Arabiskt snirkligt och finskt rätlinjigt

Vad händer egentligen när man blandar samman olika människor och kulturer i det verkliga livet, t.ex. den arabiska snirkligheten och det finska sparsmakade? Det arabiskt eldiga och den finska svalheten? Den arabiska solen och den finska kylan? Den arabiska uppväxten och den finska uppväxten, kryddat med en dos asiatiskt liv och liv från andra länder?

Nr 1

Många svar på dessa frågor finns, men ett svar finner man hos Ranya ElRamly, som numera heter Paasonen i efternamn, efter giftermålet. Hennes far är egyptier, mor var finsk, Ranya själv är född i Indien och sina uppväxtår har hon tillbringat både i Indien, Libyen, Egypten, Finland och kanske i något land till. Hon är forskare i politisk historia i Helsingfors. Hon är något så när ung, född 1974 som hon är. Varför jag vill berätta om henne och hennes bok beror på att hon har skrivit en mycket vacker och berörande berättelse.

Nr 2

Bokens svenska titel är Där solen står högst (Norstedt 2004) och den kom ut i Finland 2002.  Hennes bok är en underbar berättelse i en vacker poetisk stil som lutar en aning mot moll, men som aldrig faller i sentimentalitet. Vad handlar boken om? Det är inte helt lätt att beskriva i korthet utan att det framstår som banalt. Faderns och moderns kärlekshistoria står i centrum. Föräldrarna gick skilda vägar under Ranyas tidiga tonår och modern dog i Finland en tid efter skilsmässan. Tonåriga Ranya med sin syster blev kvar i Finland även efter moderns död.

Nr 3

Poetiska återupprepningar i olika variationer återkommer i texten på ett sätt som jag uppfattar som arabisk influens (fast detta förnekas av författaren). Det snirkliga arabiska står i kontrast mot det finskt rätlinjiga, till exempel när fadern skalar apelsiner i snirkliga ringar som man sedan kan trä på handleden och använda som armband. Modern däremot skalar apelsiner på det praktiska sättet man gör i Finland, det vill säga man gör klyftor i skalet och lyfter därefter bort skalbitarna. Bilder som målas fram av mor och far är kärleksfulla och samtidigt undrande, varför kan den stora kärleken ta slut? Var den slutliga dödsstöten den dag när de bosatte sig i den enes hemland?

Nr 4

Jag har en särskild anledning att skriva just om denna bok. Den litterära kompisklubben ARMI jag tillhör sedan länge firar nämligen ett 10-årsjubileum i dagarna och i fredags blev det därför lite annorlunda möte. God mat avnjöts i trevlig samvaro som vanligt, men i stället för att avhandla/diskutera en utvald ny finsk författare och bok hade var och en fått som uppgift att välja ut sin favorit bland de 60 böcker vi har avverkat under våra 10 år. För min del blev alltså favoriten just denna, Auringon asema.

Nr 5

”Min mor hade stora ljusblå ögon. Senare fick de ett stråk av grått och det var ett regnmoln som aldrig hann skingras i tid. Men när hon mötte min far badade hennes ögon i solen, de sökte sig till solens ljus för att kunna glittra.”

”Min far var av eld och min mor var av vatten och det var därför allting i början var så vackert och stort, och jag inser ju att elden inte längtar efter mer hetta vid sin sida, utan efter något svalkande, något helt annat, fast å andra sidan är det tveklöst så att vattnet dunstar i elden och att elden slocknar i vattnet och min syster och jag, vi håller oss på torra land.”

”Min mor älskade det i mig och min syster som var likt henne själv, och min far älskade i mig och min syster det som var likt honom själv. Jag frågar: Innebär inte detta att de hade slutat älska varandra? Min far och min mor, de slutade att älska varandra.”

Nr 6

Som bonus några avsnitt om Khadaffis Libyen som är så aktuell just nu:

”När vi bodde i Libyen avlyssnades vår telefon, på vår trädgårdsport hängde FN:s ljusblå skylt och när jag satt ute på gården och sjön en julsång sa mor att det nog vore bättre om jag sjöng något annat”.

”Jag tecknade en bild av Khadaffi som talar till folkmassorna, och jag ritade en fluga på hans näsa. Far sa att jag kunde hamnat i fängelse för det.”

” Visserligen visades de offentliga avrättningarna på TV men man kunde ju alltid stänga av TV:n.”

Bilder:

Nr 1: Takmosaik från kyrkan  Lilla Hagia Sofi / Aya Sofia, Istanbul 

Nr 2: Detalj från en badhytt, Uleåborg/Oulu

Nr 3: Sokulle Mehmet Pasa moské, Istanbul

Nr 4: Avskalad parkkonst längs Uleälven, Uleåborg/Oulu

Nr 5: Palatset Beylerbeyi vid Bosporen, Istanbul 

Nr 6: Konstmuseet, Uleåborg/Oulu

Utomhustest med tema rött + lite gult + en bonusbild

I går testade jag det nya "fördärvet" Olympus µTough 3000 under mycket ogynnsamma förhållanden inomhus och visade bilder därav. Idag var det dags för utomhustestning. Den korta promenaden till bilen på morgonen räckte för att det skulle bli några bilder samt ett konstaterande om att kamerans knappologi är anpassad till sommarklimatet, dvs bara fingrar. Med fingervantarna på gick det i princip bara att trycka på on-off knappen och på avtryckaren. Och ändå har jag små händer och fingrar. Det blev till att ta av handskarna och frysa för att kunna göra något mer. Det ska väl vara så med en liten kamera, men detta är ju en kamera för tuffa förhållanden ändå! Knapparna är lite svåra att se också. Ska man använda denna kamera vid snorkling, vilket jag har tänkt mig framöver någon gång, så är det nog bra att memorera knapparna och lära sig hantera dem enligt blindskriftsmetoden. Eller ställa in allt i förväg och hoppas på det bästa.

Ljusförhållande var mycket klena på morgonen, men jag lät mig inte avskräckas. Här en av entréerna vid den gamla delen av Samariterhemmet.

Före detta Riksbankshuset. Snön har blivit alldeles för vit både ovan och nedan, efterbehandlingens fel... Men husen är viktigast här.

Ingen isstorm har passerat men underkylt regn uppenbarligen. Lite svårskrapad var rutan.

Ser ni vad som står på skrapan...?

Vid lunchtid borde det ha blivit mycket mer dagsljus. Inte så, en aning möjligen, men borde vi inte vara på väg mot ljusare tider och det borde märkas?!

Det finns många vackra gamla byggnader inom Gluntenområdet (Uppsala Science Park heter det numera). Vad gör man förresten med sådana här bilder (se nedan) som inte går att "räta upp" hur man än gör?! Gav upp här till slut eftersom alla försök ledde bara till att någon horisontell eller vertikal linje ställde till det  och slutintrycket blev snett. Då får det vara originalsnett!

Visar även en bonusbild från en inomhusmiljö, tagen med samma kamera idag. Om ni tror att tavlan är ett ensamt (konst)verk har ni fel. Hela alltihopa, inklusive väggen, är ett konstverk av Gunilla Sköld Feiler. Länge trodde folk att väggen bara var en vägg, men icke! En vårvinterdag skulle några av oss iväg och åka skidor efter jobbet och de medhavda skidorna ställdes mot väggen i väntan på friluftslivet. Linné hade inte kommit på plats ännu så hela väggytan var som gjord för att man kunde ställa saker mot den. Rätt snart damp ett mail ner i inkorgarna: skidorna måste bort bums för inga föremål fick ställas mot väggen för väggen var ett konstverk! Alla var lydiga förstås, men också förundrade; är det här ett konstverk? Plötsligt såg man på denna vägg med helt nya ögon. Får konst se ut hur som helst? Kan vad som helst vara konst? Ja! Nej! Meningarna var delade.

I dag står förresten några stora krukväxter samt ett slags vattenstaty i ena änden av väggen. Tror inte att konstären skulle uppskatta deras närvaro där. Jag gör det inte i alla fall för enligt min mening utgör den starkfärgade väggen med det ensamma Linnéporträttet tjusningen och de andra föremålen förstör totalintrycket.

PS. Bilderna är inte "naturella" för jag tyckte att de dög inte att visas annars. För bättre kvalitet i originalbilder med denna kamera behövs nog lite trevligare ljusförhållanden, men det kommer väl en sådan dag också. DS.

Övningar...

Lite tjatigt kanske att nämna den nya kameran i varenda blogginlägg, men... ja, ni förstår säkert. De första trevande försöken har gått bra, här lite smakprov från tur/retur till jobbet förra veckan.

Vid Islandsbron:

Genom Stadsparken:

På min kammare på jobbet:

Hemåt via Geijersdalen:

En annan verklighet gör sig påmind; någon är på väg akut till Ackis...:

Genom Stadsparken igen, längs Fyrisån:

Duktigt duktigt!

Joo, lyckades hålla mig från bloggen en dag. Bra. Dock inget uppehåll i bildbläddrandet bland de egna gamla bilderna, dessutom slängde jag ett öga på FS också, förstås.

Här en liten uppföljare till det tidigare beskrivna fartygsbesöket, det anspråkslösa priset jag fick i lokaltidningens fototävling. Tog några bilder på och från fartyget; lägg särskilt märke till fartygets "outdoor jogging track" och klätterväggen. Dessvärre ingen bild från den överdådiga lunchen... Man förstod varför de välmående kryssningspassagerare behöver förses med möjligheter till fysiska aktiviteteter av allehanda slag.