I en by som kanske inte är någon by egentligen...

..för där finns bara ett par hus.

Utsikten är underbar.

Utöver de två husen finns här ett speciellt ställe, en fridfull oas.

Oasen är grön och vacker, med växter och blommor, trots hettan och torkan under många månader.

Du är välkommen att göra en kort visit här, för att vila själen på en plats där friden går nästan att ta på. Kanske för att beundra det du ser och hör? Kanske för att förundras i stället?

Du blir väl mottagen som gäst.

Du blir visad runt, men inte överallt.

Du får höra berättelser om män med höga positioner.

I oasen kan du stänga in dig för resten av livet, om du är en kvinna.

Det blir ett liv med mängder av begränsningar, utan att du har möjlighet avvika om du så skulle ändra dig och vilja bli utsläppt. 

Platsen är alltså ett ortodoxt nunnekloster i Grekland, på Kreta. Det blev sparsamt med foton härifån eftersom det inte är tillåtet att fotografera allt det man ser. Inomhusmiljöerna är helt tabu, till stor del även för besök. Nunnorna ställer inte upp för fotografering heller.

Som besökare får du inte gå in på klosterområdet med bara knän och axlar. Nunnorna själva bär svarta långklänningar och slöjor. Nio nunnor bor på  klostret för närvarande, de flesta av dem är ganska unga. Nunnan som visade oss runt hade engelskskunskaper som vida överskred våra egna, så visade det sig också att hon var en australier, uppvuxen i Australien. Hennes föräldrar hade grekiska rötter och de bodde i Australien fortfarande.

Hur ser det dagliga livet ut på detta kloster? I huvuddrag är dagarna säkerligen rätt lika dagarna på andra kloster inom den kristna kyrkan (olika ortodoxa riktningar samt katolska kyrkan; hinduismens och buddismens klosterliv känner inte jag så väl till) - det vill säga arbete och böner varvas i ett liv som präglas av fattigdom, lydnad och celibat. Dagens tre bönetider är obligatoriska, två av dem genomförs i sällskap med de andra nunnorna, en bön utför man på kvällen i ensamhet. En av de gemensamma bönestunderna tar en timme. En präst kommer till klostret två gånger i veckan.

Arbetet består av allt det som hör ett hushåll till, men därtill målar några av nunnorna ikoner för kyrkor (den egna lilla kyrkan är prydd med egenhändiga vackra ikoner), de flesta ägnar sig åt handarbete genom att sy konstfärdiga färggranna tjänsteplagg åt kyrkans män, samt dukar, kuddfodral etc för försäljning. Man målar glasflaskor och småikoner för försäljning också, man tillverkar även tvål, olivolja och raki (!) för att dryga ut inkomsterna.

Ett märkligt liv. Ett beundransvärt liv? Ett liv att ifrågasätta?  Dessa människor visar kanske oerhört mod genom att stänga in sig inom klostrets väggar och rikta sina krafter, till största delen, mot det religiösa livet och för att uppnå större religiös "mognad". Och andra sidan; att dra sig undan ter sig lite egocentriskt och "lättsamt". Man behöver inte konfronteras med samhällets strävan efter likriktning och anpassning. Kraven på att vara en nyttig medborgare för gemensam bästa, i vidare bemärkelse, existerar inte heller när man lever utanför samhället på det här sättet. 

Livet på ett kloster framstår för en utomstående som instängt, enahanda, "gammalmodigt", ett liv som präglas av urgamla traditioner som inte förändras i första taget. Birgittaklostret i Sverige svarar på sin webb (sic!) på en fråga "Varför får ni inte visa håret?" så här:" På den tiden den heliga Birgitta levde och stiftade vår orden, var det så att alla gifta kvinnor hade håret instoppat under ett dok. Doket var tecknet på en kvinna var gift. Endast unga, ogifta flickor hade utslaget hår. Och när man blev nunna, stoppade man håret under ett dok för att undvika fåfänglighet. (Och man slipper jobbet med papiljotter!) " - Papiljotter...!? - Det var något årtionde sedan papiljotterna var i mode.... 

Man undrar hur det kommer sig att de unga kvinnor som väljer detta liv inte verkar äga någon större makt att påverka traditionerna, kanske vill de inte heller att göra det eller tappar förmågan till det när all kraft riktas uppåt mot himlen. Läser en annan fråga på den ovannämda webbplatsen: "Varför får ni inte ha barn?" - Svar: "Det är inte det att vi inte ‘får’, utan att vi har tagit ett medvetet avstånd från äktenskapet och familjebildning för vår del. Om jag var gift och hade många fina barn, och Gud kom till mig och sade: ‘Du! Jag vill att Du i dag ska göra………’ skulle jag svara: ‘Nej, Gud. Det går inte! Min man kommer strax hem med chefen till middag, som jag just nu håller på att laga och jag måste köra barnen till ridlektionen!’ Men, eftersom jag är fri från ett sådant ansvar kan jag mycket lättare bara säga: ‘Här är jag!’ Och så vill jag ha det. Och jag tror, att Gud vill ha mig så också." 

En patriarkal värld skymtar fram (och mer än så) när man besöker ett nunnekloster eller läser om dem. Kanske är det därför traditionerna är så starka. 

Flygrelaterat men inte Arlanda... Och – ransonera inte med fotoprylar vart du än reser!

Parasailing samt en vistelse i en cockpit under en flygning passar bra som ämnen här nu när en svårartad flygfeber har grasserat bland somliga FS-medlemmar den senaste tiden!

Fick nöjet att ”parasaila” i höstas och sedan gick jag på små ulliga moln därefter...  Dagen efter hamnade jag i cockpiten under flygningen hemåt till Svealand – då var det inga små ulliga längre utan jag hamnade i sjunde himlen… Totalupplevelsen av dessa två dagar blev överväldigande, lovar!

Men! Det måste ju finnas ett "men" också! Hela veckan i Turkiet hade jag varit så nöjd med mitt fotoutrustningsval för vistelsen. Sedan kom dessa två dagar då jag kom att förbanna mig själv... Vet därför precis hur Torbjörn kände häromdagen i Arlandatornet, han kunde inte förstå sitt eget kameraval… (han fick bra bilder ändå fast inga telezoombilder) .

Tänk att få flyga som en fågel...

Men vi tar en sak i taget. Parasailing hade lockat mig en del sedan tidigare, trots viss höjdskräck som jag kan uppleva i vissa situationer. Efter en betänketid på nästan en hel vecka i Alanya kändes stunden ganska rätt. Visserligen blåste det lite väl mycket mesta delen av just denna vår sista dag i värmen, så mycket att inget folk var uppe och flög vilket inte stämde med hur det hade varit andra dagar under veckan. Vinden mojnade något lite till eftermiddagen, på pass ändå att det var ”nu eller aldrig” som gällde. Jag skulle få sällskap av min bror som mer än gärna ville hänga med upp till "himlen". Han hade parasailat tidigare vilket ju kändes extra bra. En imaginär trygghet är bättre än ingen alls...

Ni ser väl fotografen i båten...

Företaget som skötte arrangemanget tillät inte att någon följer med i båten som fotograf (min man skulle sköta fotograferingen med min kamera, hade jag tänkt). De hade en egen fotograf som skulle sköta det hela med sin egen kamera, mot betalning förstås. Men men, denne fotograf "inspekterade" min kamera, kollade menyer osv (vilket jag inte gillar för ibland ställer dessa fotografer till det...) och ok:ade att maken fick följa med som fotograf! Ibland är det bra med en ”riktig” kamera och en telezoom som imponerar…

In i båten och iväg. Ute på havet hände det något lustigt; parasailingkillarna skulle hjälpa maken också att få på selen som förberedelse vilket definitivt inte skulle vara meningen. Han hade ingen som helst avsikt att flyga! Han skulle bara fota! Konstigt, vi hade ju inte ens betalat för någon himmelfärd åt honom...

Här ett par bilder från förberedelserna, den ovan har jag tagit men sedan blev det makens tur...

Foto: Bengt M.

Väl uppe i luften var lyckan överväldigande… Men sedan kommer också insikten; varför har jag inte med mig min lilla vattentäta kompaktkamera?! Tänk, jag hade kunnat få bilder uppifrån också! Förargligt!     

Ungefär nu börjar det hända grejer nere i båten; en av killarna har uppenbarligen lagt beslag på min kamera, han springer runt där som en tätting med kameran i högsta hugg, ligger på akterspegeln, ålar sig, fotar, fotar… Bara han nu inte tappar kameran i vattnet…! Kan han sköta min kamera…? Vad blir det för bilder nu egentligen….?! Enligt vad jag fick höra senare hade killen bara hoppat fram och slitit kameran ur händerna på maken, utan ett ord… måste ha blivit något totalt missförstånd... Men som ni ser, det blev hyggliga bilder (= beviset för att det är kameran och inte fotografen som betyder något för bilderna....) och jag har ingen anledning att klaga. Antagligen fick den här killen bättre lägen för fotograferingen än vad Bengt skulle fått så egentligen är jag helnöjd! 

Det var helt fantastiskt att vara uppe! Nästa gång där möjligheten finns ska jag ha ett klippkort för parasailing…! Och en kamera ska följa med!

Foto: "Okänd" amatör

Dagen efter äntrar vi ett plan hemåt. Skådar vackra vyer. Hinner få i oss flygmaten som faktiskt för en gångs skull var ganska god. Lite mousserande hjälpte kanske till att höja smakupplevelsen?

Utan att gå närmare in på detaljerna hoppar jag rakt in i det viktigaste; rätt som det är befinner vi oss i cockpiten. Lyckan är obeskrivlig! Men. Detta ”men” igen! På min kamera sitter 35 mm objektivet på. Hemma har jag 18-55 mm:are för jag skulle ju packa sparsamt och ha med så lite som  möjligt och då blev det det här fasta objektivet, telezoomen och makro. Allt hade jag haft användning för. Men nu var 35 mm lite för begränsande! Att zooma med fötterna gick inte alls, lite trångt som det är i en cockpit. Det är bara att gilla läget och fota bäst man kan...

                                                  VAD var det....? Hiskelig fart österut i alla fall!

                             Landningsproceduren förbereds. Passagerade behöver informeras.

Slutligen var det dags för landningen på Arlanda. En av oss fick vara kvar i cockpiten. I en total samförståndsanda kom vi som äkta par fram till att det blir bäst om jag stannar… eller något ditåt var det i alla fall… Maken skulle ju få titta på bilderna sedan…  Sanningen att säga så såg jag sedan inte mycket alls eftersom jag satt fastbältad ganska lågt ner och rutorna på planen sitter rätt högt upp… Inte är jag så lång heller. Bilderna under landningsproceduren tog jag helt på måfå och de blev också därefter…  Men upplevelsen var ändock mäktig, tänk att få vara med om detta!

Landningsbanan på Arlanda, riktningen klar.

Landningsögonblicket.

Kaptenen pustar ut. Tur retur Sverige - Turkiet med en kort bensträckare mellan är nog inget att leka med som en arbetsdag.

Väl hemma landar jag på jobbet, börjar läsa rapporter om diverse situationer där saker och ting har gått snett, studerar riskanalyser, grunnar grunnar… alltså sköter jag mitt arbete som inte har ett dugg med något slags flygande grejer att göra med. En insikt kommer dock till mig: jag ska nog inte ha något klippkort till parasailing!

Det är nog ingen speciellt vildsint gissning att de små parasailingföretagen är förmodligen inte särskilt djuplodande i sitt riskhanteringsarbete. Gör man riskanalyser värd namnet överhuvudtaget? Kollar man utrustningen regelbundet? Allt behöver inte vara dåligt förstås, men några europeiska regler verkar det inte finnas för denna bransch. Och saker och ting går på tok: linor går av, båtmotorn stannar, någon faller ner i strandbrynet, en annan i vattnet… Ibland slutar det riktigt illa. En pilotkommentar från cockpiten: ”Det där med parasailing är nog farligt….”

Min egen riskanalys leder till slutsatsen: ”Parasailing en gång i livet får räcka för mig. I cockpit hamnar jag däremot gärna fler gånger.” Tyvärr är sannolikheten för att det sistnämnda ska inträffa igen rätt obefintlig. Det förstnämnda har man tillgång till när helst man bara ger sig iväg längre bort och betalar.

Provianterat

Ett tillfälle att proviantera i det östra grannlandet resulterade i tunga resväskor hem. Men vad gör det, nu klarar vi oss ett tag framöver.

Morgonen börjar med någon god gröt, t.ex. med "talkkuna" (skrädmjölsgröt). Det är viktigt att hålla sig till rätt "fabrikat" (lantgård), Pietolas är bäst tycker jag. Talkkuna förekommer bara lokalt i vissa delar av Finland. Rågbröd ska också finnas på bordet, gärna även "rieska" = kornbröd.     

Karelska piroger är goda med äggsmör, de kan ätas t.ex. som mellanmål, men är vanliga i alla lite mer festliga sammanhang också. En modern variant i form av "cocktailpiroger" finns numera som festtilltugg. Pirogerna med risgrynsgröt gillar jag bäst. Man kan förstås göra piroger själv, men de kräver lite mer pysselsinne än vad jag har...

Dryck: "Kotikalja" är en vanlig måltidsdryck av typen svagdricka, en maltdryck som är lite söt. Själv gillar jag den inte alls. Ingredienser för lättsam tillagning åkte med tack vare den äkta hälften som är pursvensk, HAN har fattat tycke för drycken. Själv gillar jag ”sima” som dricks framförallt vid Valborg. Den är söt och väldigt läskande. Sima är väldigt lätt att göra själv även utan nedanstående halvfabrikat, enda kruxet är väl att man ska passa den tidsmässigt för att den inte ska jäsa vidare till ett annat tillstånd...

Gott kaffe ska man ju dricka. Vi hade med extra många paket hem av just Presidentti p.g.a. inkomna beställningar från kaffeälskare i vår omgivning. 

Till kaffet kan man äta kaffeost, eller som maken säger, gummiost. Denna ost är just tilltugg till kaffet, småbitar kan kan läggas i kaffet eller större bitar äts vid sidan om, kanske med hjortron. Denna delikatess förstod jag mig inte på i min ungdom, men numera är det annorlunda. Tyvärr blev osten kvar i mammas kylskåp...

Viktigast av allt, lite onyttiga barndomssmaker. Tyvärr har en del sorter försvunnit, andra har genomgått en makeover via nya recept och förlorat på det, men vanlig lakrits och choklad är i alla fall säkra kort fortfarande.

Avbön med nya bilder

Skadan ska repareras, förtroendet ska återvinnas! FS-kollegan Katja, väl förtrogen med Berlin, har snällt påpekat angående mina bilder från Berlin i går att jag hade jag faktiskt klivit över öst-västgränsen just i de bilder jag visade. Själva Potsdamer Platz har legat i ingenmanslandet mellan öst och väst, men mina byggnader ligger på den västliga sidan. Den eleganta glasbyggnaden (Helmut Jahn?)  (översta bilden i går ) står på den västliga sidan med nöd näppe, Sony Center kanske 50 m (?) in, men Philharmonikernas hus står klart och tydligt i väst fast så nära öst. Det sistnämnda "visste" jag också, men de andra hade jag ingen koll på tydligen. Så kan det gå. 

Nya bilder måste alltså fram för att "reparera skadan" och vinna förtroendet åter ;-), nu alltså med bilder som på riktigt är från Östra Berlin, från Prenzlauer Berg närmare bestämt. Så som muren har ringlat sig tvärs igenom staden har väst visst aldrig varit långt borta. Inte här heller så för säkerhets skulle börjar vi gå österut på Danziger Strasse.

Korsningen vid tunnelbanestationen Eberswalder Strasse

Hus längs med Danziger Strasse

En överraskning vid en mindre sidogata, Rykestrasse - Scandinavian Objects. En mysig liten butik med svenska, danska och finska designprodukter. En smakfull blandning med lite sameslöjd till och med! Låter som det sistnämnda inte skulle gå ihop med butikens inriktning för övrigt, men det funkar faktiskt! Notera reklamcykeln som rullar runt i Berlin med butiksägaren i sadeln! Förstora bilden!

Nedan en lite annan typ av vy vid Rykestrasse, ett vackert hus i ett ganska förfallet skick. Lär handla om ett medvetet val att låta något gammalt vara som det är. 

Det moderna och fräscha Berlin

Eftersom FS-medlemmen Tommy ska ut och resa, närmare bestämt till Berlin, blev jag påmind om mina Berlin-bilder som har väntat på sitt öde sedan februari. Snudd på bortglömda. Vad ska man med bilder till om de inte visas? De platsar inte riktigt i familjealbum så bloggen känns som en lämplig förvisningsort.

                                                                                                            Vid Potsdamer Platz

Alla bilder är från östra Berlin vars centrala delar är väldigt fräscha och moderna. Några få bilder "på prov" visade jag här någon vecka sedan. Staden är ytterst tacksam fotografiskt om man gillar rena linjer och denna typ av arkitektoniska stil. I den östra delen, men mer i periferin, finns garanterat även stadsdelar  där man hittar en annan typ av bebyggelse med mer sliten karaktär. Är ingen kännare av Berlin direkt, men bl.a. stadsdelen Prenzlauer Berg har en del något "dekadenta" miljöer att visa upp. Bilder därifrån visar jag en annan gång. 

Sony Center, vid Potsdamer Platz

Obs! Ett måste för den som besöker Berlin fram till slutet av maj är Ingmar Bergman-utställningen. Den är intressant även för den som inte är någon superfan av honom... Utställning finns i Filmmuséet som inryms i Sony Center, denna smått skojiga byggnad som bör ingå i besöksplaneringen ändå.

Den sista bilden nedan visar huset som rymmer konsertverksamheten för Berliner Philharmoniker. Huset är ritat av arkitekten Hans Scharoun som "är berömd för sina expresionistiskt fria former" (cit.  Berlitz lilla Berlin reseguide). Synd att man inte fick tag på biljetter till deras konsert. Samtidigt var det ypperligt för de kostade en mindre förmögenhet styck... Byggnaden ligger bara ett litet stenkast från Potsdamer Platz, nästan intill Sony Center.