Båtupptagning del 1: både fina och något traumatiska minnen

Hoppade över fotofikat idag - hade anmält mig ett bra tag sedan till Worldwide Photowalk i storstan . En rapport utlovas! - Helgen fullproppad för övrigt; upptagningen av båten på schemat vilket betyder att den skulle köras upp idag från Ekoln (Mälaren), uppför Fyrisån till stans utkanter där varvet finns. En underbar åfärd en dag som denna! I morgon skulle sedan själva upptagningen ske.

I stället för att uppleva den vackra båtfärden längs Fyrisån gick jag helt miste om den. Skyndade mig hemåt från Photowalk i Stockholm och väl på tåget ringde jag och meddelade maken jag är på väg. Och då fick jag höra att han, som den effektiva man han är, redan var vid varvet med båten. Vilken sekund som helst skulle den nu upp också! Blev lite besviken. Jag missade ju färden uppför ån denna fina dag. Den andra delen (upptagningen) gjorde inte så mycket, men egentligen borde jag varit där för klubbens regler säger att man ska vara två stycken vid lyftet.

Letade reda på förra årets bilder och de duger ganska väl en dag som denna, dels gjorde vi åfärden den första oktober då också, dels var vädret lika strålande fint då med. Själva upptagningen skedde följande dag förra gången,  helt utan dramatik. Vår första upptagning var däremot inte utan dramatik ett antal år sedan.  

Historien om den första upptagningen visade sig bli så lång att  ingen orkar läsa den utöver texten här... Kanske blir det en fortsättning i morgon...

Stamgäst på Fotografiska och i Stockholm

Har lyckats fylla veckans alla kvällar med nyttigheter, men utan tvivel har onsdagens föreläsning på Fotografiska museet varit den mest givande punkten i veckans program för mig. Men även i kväll blev det en tur till storstan, men med lite annat upplyftande på schemat. Båda turerna medförde en del bilder att fylla den nu nästan överfyllda datorn med. (Min snälla make inhandlade i kväll ett extra minne på 2 TB till mig! På eget initiativ! Tror att han gillar mig trots den svårartade fotomanin...).

Har sagt det redan tidigare att jag inte har för avsikt att "recensera" föreläsningsserien om fotografins historia annat än möjligen när allt är klart. Något litet vill jag dock säga om gårdagen eftersom kvällen var så inspirerande. Ämnet var svensk fotografisk historia och föreläsarens förtrogenhet med fotografi och dess historia och dess företrädare ledde oss till en reflekterande bana över vad som har varit och var vi är idag.

Som ett litet exempel kan nämnas Lotten von Düben som kom att samarbeta med sin make Gustaf von Düben, som i sin tur sysslade med kraniologi (en typ av rasbiologi kan man kanske säga). De reste till Lappland 1868 första gången för att studera "lappar", det gällde att mäta och fotografera människor (men även att gräva upp och stjäla kranier vet vi ju numera) för att få forskningsunderlag för denna då så viktiga vetenskapsgren. Idag framstår denna forskning ytterst tvivelaktig till sin karaktär, men när det begav sig kom den ha stor nytta av att fotografin hade kommit till.

De samiska museer som finns idag i Sverige och Norge vill inte ha några av dåtidens bilder i sina samlingar, bland annat då de kom till under en tid när man såg ner på samer och de människor som kom för att studera samerna hade ett arrogant och nedlåtande förhållningssätt till sina studieobjekt. Obs! Detta är min mycket förenklade version.

Några bilder från onsdagen i storstaden (och lite från hemmaplan). Optiken är min kära 50 mm:are.

Centralstationen, Stockholm.

Tunnelbanestanionen, Slussen.

Slussen fortfarande.

Järnvägsstationen, Uppsala.

Man kommer osökt in på tankegångar om vad är det idag som en dag kommer att framstå som en historisk skamfläck för mänskligheten? Något inom fotografin som kan framstå som tvivelaktigt i ett senare historiskt perspektiv? Det är rätt så uppiggande att ibland få reflektera över sin samtid som vi gärna vill tro är bättre än gårdagen. Människan bör ha blivit klokare med tiden.  Dessvärre finns det inga garantier; snarare är det säkert att det finns företeelser idag som våra barnbarnsbarn kommer att vara förundrade över och undra hur  de kan ha fått acceptans och spridning.  

Även i  kväll blev det bilder från storstan. Det är 50 mm som gäller i  dag också.

Vid Sergels torg. Förberedelser inför fotograferingen.

Styrbjörnsgatan. Här spanas det också efter fotoobjekt. Båda tjejerna fotade något intressant som låg uppåt, men jag var inte tillräckligt snabb med kameran. En dam stapplar ut med kryckor från apoteket. En pojke ser ut att vänta på att det ska hända något.

Centralstationen igen. Hundar går inte att fota i smyg, de ser en alltid! 

Järnvägsstationen i Uppsala igen. Nya människor, ny vinkling på fönstret.

Att förkovra sig inom foto

Peu à peu klättrar jag uppåt, eller kanske inte uppåt, kanske är det framåt. Eller kan det möjligen bara handla om en zikzakvandring åt obestämda håll på den fotografiska vägen som jag följer, ibland rent utav som en baklängesvandring? Utveckling fast åt "fel" håll?

Det jag i alla fall vet är att mina makrobilder har blivit bättre och inte är det min förtjänst utan det nya makroobjektivets. Kom inte och säg att ens utrustning inte spelar någon roll. Möjligen kan det vara som så att en duktig fotograf får till det med vilken (engångs)kamera som helst, men vi vanliga dödliga måste ha bra prylar.

Samma sak ungefärligen som jag fick itutat i mig i musiksammanhang många år sedan, när våra flickor visserligen hade  spelat ett tag men inte tillräckligt länge för att betraktas som riktigt "duktiga": "En duktig violinist kan spela med vilket instrument som helst, men en mindre duktig behöver en mycket bra violin. Framförallt barnen behöver bra instrument!" Och vad kostade en "bra" violin då, som lägst? Ja, sisådär 50.000 - 60.000 kronor. Styck. Summan var hisnande redan då, idag skulle det bli andra siffror (inte lägre). Det var bara att räkna. Två flickor. Hmm, det blir ett hål på minst 100.000 kronor i familjeplånboken... Och sonen då, han spelade ju också instrument fast andra typer. Gissa om vi "köpte resonemanget".. Nej, även om vi förstod poängen. Rätt många andra satsade på receptet trots två eller tre spelande barn. Men så har ju också en del av dessa barn sedermera valt yrkesvägen inom musiken. Vi kanske berövade våra barn en fattig och osäker framtid som violinister, armbågande sig fram i livet utan några riktiga ledigheter (man måste ju alltid öva) och med frånvaro av våldsamma sporter typ volleyboll eller slalom (för fingrarna får ju inte gå av)....  

Mina pengainvesteringar på fotografin har inte varit så märkvärdigt stora (ännu). Ett par kurser har det blivit. En och annan kamera och lite kringutrustning. De relativt blygsamma investeringarna har fått den äkta hälften att skaka på huvudet några gånger tills han gav upp. En tyst suck kan jag höra ibland när jag för någon ny grej på tal.

Nu satsar jag dock på fotografisk allmänbildning. Anmälde mig till en föreläsningsserie Fotokonstens genom historien, första sittningen var i går. Ämnet för de två timmarna var amerikansk fotohistoria. I rasande fart avhandlades ett 30-tal amerikanska fotografer med bilder samt med berättelser om deras livsgärning osv. Vi fick även inblick i fotografiska inriktningar som de hade influerats av eller var del av.

Ska inte ge mig på att recensera föredraget utan det får bli någon typ av sammanställning senare när jag har fått lyssna på alla fem föredragen. Platsen för serien är förresten Fotografiska museet (ett tillfälle är förlagt till Moderna museet), men museet i sig är inte arrangören. 

De två översta fotografierna är tagna i går. En strålande, men mycket blåsig höstdag i Stockholm. Bilderna är inte mycket att ha, men lämpade sig för att förvrängas i alla fall. Sista bilden är tagen på Fotografiska. En sådan tjusig utsikt med vattnet och ljusen från Gröna Lund i mörkret. Fast det ösregnade, upptäckte jag när jag klev ut...

Att resa en smula är en lisa för själen

Några dagar sedan infann sig känslan att färdas bakåt i tiden, strax efter att man hade klivit på tåget i Stockholm. En skraltig vagn, visst. Men att kliva in i restaurangvagnen var en sällsam upplevelse; vi befann ju oss på Orientexpressen! Snudd på!

En helt salig känsla att sitta där och bara njuta av landskapet och ljuset som flödade in.

Det hade varit pricken över i:et om maten hade förmedlat atmosfören av gamla goda tider också, men man kan ju inte få allt... 

Före hemresan hann jag en hel del: fota makro, fota fåglar, fota en MINK, fota en spännande interiör, fota landskap, fota hav och maritima detaljer, fota solnedgång, fota i dimma, fota FOTBOLL (inget fotoförbud denna gång)...

Och så var det hemresan:

Tåget rör sig fortfarande, men ändå är fotografen inprickad och nästan skarp...

En dam i pigga somriga färger bildar tillsammans med tåget en svensk enhet.

Oj, en vagn där man får ta med cyklar!

Hoppsan, tryckte på fel tangentknapp, men det blev ju festligt.

Skulle egentligen peka på hur dörrarna har öppnats åt två håll och man ser staden genom öppningen.

Och fotografen där igen i sin egen höga person...

Här har jag inget annat att säga än att jag gillar den fartfyllda bilden. Det börjar mörkna.

Och så, väl framme i Stockholm fast ännu inte hemma. Tåget till Uppsala väntar.

Tjejmilen - fokus på publiken - både på de intresserade och på de totalt likgiltiga

Inte så många tjejer här som i förra inlägget, men många nog ändå. De flesta i publiken är väldigt intresserade och spanar ivrigt efter sina kära eller bekanta ansikten. Och så finns det sådana som är helt ointresserade.

Herrar på Djurgården, halvt om halvt intresserade av vad som pågår.

 Löpning i takt med toner från en orkester på Kulturskolan Stockholm.

En helt ointresserad åskådare, nedan ännu fler...

När kommer hon?

Där, en fotograf!

Den lilla har tröttnat.

Hundar var mer intresserade av mig än av loppet.

En fotograf till, damen till höger!

Hoppas att de inte missade farmor.

De underbara trummistjejerna behövdes som energikick i den sista backen.

En affärsuppgörelse pågår och en annan är redan klar.

Kan man se mer ledsen ut än så här?