Filar på nyårslöften

Det ska bli några nyårslöften, minst ett av dem gäller foto: ska bara publicera bra bilder på FS framöver...

Här något att komma i nyårsstämning med. Gott Nytt År allesammans!

Utomhustest med tema rött + lite gult + en bonusbild

I går testade jag det nya "fördärvet" Olympus µTough 3000 under mycket ogynnsamma förhållanden inomhus och visade bilder därav. Idag var det dags för utomhustestning. Den korta promenaden till bilen på morgonen räckte för att det skulle bli några bilder samt ett konstaterande om att kamerans knappologi är anpassad till sommarklimatet, dvs bara fingrar. Med fingervantarna på gick det i princip bara att trycka på on-off knappen och på avtryckaren. Och ändå har jag små händer och fingrar. Det blev till att ta av handskarna och frysa för att kunna göra något mer. Det ska väl vara så med en liten kamera, men detta är ju en kamera för tuffa förhållanden ändå! Knapparna är lite svåra att se också. Ska man använda denna kamera vid snorkling, vilket jag har tänkt mig framöver någon gång, så är det nog bra att memorera knapparna och lära sig hantera dem enligt blindskriftsmetoden. Eller ställa in allt i förväg och hoppas på det bästa.

Ljusförhållande var mycket klena på morgonen, men jag lät mig inte avskräckas. Här en av entréerna vid den gamla delen av Samariterhemmet.

Före detta Riksbankshuset. Snön har blivit alldeles för vit både ovan och nedan, efterbehandlingens fel... Men husen är viktigast här.

Ingen isstorm har passerat men underkylt regn uppenbarligen. Lite svårskrapad var rutan.

Ser ni vad som står på skrapan...?

Vid lunchtid borde det ha blivit mycket mer dagsljus. Inte så, en aning möjligen, men borde vi inte vara på väg mot ljusare tider och det borde märkas?!

Det finns många vackra gamla byggnader inom Gluntenområdet (Uppsala Science Park heter det numera). Vad gör man förresten med sådana här bilder (se nedan) som inte går att "räta upp" hur man än gör?! Gav upp här till slut eftersom alla försök ledde bara till att någon horisontell eller vertikal linje ställde till det  och slutintrycket blev snett. Då får det vara originalsnett!

Visar även en bonusbild från en inomhusmiljö, tagen med samma kamera idag. Om ni tror att tavlan är ett ensamt (konst)verk har ni fel. Hela alltihopa, inklusive väggen, är ett konstverk av Gunilla Sköld Feiler. Länge trodde folk att väggen bara var en vägg, men icke! En vårvinterdag skulle några av oss iväg och åka skidor efter jobbet och de medhavda skidorna ställdes mot väggen i väntan på friluftslivet. Linné hade inte kommit på plats ännu så hela väggytan var som gjord för att man kunde ställa saker mot den. Rätt snart damp ett mail ner i inkorgarna: skidorna måste bort bums för inga föremål fick ställas mot väggen för väggen var ett konstverk! Alla var lydiga förstås, men också förundrade; är det här ett konstverk? Plötsligt såg man på denna vägg med helt nya ögon. Får konst se ut hur som helst? Kan vad som helst vara konst? Ja! Nej! Meningarna var delade.

I dag står förresten några stora krukväxter samt ett slags vattenstaty i ena änden av väggen. Tror inte att konstären skulle uppskatta deras närvaro där. Jag gör det inte i alla fall för enligt min mening utgör den starkfärgade väggen med det ensamma Linnéporträttet tjusningen och de andra föremålen förstör totalintrycket.

PS. Bilderna är inte "naturella" för jag tyckte att de dög inte att visas annars. För bättre kvalitet i originalbilder med denna kamera behövs nog lite trevligare ljusförhållanden, men det kommer väl en sådan dag också. DS.

Bilder från det nya förvärvet

Bilder från det nya förvärvet, ska kanske snarare kallas för "det nya fördärvet"....Ett kärt barn har många namn; gäller väl kameror också.  I det förra blogginlägget beskrevs det hastigt uppkomna behovet av en ny kamera och den lika hastigt uppkomna situationen när "nyfördärvet" inte alls var behövligt längre. Men nu har jag pinalen. Och den är vacker om inte annat. Och den ska väl användas ibland i vardagen, i väntan på att få tjänstgöra under ytan vilket var tänkt.

Jobbar denna vecka för fullt, varit bilburen, umgåtts under luncherna med de fåtaliga kolleger som också har tagit sig till gruvan - inga dagsljusbilder har det blivit. Har testat kameran inomhus och jag jublar väl inte precis, men man kan inte vänta sig annat med denna prisklass, dessutom utan stativ, med vanlig rumsbelysning och utan blixt.  Men ISO 400 i alla fall. Tordes inte dra på mer, det är ju en Olympus ändå.

Här ett par testresultat i färg. Som ni noterar tänker jag hålla kvar julstämningen, julen blev ju så jättekort.

Notera särskilt i dessa två bilder hur fint grisens dammiga yta har förevigats av kameran. Inte dumt! Förstora gärna. 

Nedan rör vi oss till andra religiösa sfärer än den halvkristna ovan. Vitbalansen i bilden nedan var helt åt skogen och det svartvita fick rädda den.  Inställningsmöjligheter för vitbalans finns tack och lov så det gäller bara att komma ihåg att använda dem.

...raska ryck från det ena till det andra...

DET ENA: Vinter. Kyla. Snö. Jul. Sverige. Uppsala. Vintriga bilder. DET ANDRA: Vinter. Värme. Hav. Ledighet. Indien. Jordanien. Kanarieöarna. Undervattensbilder. Blomfoto. 

Flera dagar under julhelgen gladdes jag åt att dottern och jag skulle alldeles snart ut på en resa till Indien, bokningen skedde nästan som en julklapp på Julaftonsmorgonen. På Annandagens besök i det stora teknikvaruhuset med lurendrejeripriser - förlåt, 20 % rea på allt (en scanner skulle inhandlas) -  kom jag på att en ny kamera behövdes för resan. En enklare kamera som kunde tjänstgöra under ytan. Olympus Mju Tough 3000 hade jag tittat på sedan tidigare för detta ändamål. Utöver att den lär kunna leverera hyggliga undervattensbilder ser den också fin ut, den finns i flera färger, och därtill har den ett skapligt pris. Sagt och gjort, det blev ett köp. En liten (!) protest undslapp maken, men han börjar bli van...

Sent på söndagkvällen stod det klart; det blir problem med att hinna få visum i tid då dotterns pass, som behövdes för visumansökan, fanns i en annan stad. Skulle någon av hennes kompisar kunna hämta den och skicka den? Och jag som icke-svensk skulle få fylla i ett extra formulär, hur lång tid skulle min visumansökan ta att behandla? Hur vi än räknade på antalet dagar gick det inte ihop. Inte ens om resan skulle skjutas fram en vecka kunde man vara säker. Det blev till att bita i det sura äpplet och låta bokningen krympa ihop till ingenting.

På måndagmorgonen kastade jag mig in i ett nytt bokningsäventyr och efter någon timme stod det klart; i stället för det exotiska Indien, och i stället för de andra lite exotiska målen Jordanien, Egypten, Tunisien eller Marocko så blev det - Kanarieöarna! Fast inte vad som helst där utan en liten kanarisk by på sydsidan av Gran Canaria, Puerto de Mogan. Var där på kort visit 10 år sedan när inga charterresor gick dit. Har sedan dess tänkt att någon dag ska jag dit på riktigt; få se nu om byn har lyckats behålla den där orörda känslan som fanns där en gång. Det jag inte kommer att få med mig från denna resa är undervattensbilder på fiskar och annat. Synd när jag nu har en kamera för det...

Som lite tröst tittar jag på bilder som jag tog knappt ett år sedan i Jordanien. Fick låna makens Casio kompaktkamera med tillhörande underhus, denna utrustning dög väl för våra behov under snorklingsturerna i Röda havet. Lite pyssel var det med undervattenshuset dock. Vilken fantastisk upplevelse det var att snorkla och se alla färgglada fiskar och koraller! Och fota därtill!

Det får bli blombilder från Puerto de Mogan, det finns blommor där även denna årstid!

... och så är det roliga slut...

Lät mig övermannas av julen slutligen, ändå. Och det riktigt ordentligt. Inte ett blogginlägg har blivit läst eller skrivet sedan dan före dan. Vill uppehålla mig vid julen ett litet tag till då jag har redan börjat jobba idag. Därför citerar jag Croneman i julaftonens DN: "Har ni hört en gris innan slakt förresten? Det har jag. Ett ljud man bär med sig för alltid."

(Här snarare ett skri från vildmarken; jag vill härifrån....!)

Ändå fortsätter även Croneman att äta skinka. Varför? Svaret enligt honom: "Det finns ett bra skäl till traditionen: Vi kokar skinka av den enda anledningen att hela familjen dagen innan julafton, runt nio på kvällen, ska få samlas i köket, få oss tilldelad en ljummen skinkskiva, direkt från ugnen, på ett knäcke, med lite senap. Mamma och pappa dricker en halv akvavit. Det är tio minuter i våra liv vi inte vill vara utan. Det är vackert, vi äter under tystnad, tittar på varandra. Och så den förlösande, obligatoriska frågan från skinkmakaren: "Blev den lite för salt i år, tycker ni?""

Vackert. Men, grisens skri före slakt... Något man borde tänka på inför nästa jul? Hos oss blev det en lustighet kring skinkan denna jul. En färdigkokt skinka griljerades på julaftonen. Den såg lite konstig ut när den skars upp...det var ingen färdigkokt skinka vi hade fått tag i... Detta var minuterna innan vi skulle bänka oss för att äta. Räddningen: en liten bit äkta finsk gråskinka som hade inhandlats i Stockholm någon dag tidigare. Några skivor av den räddade vårt julbord. Märkligt att vi just denna jul hade råkat köpa denna extra specialitet, för första gången någonsin. Fanns visst någon mening med detta inköp.

En annan tanke från mina barndoms jular dök upp vid läsning av Croneman. Granen. Min pappa har arbetat en stor det av sitt yrkesliv med skogsplanering och avverkningsplaner. Enligt hans sätt att tänka hugger man ner de träd som ser halvdana ut. Det var fullt lagligt i norra Finland att hämta sin gran från skogen vid juletid och så kom jag också att växa upp med granar som var den ena tanigare än den andra. När granen bars in och ställdes i sin fot var mammas stående kommenter: "Ser den inte lite klen ut?" Därpå svarade pappa: "Nejdå, det här är en fin gran." Sedan följde en diskussion som aldrig ledde någonvart annat än att granen fick stå kvar och kläs hur eländig den nu än såg ut. 

Vår gran i år var liten men frodig. Massor med julklappar under och runtomkring. Vi är ju måttliga, men vi är visst fler numera som inhandlar...