Varför ser kameran störtande linjer men inte jag? Och om shiftobjektiv.
Riktar man kameran uppåt mot ett högt hus blir det "störtande linjer" i bilden. Det är en geometriskt korrekt perspektiveffekt men kan ändå kännas fel.
Bild 1, nedan: Ett exempel på "störtande linjer". Kameran vinklad uppåt för att få med hela huset och slippa för mycket asfalt nertill. (Magnentus Tower har ett mönstrat fasadskikt som villar bort fönstren.)
Pentax K-1 med Pentax Shift 28 mm i oshiftat läge, fungerar då som ett vanligt 28mm objektiv.
Bild 2, nedan: Kameran hållen vågrätt. Inga störtande linjer. Mycket asfalt. Övre delen av byggnaden kom inte med.
Pentax K-1 med Pentax Shift 28 mm i oshiftat läge, fungerar då som ett vanligt 28mm objektiv.
Bild 3, nedan: Kameran en liten aning riktad uppåt i enlighet med äldre bildtradition. Shiftfunktionen använd för att flytta bildutsnittet ännu mycket mer uppåt för att få med hela huset och slippa få med så mycket asfalt i bilden.
Pentax K-1 med Pentax Shift 28mm i maximalt shiftat läge, 11mm shift.
Arkitekturfotografer och inte bara dom, flertalet fotografer med ställbar bälgkamera, lärde sig tidigt att ta bilder med kameran uppställd på sitt stativ med hjälp av vattenpass. Sen riktade de kameran lite, lite grann uppåt. Och sist höjde de objektivet tills motivets övre delar syntes som de skulle på mattskivan. Så ser nästan alla lite äldre bilder ut. Men varför då? Varför tippade fotograferna inte helt enkelt kameran uppåt?
Jag tror att det beror på bildbetraktarnas sätt att se. Enligt min ännu inte Nobelprisbelönade teori om seendet ser vi med hjärnan. Hjärnan bygger upp en 3D-modell av omgivningen. Indata kommer primärt från ögonen, där viss förprocessing sker, men även från balansorganen, från näsan (hur det luktar), från öronen som bedömer akustiken och från kroppens muskler och leder.
3D-modellen tränas upp och finns sen inlagrad som en preset där (i mitt fall) vertikala linjer upplevs som vertikala. Man ser inte omgivningen direkt, utan upplever den med 0,5 sekunders fördröjning 3D-modellen. Modellen förblir stabil då man ändrar blickriktning, vicklar på huvudet, rör sig i rummet eller utomhus. Prova själv! Jag upplever alltså inga störtande linjer i vardagslivet, bara då jag tittar på såna bilder eller på kamerans Live View.
Är seendet kulturellt betingat? Förr utmanades seendet inte av tiotusentals bilder med alltsomofta extrema bildvinklar. Folk såg kanske vertikala linjer som vertikala och blev störda om nån någon gång riktade kameran snett uppåt. Kameran riktad en liten aning uppåt var lagom.
Jag tror att de flesta fortfarande upplever lodräta linjer som lodräta. Vanliga mäklarbilder visar sällan påträngande vertikalperspektiv. Arkitekterna har dataprogram för att ta fram perspektiv i 3D. Men sådana bilder blir lätt lite jobbiga att titta på utan ser bättre ut om vertikalperspektivet mildras. Kanske en generationsfråga detta? Kommentera gärna!
Din 3D teori framstår som fullt möjlig - men om man alltså tar med sig en tavelram så blåser man hjärnan på hela saken, och återför den till verkligheten... :-)
Min teori blir nog ändå att det handlar om det runda bildfält vi ser, utan raka begränsningslinjer, som gör att vi inte behöver uppfatta störande perspektiv sådär - till vardags.
Annars så stämmer ju det där med tavelram. Förr hade konstnärer ibland rutnät och sikte som perspektivhjälp.
Och då jag tecknar så går det ju med övning och ansträngning och ideligt måttande att få till bilder som avbildar omvärlden mer direkt än om jag försöker återge min egen 3D-modell.
Det är ju knepigt detta med begränsningslinjer. Hade en lärare på 1960-talet som menade att man skulle ta med en diaram ut för att regelbundet kika i - så att man lite begrep innebörden av vad som är innanför och vad som är utanför. Det är ju alls inga självklarheter, då den verkliga världen är holistisk till sin natur - det ena går ofta omärkligt över i det andra.
När jag tittar på hus, speciellt höga sådana, i verkligheten så ser jag perspektivet, alltså att linjerna går ihop upptill, men det är bara på bild det ser ut som att husen håller på att välta baklänges. Jag har inte provat att ta med en ram att titta igenom, men det kanske är så som Peter säger att man skulle få den effekten då. Får väl prova någon dag när det är folktomt, så ingen börjar titta konstigt på en.
För mig stämmer alltså den konventionella återgivningen med ganska liten vertikal perspektiveffekt bra i stort, men inte för dig. Gissningsvis finns otaliga variationer hur man ser. Det behöver nog inte heller vara konstant för individen.
Mitt seende förändrades i samband med utbildningen till arkitekt. Vi hade teckningsundervisning och tittade allt mer granskande på hus. I mina föräldrars vardagsrum hade taklinjen självklart varit rak och horisontell, men plötsligt såg jag att den avvek centimetervis från vågrätt.
Då man får nya glasögon tar det några veckor för hjärnan att vänja sig.