En dundertabbe, visst, ändå blev det bilder...

Ett tag sedan beskrev Jan-Olof en fotografisk dundertabbe som han hade gjort. Själv inspirerades av detta så till den grad att jag gjorde något liknande själv fast av en annan sort och faktiskt före honom till och med. Kort och gott: när rätt tänkt blev helt fel. 

En sammanfattning: Ett medvetet val att inte ta med någon systemkamera på grund av praktiska skäl. Semikompakten Olympus SP-590UZ följer med, men visar sig vara obrukbar av flera skäl. Men som tur är finns kompakten Olympus µ Tought-3000 i handväskan, men nix nix... Räddaren blir mobilkameran Nokia N8, men den ger upp mitt i allting. Där står jag, mitt i alla fotografiska möjligheter, utan en kamera, tacka vet jag bara min egen klantighet! Men en räddare i nöden finns till hands, förmarmar sig över mig och lånar ut sin kompaktkamera Casio. 

Sverige flimrar förbi i X2000-fart, förevigats med Nokia N8.

Reste i början av sommaren ner till södra Sverige med tåg. Hade en del grejer att släpa på, allt skulle först med till jobbet där en arbetsdag skulle avverkas. Klev sedan på tåget med ytterligare grejer, bl.a. en arbetsdator eftersom jag hade tänkt mig en kombination av arbete och ledighet några dagar. Skönt att inte ha kameraväskan med också! För en gångs skull hade jag låtit förnuftet råda. Någon systemkamera följde alltså inte med. I stället skulle semikompakten Olympus SP-590UZ få tjänstgöra ett antal dagar. Dess uppladdningsbara batterier hade jag noggsamt laddat upp hemma. 

Väl framme möttes jag av de välbekanta scenerna. Havet. De vackra svanarna, det finns gott om sådana kring strandområdena.

Bilderna är tagna med N8.

Upptäckte redan första kvällen att batterierna i semikompakten hade väldigt lite laddning kvar. - ???!!! - Naturligtvis; har man inte använt kameran på ett tag så måste kanske batterierna laddas om några gånger på raken. Batteriladdaren? - Hemma! - Men ingen fara, vanliga engångsbatterier kan ju användas i stället. Lättnadens suck.

Tar lite bilder, men rätt som det är påstår kameran att minnet är fullt! Vad är nu detta? Kollar och upptäcker till min förskräckelse att det inte finns något minneskort alls i kameran...:-O Vill minnas att jag hade kollat detta hemma genom att ta en bild. Tyvärr hade jag glömt bort att kamerans internminne rymmer några bilder...Sicken malör...!

Men, jag har ju min Nokia N8. Dessutom har jag i handväskan min pyttekompaktkamera Olympus µ Tough-3000. När jag köpte den trodde jag att den skulle komma att användas mycket, den var ju alltid med; i stället har N8 kommit att inta rollen som den allena närvarande kameran. Alltså hade jag inte använt den lilla kompakten på ett tag. Alltså var batteriet på utdöende. Batteriladdaren??? - Ja, den fanns ju ju också hemma ca 60 mil bort... Suck... Men som sagt så hade jag N8 ändå. Lite klent kändes det förstås med fina lediga dagar utan annat än en mobilkamera att tillgå.

Ett lustigt sammanträffande var dock att jag hade råkat bara någon timme tidigare tala om inköp av en RIKTIGT BRA mindre kamera, det var när maken hämtade mig vid stationen i Kristianstad. Allt det oturliga tog jag nu som ett bevis för att det kanske var dags för inköpet redan nu. Kanske skulle jag till Kristianstad redan dagen därpå och slå till!

Nej, lite bättre planering för inköpet måste jag väl ha för det handlar ändå om en ekonomisk investering. I stället blev den en utflykt till Hanö. Avfärd från Nogersund - Nokia N8.

Hanö som en hägring... - Nokia N8.

Prästkragsängen med Olympus µ Tough-3000. Hann få några bilder innan batteriet tog adjö... 

In och ur bokskogen. Den här miljön har extremt svåra ljusförhållanden som N8 inte klarade av särskilt bra. Den lilla Olympus-kompakten fixade det bättre, men strax därpå var ju också dess batteri caput.

Båda bilderna tagna med Olympus µ Tough-3000.

            När jag kom ur bokskogen mötte jag mig själv med N8 i handen...

              ... och därefter mötte jag en annan krake... fortfarande med N8.

 Ytterligare en krake till installerade sig strax därpå vid klipporna, i sällskap med krakmakan. Som synes är civilisationen aldrig långt borta. N8 gäller nu förstås fullt ut för jag har ju inget annat att fota med.

Det var fint, stillsamt utan folk och fä. Fläktade lite lagom. Vi åt och vi drack och vi brände oss under någon timme.

Upp mot fyren. MEN, vad har hänt?! Batteriet är slut i N8! Trodde visst att jag hade laddat upp det, men så kan det inte ha varit.  Nu hade jag ingen kamera alls! Oturen förföljer mig.

Under flera hundra meters promenad blev inga bilder tagna alls. Väl uppe vid fyren påbörjades förhandlingarna med maken om hans Casio kompaktkamera. Att han inte sade från början att han hade den med sig! (Normala människor har inte alltid behov av att ha med någon kamera.) Förhandlingarna var framgångsrika och så fick jag tillgång till en kamera igen! Alla nedanstående bilder är tagna med Casio.

Nedan några vyer från Bönsäcken. Vi var trots allt inte ensamma på Hanö även om man kunde få för sig det på sina håll.

Var hör man hemma?

Ibland grunnar man ju på frågan: Vad är hemma för mig? Tror att många av oss som har flyttat en bit bort från födelsetrakter ställer sig den frågan emellanåt, oberoende av om man har flyttat inom landet eller flyttat över gränserna. Detta har också kommit bli en intressant fråga för mig när jag valde att skicka in bilder till utställningen på Galleri Kontrast, med temat "Sverige - en idyll?". Tolkar jag in något annat i detta tema än andra deltagare? Säkerligen inte eftersom en av bilderna visst passar i sammanhanget. Vore kul förresten att se ALLA inskickade bidrag så småningom, inte bara de som har kommit med i utställningen!

Vad som är hemma för mig beror på vilket sammanhang det handlar om. Helt utan att reflektera talar jag om "hemma" när man talar med någon om något som berör bekanta saker som har en koppling till ens uppväxt eller uppväxtmiljö i Finland. Men dagligdags är "hemma" för mig i Uppsala. Än mer nu när jag pendlar mellan hemstaden och storstaden; varje dag beger jag mit HEMÅT när arbetsdagen är slut. Men även Blekinge har kommit att bli "hemma" för mig sedan många år tillbaka. Ursprungligen var det tveksamt om det skulle kunna bli så för Sveriges trädgård skiljer sig en hel del från mina karga uppväxtrakter vid polcirkeln. Men tiden har gjort sitt, inget är omöjligt för en som en gång i tiden har kommit i rörelse och kanske grävt upp sina rötter en smula. Under många år kändes en liten ort i Jämtland också nästan som "hemma" för mig, på grund av naturen och klimatet och människorna, allt rätt välbekant på grund av den nordliga breddgraden. Nu har det gått ett bra tag utan några mellanlandningar där så den lilla orten får jag nog räkna bort bland mina hemmamarker.  Har bott i Stockholm en kortare period, men staden blev aldrig "hemma" för mig.

Hemmabegreppet har en viss koppling till "nationalitetsbegreppet" också, av och till, för somliga av oss. Den 6 juni ställde Johan E. här en retorisk fråga:"När blir man svensk?" Om jag skulle svara skulle det bli: Den dag då omgivningen definierar en som svensk. Ibland blir man påmind om detta; t.ex. i fredags när jag sitter på tåget som ska avgå hemåt, är insjunken i jobbsaker, en äldre herre sätter sig bredvid mig och börjar prata. Jag svarar lite kort och förstrött, dock vänligt. Det räckte. Han skulle prompt börja diskutera Finlands politiska liv med mig. Intressant. Uppskattar när folk visar intresse på det här sättet, diskuterar gärna Finlands politik också i vanliga fall, men inte den här gången, i just denna stund, på detta fullsatta tåg, när jag skulle göra annat .... Har viss förståelse för hans försök eftersom jag hade trots allt öppnat munnen och det hörs ju tydligt varifrån jag härstammar. Hade själv några dagar tidigare äntligen kommit mig för att tala in ett telefonssvar på min telefon på jobbet. När jag lyssnade av det så tänkte jag: Kors som jag låter! Inte som svensk i alla fall!

Suomenlinna ("Finlandsborg") = Sveaborg, strax utanför Helsingfors.

Vid ett tillfälle hade jag besök från Finland, av  mina syskon med respektive. Vi var i storstaden och besökte det fina varuhuset. Någon i sällskapet blev intresserad av en vara och jag försökte förgäves få kontakt med någon i en grupp expediter. Unga sommarjobbande överklassungdomar helt uppenbarligen. Nej, det gick inte för de valde helt öppet att nonchalera oss och det var också tydligt varför; några finnar tänkte de minnsann inte bry sig om, av minerna att bedöma. Jag kände mig oerhört generad över deras uppträdande. Försökte skyla över deras beteende inför mina närmaste och förklara att så här brukar det inte gå till här i Sverige (minns ett annat liknande tillfälle också, men detta är absolut inte typiskt svenskt ändå!).  Kände mig väldigt kluven i situationen; dels blev jag arg som finsk, jag har rätt att bli behandlad med respekt, som vilken kund som helst, dels blev jag upprörd som svensk över att mina svenska landsmän inte har vett att uppföra sig, i stället förmedlar de en dålig (och osann) bild av Sverige och av svenskar till mina turistande gäster. Pinsamt! 

Man skulle tro att jag känner mig riktigt hemma och riktigt finsk när jag kommer till Finland. Men helt säkert är det inte. Vid något tillfälle på besök där var jag något förargad över någon finsk företeelse. Då fick jag höra från någon: "Du skulle aldrig kunna anpassa dig till att leva i Finland igen." Funderade på detta, ja, så skulle det kunna vara. Och andra sidan har jag i Finland friheten att kritisera landet, därför är jag kanske finsk. Den friheten har inte  en utlandsfödd i Sverige på samma sätt för alltid finns det någon i omgivningen som anser att man överträder sina rättigheter. Det här är lite grovt tillyxat, men något ligger det i detta...

Fick förresten en fråga i en butik i Helsingfors ett tag sedan, hade precis anlänt till staden och hade visst inte riktigt fått in det rätta flytet i modersmålet ännu, dessutom fumlade jag väl bland euron som inte riktigt är lika bekanta för mig som kronorna : "Varifrån kommer du?" - !!! - Förresten var frågan väldigt vänligt ställd, av ren nyfikenhet.... 

Sveriges trädgård, Blekinge, med sina vackra omgivningar....

 Havet finns närvarande överallt intill Sveriges trädgård.

Som bekant är har ju Blekingebor en egen dialekt. Somliga av människorna kan även listerländska i de trakter där jag håller till och den är helt obegriplig för vilken svensk som helst. Somliga av de äldre människorna talar någonting mittimellan (tror jag) som kan bli rätt svår att förstå, nästan för vem som helst utomstående (= icke blekingebo). I den lokala fiskbutiken fick ena dottern vid ett tillfälle agera som tolk då jag hade svårt att hänga med när den gamla damen talade. Fast tolken behövdes åt andra håller också för damen hade svårt att förstå mitt finska sätt att tala svenska. Det blev ju en lite dråplig situation: en SVENSK tolkar när två SVENSKAR talar SVENSKA med varandra! Eller: en halvsvensk upplänning (finsk mor, svensk far) tolkar när en svensk-listerländsk danskättling talar med en svensk finska som är en sverigefinsk upplänning.  

I denna stad hör jag "hemma" allra mest! 

Summering: Jag hör hemma på många ställen. Hemmabegreppet har vidgats för alla människor som har rört på sig och det är förstås lite olika hur känslan och verkligheten blir för var en. Menväldigt lite handlar om ens egen inställning! Om man känner sig som finsk eller svensk (eller något annat) eller både och beror på situationer och sammanhang och handlar definivt inte bara om en själv utan även om omgivningens syn. Hur det än förhåller sig så ska väl detta ändå inte vara ett problem för någon? Borde inte vara så i alla fall om man nu inte är diskriminerad i något avseende eller själv tillhör den diskriminerande skaran.

Det är givande att höra hemma i fler kulturella sammanhang än bara ett, skulle jag vilja påstå, samtidigt som man förstås blir varken bättre eller sämre människa av det. Jag accepterar gärna att bli betraktad som svensk, icke-svensk eller vad man vill och har inget som helst problem med detta... Men tala inte om för mig att det är "fel" om jag inte känner mig som svensk varenda ögonblick :-)

Möter ni mig är det fritt fram att komma och diskutera, vad det än må gälla! Är stunden rätt, och det är det nästan alltid, kan det bli hur uppskattat som helst! Välj bara inte stunden när jag sitter på Uppsalapendeln för då vill jag vara i fred... ;-)

Visste ni förresten att sverigefinnarna har numera en egen flagga, i likhet med jämtarna, ”blekingarna” och säkerligen många till....

Lightroom & Dödens grupp före husmorssysslor!

Efter ett par flitiga fotorelaterade dagar skulle det blir ett par dagar vigda åt husmorssysslor. Det har dock gått jättebra att hålla sig undan dylikt otyg, i stort sett. Lightroom har ägnats en del möda och tid åt idag (testar ju både den och  ACDSee Pro). Ett par av mina riktigt tidiga, nu i LR redigerade bilder har hamnat i ett av mina album, varav en också i Dödens grupp.

Hade tänkt mig två premiärbilder i Dödens grupp, helt enkelt för att jag hade jättesvårt att bestämma mig för vilken bild jag skulle välja. Men, som i så många andra bildpooler fanns där en begränsning. Den här bilden hamnade alltså där först och blev den enda:  

Bilden nedan har av olika skäl varit väldigt svår att bemästra. Sanden i sig, men även sandkornen på fiskhuvudet och främst på ögat har varit ett knepigt kapitel att hantera, särskilt avseende skärpningen. Ni som möjligen tittar på bilderna i mitt album ser att jag då 2007 använde automatinställningar, därtill hade jag rätt låg kvalitet inställd i kameran vilket säkerligen bidrar till svårigheterna nu.

Två saker förbryllar mig: När jag kollar bildernas filinformation (via utforskaren) ser man att ACDSee Pro lägger på sin egen information där, i Objekttyp. Detta trots att jag inte har gjort något alls på bilderna via den. Antagligen går det att plocka bort de berörda bilderna/mapparna från ACDSee Pro, men det får jag väl reda ut i morgon, vill inte göra något misstag så här i nattimmen så att bildmappen deletas helt.. Visserligen är det en övningsmapp, men ändå...

Den andra saken är att när man tittar på bilderna visas de "paketerade" som ACDSee-bilder. Tumnaglarna kommer förresten också från ACDSee, naturligtvis...

För övrigt är ställningen mellan ACDSee Pro och Lightroom 2 - 0 för närvarande. Detta beror på att den först nämnda har en trevligare katalogstruktur, enligt mitt tycke, + att prisbilden verkar betydligt bättre för den förstnämnda. Men, mycket återstår att utforska och 28 dagar kvarstår av testperioden!

Stiliserad sommar

Stiliserade bilder, hur ser de ut? Antagligen på väldigt många olika sätt. Nedan min egen tolkning av begreppet stilisering, i denna stund, vid genomgången av sommarminnen komprimerade till foton...

Wikipedia: "Stilisering är en konstnärlig bearbetning där det typiska framhävs ofta genom att förenkla motivet. Inom heraldiken är stilisering av motiv det normala. Inom konst sker stilisering vid skapande av symboler och också vid vissa mer traditionella konstverk. "

Nationalencyklopedien: "stilisera, förenkla och framhäva det typiska (vid avbildning av något); överfört eller bildligt om annan förenkling eller renodling."

Plats: Kiviks Artcenter, 2010-08-06.

Projekt: Det gångna året - del 4

Sorry,  dagens andra, men dock det ”rätta”  inlägget. Det blir is, fors, fotboll, god mat, husvagn, rökpaus, Valborg – allt huller om buller.  Månaden APRIL förra året var en händelserik månad helt klart.

En tur till Finland ännu en gång. Man kan nästan inte tro att detta kan vara april, på sträckan mellan Stockholm och Helsingfors.

Uppladdningen till album och från datorn till bloggen funkar nu, hurra…!

Rökpaus i Uleåborg (Oulu). Obs! Jag röker inte.

Ibland hade jag lite fågelperspektiv. Här tittar jag ner på husvagnar i långa rader, längst bort vid den röda bilen är mors och fars husvagn. De åker skidor både på  längden och tvären fortfarande trots sin höga ålder (80 resp. 75).

Annorlunda utsikt i centrala Helsingfors, hur lättillgänglig som helst från bilinfarten vid Vikings färjeterminal.  Dimma och sol ihop erbjöd ett märkvärdigt skådespel med havet, isflaken och holmen en bit bort.

Linköping nästa och sjön Roxen:

Ett försök att agera fågelfotograf när ett tillfälle dyker upp.

En superb måltid på en japansk restaurang! Linköping är värd besöket bara för detta, men vad hette stället…

Hem till Uppsala. Vissa gånger får man ett vackrare mottagande än vanligt.

Valborg i Uppsala, såklart! Det här gänget är modigt, snudd på övermodigt...

Ja, så var det!