... och så är det roliga slut...
Lät mig övermannas av julen slutligen, ändå. Och det riktigt ordentligt. Inte ett blogginlägg har blivit läst eller skrivet sedan dan före dan. Vill uppehålla mig vid julen ett litet tag till då jag har redan börjat jobba idag. Därför citerar jag Croneman i julaftonens DN: "Har ni hört en gris innan slakt förresten? Det har jag. Ett ljud man bär med sig för alltid."
(Här snarare ett skri från vildmarken; jag vill härifrån....!)
Ändå fortsätter även Croneman att äta skinka. Varför? Svaret enligt honom: "Det finns ett bra skäl till traditionen: Vi kokar skinka av den enda anledningen att hela familjen dagen innan julafton, runt nio på kvällen, ska få samlas i köket, få oss tilldelad en ljummen skinkskiva, direkt från ugnen, på ett knäcke, med lite senap. Mamma och pappa dricker en halv akvavit. Det är tio minuter i våra liv vi inte vill vara utan. Det är vackert, vi äter under tystnad, tittar på varandra. Och så den förlösande, obligatoriska frågan från skinkmakaren: "Blev den lite för salt i år, tycker ni?""
Vackert. Men, grisens skri före slakt... Något man borde tänka på inför nästa jul? Hos oss blev det en lustighet kring skinkan denna jul. En färdigkokt skinka griljerades på julaftonen. Den såg lite konstig ut när den skars upp...det var ingen färdigkokt skinka vi hade fått tag i... Detta var minuterna innan vi skulle bänka oss för att äta. Räddningen: en liten bit äkta finsk gråskinka som hade inhandlats i Stockholm någon dag tidigare. Några skivor av den räddade vårt julbord. Märkligt att vi just denna jul hade råkat köpa denna extra specialitet, för första gången någonsin. Fanns visst någon mening med detta inköp.
En annan tanke från mina barndoms jular dök upp vid läsning av Croneman. Granen. Min pappa har arbetat en stor det av sitt yrkesliv med skogsplanering och avverkningsplaner. Enligt hans sätt att tänka hugger man ner de träd som ser halvdana ut. Det var fullt lagligt i norra Finland att hämta sin gran från skogen vid juletid och så kom jag också att växa upp med granar som var den ena tanigare än den andra. När granen bars in och ställdes i sin fot var mammas stående kommenter: "Ser den inte lite klen ut?" Därpå svarade pappa: "Nejdå, det här är en fin gran." Sedan följde en diskussion som aldrig ledde någonvart annat än att granen fick stå kvar och kläs hur eländig den nu än såg ut.
Vår gran i år var liten men frodig. Massor med julklappar under och runtomkring. Vi är ju måttliga, men vi är visst fler numera som inhandlar...
Skojig berättelse om din barndoms julgranar!