäl hälsokontroll och jag antar att jag efter min egen död kommer att vara en pinne i en större medicinsk undersökning. Men den undersökningen kvittar mig lika inför det faktum att jag varje morgon kan se mig i badrumsspegeln och säga ”God morgon, din gamla rackare. Det var viktiga dagar i maj 2008, både för dig och för en medmänniska. Du gjorde någonting bra. Det kan ingen någonsin ta ifrån dig.”

Det är i sanning en mycket fin känsla att kunna plocka fram i den grå vardagen.

Så till dig som funderar över att donera en njure medan du är i livet – Gör det. Du kan till och med donera anonymt. Oavsett hur – jag lovar, du kommer inte att ångra dig.

Jag är en kass beställningsfotograf

Stockholm 16-11-22

En vän frågade härom dagen om jag kunde ta lite bilder för en statistkatalog. Jag förklarade att jag inte kan fotografera på beställning men efter viss tvekan sa jag ändå ja eftersom det handlar om en gammal vän. Problemet är att jag bara kan ta bilder på "beställning" av mig själv. Det må låta konstigt, men så är det. Det har alltid varit så och inget jag kan göra något åt.

Jag ägnade trots detta någon timme idag till detta enkla beställningsuppdrag. Och jag visste hur bilderna skulle bli. De duger säkert som katalogbilder, men det är liksom ändå inte "mina" bilder.

Utom den sista, den oskarpa svartvita. Den gillar jag... även om den inte funkar för avsikten. 

Minnena spelar

1988

Sydafrika, två år innan Nelson Mandela släpptes fri och Apartheid avskaffades.  Trodde negativen var försvunna men hittade dem härom veckan. Det är tekniskt skitjobbiga halvformatsnegativ tagna utan större fotografisk ambition eftersom jag reste för LOs räkning och hade helt andra uppgifter. Men det finns bilder i materialet och det kryper fram allt eftersom. Det blir en annan sorts bilder, taskiga tekniskt, men som dokument tror jag det kan hålla. Jag knäppte lite på måfå, men det finns en direkthet som jag gillar. Tror jag ska göra en liten Blurb på materialet eftersom jag skrev dagbok under nästans två månader. Det borde gå att få ihop en bra text nu när minnena får spela med stöd av bilderna. Hittar också en bild på mig själv för 28 år sedan. Utan skägg och 30 kilo lättare fingrande på den lilla kameran, en Canon Dial... 

Fotolördag

Jag åkte ut till Älvsjömässan idag tillsammans med Krister Kleréus för att konstatera att det är glest med utställare på Fotomässan i år. Canon och Leica saknas t ex helt. Men visst är det kul att strosa runt och klämma på nya prylar. Intressantast på Fotomässan brukar vara utställningarna och vi konstaterade båda att naturfoto är brottarstort och på många sätt riktigt imponerande.

Men en utställning som verkligen grep mig var Jens Anderssons bilder av hemlösa i Stockholm. Värdiga bilder av människor i marginalen, fotograferade i svartvitt och med inkopierade stadskartor som för att markera hemort och adress. En adress som hundratals människor i min stad saknar. Jag känner inte Jens men lyfter verkligen på hatten för hans bildmaterial. Mycket fint och angeläget. Några av bilderna hittar du här; http://thejens.com/pictures/situation-sthlm/

Efter en snabb kaffe tog vi oss till lilla Galleri Korn vid Hornstull där Micke Berg och fyra av hans workshop-elever hade vernissage. Det kändes som att komma hem. Underbara bilder av Mikael Petterson, Stefan Jonsson, Anders Reitmaier och Karin Thoring. Bilderna hänger bara t o m 17 november så för den som vill se högklassig fotografi - personliga bilder på dokumentär botten, se till att inte missa detta.

Själv föll jag pladask för Karin Thorings nakenbilder av ett antal kvinnor i åldern 60+. Så närgånget fotograferat, så förtroendefull relation mellan fotografen och den avbildade. Så jävla ömt och så sant. Kroppar märkta av sina liv och ändå så levande. Sådana vi är när vi inte försöker dölja våra skavanker. Bland den mest ärliga fotografi jag sett på mycket länge. Stora A för Karin Thorings bilder.

New York New York

Klockan är just nu 16.10 i Sverige, den 8 september 2016.

För lite drygt tre timmar sedan öppnade vallokalerna på den amerikanska östkusten. Ödesvalet 2016, så mycket som står på spel under de kommande timmarna att jag nästan inte vill veta hur det kommer att sluta.
Jag kom också att tänka på den här mannen, en bild jag tog vid juletid förra året i New York, bara ett par hundra meter från Trump Tower, 
För honom kvittar nog valet lika. 
Han är bara ytterligare en av New Yorks alla hemlösa som i september 2016 uppgick till 61.931 individer, varav 24,148 var barn.
Detta enligt stadens egna siffror.