Att resa en smula är en lisa för själen
Några dagar sedan infann sig känslan att färdas bakåt i tiden, strax efter att man hade klivit på tåget i Stockholm. En skraltig vagn, visst. Men att kliva in i restaurangvagnen var en sällsam upplevelse; vi befann ju oss på Orientexpressen! Snudd på!
En helt salig känsla att sitta där och bara njuta av landskapet och ljuset som flödade in.
Det hade varit pricken över i:et om maten hade förmedlat atmosfören av gamla goda tider också, men man kan ju inte få allt...
Före hemresan hann jag en hel del: fota makro, fota fåglar, fota en MINK, fota en spännande interiör, fota landskap, fota hav och maritima detaljer, fota solnedgång, fota i dimma, fota FOTBOLL (inget fotoförbud denna gång)...
Och så var det hemresan:
Tåget rör sig fortfarande, men ändå är fotografen inprickad och nästan skarp...
En dam i pigga somriga färger bildar tillsammans med tåget en svensk enhet.
Oj, en vagn där man får ta med cyklar!
Hoppsan, tryckte på fel tangentknapp, men det blev ju festligt.
Skulle egentligen peka på hur dörrarna har öppnats åt två håll och man ser staden genom öppningen.
Och fotografen där igen i sin egen höga person...
Här har jag inget annat att säga än att jag gillar den fartfyllda bilden. Det börjar mörkna.
Och så, väl framme i Stockholm fast ännu inte hemma. Tåget till Uppsala väntar.
Och även med mycket bra vegetariska alternativ :)
/B
Men att få mat som det är något med på ett svenskt tåg, det är länge, länge sedan jag fick uppleva det. Jag minns snälltågen från när jag var barn, med borsservering och förbeställd måltidsplats. Det var riktig mat, lagad av kocken på tåget. Ingen mikrovågsugn där inte!
http://etttagitaget.blogspot.com/
Första klass åker jag inte ofta, privat inte alls. Den där på plats lagade maten tycker jag man ska införa igen! Inte bara på tågen utan även i arbetsplatsens matsal! Och varför inte här hemma också, blir lite mycket halv- och helfabrikat när jobbet tar så mycket tid...