Att förkovra sig inom foto

Peu à peu klättrar jag uppåt, eller kanske inte uppåt, kanske är det framåt. Eller kan det möjligen bara handla om en zikzakvandring åt obestämda håll på den fotografiska vägen som jag följer, ibland rent utav som en baklängesvandring? Utveckling fast åt "fel" håll?

Det jag i alla fall vet är att mina makrobilder har blivit bättre och inte är det min förtjänst utan det nya makroobjektivets. Kom inte och säg att ens utrustning inte spelar någon roll. Möjligen kan det vara som så att en duktig fotograf får till det med vilken (engångs)kamera som helst, men vi vanliga dödliga måste ha bra prylar.

Samma sak ungefärligen som jag fick itutat i mig i musiksammanhang många år sedan, när våra flickor visserligen hade  spelat ett tag men inte tillräckligt länge för att betraktas som riktigt "duktiga": "En duktig violinist kan spela med vilket instrument som helst, men en mindre duktig behöver en mycket bra violin. Framförallt barnen behöver bra instrument!" Och vad kostade en "bra" violin då, som lägst? Ja, sisådär 50.000 - 60.000 kronor. Styck. Summan var hisnande redan då, idag skulle det bli andra siffror (inte lägre). Det var bara att räkna. Två flickor. Hmm, det blir ett hål på minst 100.000 kronor i familjeplånboken... Och sonen då, han spelade ju också instrument fast andra typer. Gissa om vi "köpte resonemanget".. Nej, även om vi förstod poängen. Rätt många andra satsade på receptet trots två eller tre spelande barn. Men så har ju också en del av dessa barn sedermera valt yrkesvägen inom musiken. Vi kanske berövade våra barn en fattig och osäker framtid som violinister, armbågande sig fram i livet utan några riktiga ledigheter (man måste ju alltid öva) och med frånvaro av våldsamma sporter typ volleyboll eller slalom (för fingrarna får ju inte gå av)....  

Mina pengainvesteringar på fotografin har inte varit så märkvärdigt stora (ännu). Ett par kurser har det blivit. En och annan kamera och lite kringutrustning. De relativt blygsamma investeringarna har fått den äkta hälften att skaka på huvudet några gånger tills han gav upp. En tyst suck kan jag höra ibland när jag för någon ny grej på tal.

Nu satsar jag dock på fotografisk allmänbildning. Anmälde mig till en föreläsningsserie Fotokonstens genom historien, första sittningen var i går. Ämnet för de två timmarna var amerikansk fotohistoria. I rasande fart avhandlades ett 30-tal amerikanska fotografer med bilder samt med berättelser om deras livsgärning osv. Vi fick även inblick i fotografiska inriktningar som de hade influerats av eller var del av.

Ska inte ge mig på att recensera föredraget utan det får bli någon typ av sammanställning senare när jag har fått lyssna på alla fem föredragen. Platsen för serien är förresten Fotografiska museet (ett tillfälle är förlagt till Moderna museet), men museet i sig är inte arrangören. 

De två översta fotografierna är tagna i går. En strålande, men mycket blåsig höstdag i Stockholm. Bilderna är inte mycket att ha, men lämpade sig för att förvrängas i alla fall. Sista bilden är tagen på Fotografiska. En sådan tjusig utsikt med vattnet och ljusen från Gröna Lund i mörkret. Fast det ösregnade, upptäckte jag när jag klev ut...

Jag hoppades att de skulle bete sig som hjortron

Men det verkar inte så. Ni förstår, hjortron kan man plocka för tidigt, dvs innan de är mogna, för mognar gör de oavsett om de är kvar på myren eller inte. En annan sak är förstås att det anses på sina håll som ett riktigt otyg att plocka hjortronen halvmogna. Dylikt förfarande kan tolkas som beviset på bristande moral och omdömeslöshet och vem vill få sådana epitet klistrade på sig själv... 

Men jag har i alla fall gjort ett liknande försök med björnbären. Till mitt försvar vill jag anföra att björnbären är våra och det är vår sak att bestämma om de får ruttna på grenarna eller på köksbänken. För det är det de verkar nämligen göra, ruttna utan att mogna, på köksbänken. Det såg lovande ut till att börja med, de röda icke mogna bären började anta en mörkare nyans, men rätt som det var hade de börjat skrumpna ihop... Synd!

Här är dock bären i sina glans dagar någon dag sedan. De svarta är uppätna. Och de röda ruttnar/skrumpnar ihop för fullt alltså.

Frökapslarna tillhör akvileja och väntar nu på den nästkommande varma säsongen, i likhet med många andra, kan tänkas.

Att resa en smula är en lisa för själen

Några dagar sedan infann sig känslan att färdas bakåt i tiden, strax efter att man hade klivit på tåget i Stockholm. En skraltig vagn, visst. Men att kliva in i restaurangvagnen var en sällsam upplevelse; vi befann ju oss på Orientexpressen! Snudd på!

En helt salig känsla att sitta där och bara njuta av landskapet och ljuset som flödade in.

Det hade varit pricken över i:et om maten hade förmedlat atmosfören av gamla goda tider också, men man kan ju inte få allt... 

Före hemresan hann jag en hel del: fota makro, fota fåglar, fota en MINK, fota en spännande interiör, fota landskap, fota hav och maritima detaljer, fota solnedgång, fota i dimma, fota FOTBOLL (inget fotoförbud denna gång)...

Och så var det hemresan:

Tåget rör sig fortfarande, men ändå är fotografen inprickad och nästan skarp...

En dam i pigga somriga färger bildar tillsammans med tåget en svensk enhet.

Oj, en vagn där man får ta med cyklar!

Hoppsan, tryckte på fel tangentknapp, men det blev ju festligt.

Skulle egentligen peka på hur dörrarna har öppnats åt två håll och man ser staden genom öppningen.

Och fotografen där igen i sin egen höga person...

Här har jag inget annat att säga än att jag gillar den fartfyllda bilden. Det börjar mörkna.

Och så, väl framme i Stockholm fast ännu inte hemma. Tåget till Uppsala väntar.

Tjejmilen - fokus på publiken - både på de intresserade och på de totalt likgiltiga

Inte så många tjejer här som i förra inlägget, men många nog ändå. De flesta i publiken är väldigt intresserade och spanar ivrigt efter sina kära eller bekanta ansikten. Och så finns det sådana som är helt ointresserade.

Herrar på Djurgården, halvt om halvt intresserade av vad som pågår.

 Löpning i takt med toner från en orkester på Kulturskolan Stockholm.

En helt ointresserad åskådare, nedan ännu fler...

När kommer hon?

Där, en fotograf!

Den lilla har tröttnat.

Hundar var mer intresserade av mig än av loppet.

En fotograf till, damen till höger!

Hoppas att de inte missade farmor.

De underbara trummistjejerna behövdes som energikick i den sista backen.

En affärsuppgörelse pågår och en annan är redan klar.

Kan man se mer ledsen ut än så här?

Tjejmilen - fokus på tjejer! Och lite kändisspotting på köpet!

Är jätteförvånad över att INGEN har bloggat om Tjejmilen här på FS. Är inte sportande svettiga rödblommiga tjejer och damer av något intresse för FS-medlemmarna?

Jag var i alla fall där, specialintresset var att fånga dottern som sprang och så missade vi henne, nästan! Det blev ingen bild på en löpande dotter, men väl på en kändis! Att jag missade dottern är egentligen inte så konstigt med tanke på att totalt 30.000 deltagare sprang loppet. Att jag fångade en kändis på bild var en fullständig överraskning, hade inte sett henne alls utan såg henne först på en av mina bilder i datorn. Ja, jag vet, detta låter som den kända naturfotografen och hans hustru som i vissa fall ska ha råkat få med ett lodjur i bild utan att veta att djuret fanns där vid fotoögonblicket... Min bild är dock absolut inget fotomontage!

Lena Adelsohn Liljeroth, kultur- och sportministern, i blått. Fotot hade väldigt dålig skärpa så jag tog mig friheten att göra om det till något roligare. Lena A-L har uppenbarligen en bra kondition. Min dotter fick hygglig tid och placering (utan att ha tränat överdrivet, men hon är ung), men kulturministern slog henne med två sekunder!

Dottern startade rätt tidigt, vi hade hennes tid från förra året att gå efter samt även den beställda 5 km-tiden via SMS. Vi stod på Djurgården där två kilometer kvarstod, hon sprang fortare än vi hade beräknat och så blev det som det blev... Ingen bild. Hann hojta till ordentligt i alla fall vilket förhoppningsvis var lite uppmuntrande för henne.

Det blev en del bilder annars, både på löpare och på allt som hände runtomkring, men här blir det bilder på löpare enbart. All ära och heder åt dem!  Vilken härlig stämning det var över Tjejmilen , nästan så man blev sugen att vara med och springa... 

Djurgården... ca 8 kilometer har avverkats.

Gärdet nästa...och målgången är nära.

Här går jag baklänges och hamnar i den för löpare jobbiga backen efter Djurgårdsbron.

Och här vid Djurgårdsbron.

Har för avsikt att lägga ut andra bilder från arrangemanget också, lite längre fram, bland annat på publiken och på några ofrivilliga åskådare + annat som händer runtomkring när många människor samlas. Obs! Bilderna publiceras i mån av tid och därför finns det inget löfte att infria...