Hade ingen aning om att jag gick över ån efter vatten

Reste bort och missade glöggpremiären. I vårt hushåll infinner sig nämligen glöggpremiären varje år när första snön kommer. Då firar vi vinterns ankomst eller så firar vi i alla fall att nu är det hopp om ljuset. Snön gör ju denna mörka dystra årstid så mycket ljusare.  I år kom den första lilla snön väldigt tidigt, enligt rapporterna inträffade detta här i Uppsala någon dag sedan. Då var vi alltså bortresta och missade hela härligheten. I stället upplevde vi en vanlig svensk sommar. Typ den vi hade häromsistens, i somras. Över ån efter vatten således fast det var inte meningen heller.

En dam som har rustat sig väl för den lynniga väderleken. 

Gatorna är rätt tomma, de flesta kurar under ordentliga tak, trots att de flesta bär på ett paraply. Ett paraply är inte mycket till hjälp när det vräker ner som värst, ibland kommer regnet dessutom i horisontell riktning i  vindbyarna...

Alla har inte tid att vänta, man kan börja sicksacka sig från det ena skyddet till det andra.

När slutar detta?

Nu lättar det lite. Men varför sitter inte stövlarna på fötterna?

Nog blir det bättre. Man måste våga sig ut.

Man kan ju inte vänta hela dagen...

Somliga har all världens tid.

Rätt som det är öser det ner igen. Man kan bli sur för mindre och fotografen får en bläng av det sura (han var inte sur på riktigt!).

En fotokulturell eftermiddag

Först var det Strömholm, sedan Johan Willner, Kenneth Gustafsson och så slutligen Maria Friberg. Det handlar alltså om ett besök på Fotografiska museet i storstan, med en visning av de tre först nämnda utställningarna, arrangemanget var i UFS:s regi.

Tågresan ner; ett sällskap ett par sittplatser längre fram var också på väg till något trevligt, rödvin i plastmuggar förgyllde resan.

Ute är det fortfarande en vacker solskensdag, inne på Fotografiska kliver man in i mörkret.

Visningen tog väl en timme, därefter var det nödvändigt att gå ett varv till på egen hand. Under tiden hade det hunnit bli lite skymning utanför. Mycket folk i fiket, som vanligt. 

Fastnade i butiken ett tag också,  när jag klev ut till slut så hade det blivit mörkt, kallt.

Måsfåglarna vid färjorna hade fått ett märkligt och lite ovanligare sällskap. En häger? Till synes var den lika van vid att stå här som de andra. Det blev dock lite oordning i leden ett tag, några måsar kom till och andra flög iväg; då visade det sig att några riktiga sjöben hade inte denna fågel, den tappade balansen och hade uppenbara svårigheter att kravla sig till tillbaka till tampen. Såg lite komiskt ut.

Kanske är det på sin plats att avge något slags omdöme om utställningarna också. Njaa, det gör jag kanske inte ändå, men Strömholms bilder såg jag någon vecka sedan och då var de i mitt tycke i "bättre" sällskap än nu. Med "bättre" menar jag att det fanns en röd tråd i utställningshelheten när Strömholm, Sally Mann och Maria Friberg visades samtidigt. Tyckte helt enkelt att dessa tre fotokonstnärer passade bättre ihop som helhet än den nuvarande konstellationen med de fyra fotograferna. Vid förra besöket kom förresten även Sally Mann bättre till sin rätta än när hennes bilder visades samtidigt med olympiska bilder på den nedre våningen i somras.

Strömholm och Gustafsson passar dock stilmässigt ihop enligt mitt tycke, kanske inte så konstigt med tanke på den koppling som fanns mellan dem. Willners iscensatta fotografiska stil (en fotograf som vi lär höra mer om framöver, enligt guiden) och Fribergs vattenbilder passar nog också ihop på något sätt. Kanske handlar upplevelsen av utställningarna om i vilken ordning man ser de enskilda fotografers verk; i stället för att se Willner efter Strömholm (vilket är det naturliga efter hur museet har byggt upp det hela) kan man se Gustafsson efter Strömholm, därefter Willner och Friberg. Och andra sidan, någon annan kanske tycker att det är bra med att varva helt olika typer av fotografier med varandra.

Foton från min bästa kamera...Liksom...

... det vill säga den man har med sig...

Autumn leaves...

Svamp två meter upp...

Höstens romantik...

Isens tid är snart här...fast i kväll var det regn...

Mer höstbilder. En mindre fotoutställning finns just nu på Uppsala stadsbibliotek. Lite annorlunda årstidsbilder kan man väl säga....

Utställningen - fast med många fler bilder samt även videokonst med samma tematik - fanns utställd på Finlandshuset i Stockholm i vårvintras.

Upphovskvinnan till bilderna är Rosa Liksom. Hon betraktar nog inte sig själv som fotograf eller videokonstnär även om hon ägnar sig åt båda genrerna. Mest är hon allt en författare, hon har ju skrivit i alla fall 16 böcker och vunnit otaliga litterära priser. Att inte vara inskränkt i i sitt sökande efter uttrycksformer är väl det som kännetecknar en sann konstnär...? 

Här ovan samtalar Rosa Liksom med Johanna Koljonen i vårvintras. Ämnet var förstås hennes senaste roman "Kupé nr 6" som vann Finlandiapriset i december 2011. Läs den förresten! Så här skriver SvD om den.

Bilderna på kvinnor i afganska kvinnodräkter då, varför? Förklaringen är enkel: estetik. Dräkternas djupblåa färg fascinerade henne och hon ville placera dessa kvinnor i den vackra finska naturen. Utställningens bilder i vårvintras visade också mestadels dessa kvinnor antingen i det vintriga snöiga landskapet eller i sommarens grönska. En rogivande meditativ videoinstallation med de långsamt vandrande blåtäckta kvinnorna i både vinter- och sommarnatur var fängslande.

Rosa Liksom heter förresten egentligen Anni Ylivaara och härstammar från finska Övertorneå. Som student i Helsingfors hade hon ett rum längs samma korridor som några finlandssvenska flickor. Det mest populära ordet som dessa tjejer använde var "liksom", det lät kul! Därför fick Liksom bli hennes författarpseudonym så småningom.

Samtalet kom in på många ämnen, även på språk. Vi fick bland annat höra att finländare, härstammandes från ett litet land, måste kunna många språk, fyra stycken minimum. Utöver finska och engelska även svenska... och ryska!

Hastiga höstbilder

Mobilen är räddaren i nöden numera när förstahandskameran heter Olympus OM-1. Fotografierna från den sistnämnda mognar ju långsamt, det gäller generellt den här typen av kameror vilket ju har nämnts här på FS några gånger. Kan intyga att det är sant! Särskilt när man inte äger framkallningstillbehör själv. Ska det gå undan så träder N8 in. Här ett litet axplock med N8-foton från den senaste tiden.

God natt!

En rapport till från Dagnys fotofika... med ett spöke som sällskap...

Det spökar*** här på FS... hade precis skrivit färdigt hela inlägget och så var allt borta utom det allra sista med EN bild och texten därtill... Mycket konstigt eftersom jag hade sparat alltsammans flera gånger om! Och jag sitter vid en alldeles ny oförströrd dator dessutom så jag kan inte skylla på den heller...

På väg till Dagnys - det är härligt med färgklickar på hösten!

Jag kände mig iaktagen. Förmodligen var känslan ömsesidig.

Claes brofotografen och Malcolm (?), Ewa också. Alla fotofikabekanta sedan tidigare fast inte så mycket att man är säker på alla namnen...

Tobbe, Annelie och Mårten; den sistnämnde fick representera ett nytt ansikte denna gång.

Affe till höger.

Tommy, Annelies hemmasupporter i mitten. En hundhörna uppstod här eftersom Mårten hade fina hundfoton på sin riesenschnautzer i sin dator och Annelies familj har en busig hundvalp av rasen puli. Och jag har haft både en schäfer (min favoritras) och en sheltie och ska bli en hundägare igen, jag bidar min tid... Inget fel på katter förstås heller, har haft två perserkatter (de är nästan som hundar - läraktiga och trogna sin matte/husse/familj!).

Engagerade diskussioner hör fotofikat till.

Ewa och jag gick efter fikat för att kolla på skor. Jag hade inte råd att köpa dessa fantastiska dojor (18.000 kr). De och så mycket annat inspirerande, skapat av konstnären Thomas Raschke, finns att skåda på Galleri Kaleido som är granne med Broströms kafé i Godsmagasinet (vid stationen i Uppsala).  

Ute på stan skulle jag inte ta några foton, hade ju bara N8 med mig och den kommer inte riktigt till sin rätta i detta höstljus med starka kontraster. Ändå fann jag mig springandes efter denna fina bil... Tror att Ewas fotande triggade igång mig (något ska man ju skylla på...)

Vårt mål var en vernissage med en samutställning av några fotografer på UFS (Uppsala Fotografiska Sällskap). Utställningens tema var fotografiska verk framställda via cyanotopi. Här berättar Morgan (min f.d. fotokursvän) för Ewa om bilderna på utställningen och förstås om cyanotopin också. Både Ewa och jag hade några favoritbilder här, men vi fotointresserade (vi som fotar själva) köper ju inte varandras bilder... Det fick vi också en anledning att prata om ett litet slag!

Sedan hamnade vi en liten stund i en diskussion i mörkrummet med en annan UFS-medlem. Om vaddå? Ja, bl.a. om varför det är så mycket lättare för många fotografer att diskutera teknik än innehållet i fotografierna. Vi kom fram till det sannolika svaret: det är så mycket enklare att lufta tankar kring tekniken än de mjuka frågorna i bildskapandet... Tekniken har sina bestämda ramar, men estetiken som hör bildinnehållet till flyter på något vis ut och gör diskussionen mycket knepigare och "känsligare". Förresten diskuterade vi även om huruvida man ska döpa eller inte döpa sina bilder med namn... Olika åsikter fanns! Kanske är det sammanhanget där fotona visas som avgör? 

Och så var dagen nästan slut, klockan hade blivit mycket. Jag skulle varit borta en timme eller två och så blev det nästan fem timmar ... En vanlig fotofikadag med andra ord! :)

***Någon berättade vid fikat att det var en del konstiga fenomen som har dykt upp på FS, t.ex. att  man kunde hamna på helt felaktiga sidor när man klickar på vissa saker etc. Något som ni har upplevt; apropå detta som hände med mitt försvunna inlägg...?