Se
Just nu ligger historiska nummer av Se i fönstret till Bokbörsen i Norrköping.
Vi hade Se hemma då jag växte upp. Under kriget läste jag nog mest serierna och tittade på Rit-Ola Garlands andra teckningar.
Jag förstod inte en teckning som visade några som sprutade bensin på jättestora bokstäver HAT. Pappa förklarade att nazisterna gjorde allt för att skapa och förstärka motsättningar och hade startat kriget i stället för att bygga upp sitt eget land. Andra bilder visade offensiven upp genom Italien.
Senare tittade jag allt mer på fotona och läste texterna. Så småningom Rune Mobergs slagkraftiga ledare. Och fler bilder. De där med alkoholisten kanske fick mig att ta det försiktigt med spriten senare i livet. Kurt Bergengren publicerade de bilderna och andra av Erik Collin i "Tänka med ögonen".
Kary Lasch reportage med Sophia Loren var ju en sensation. Andra tidningar hade bilder där stjärnan steg av tåget på Stockholms Central. Se visade bilder då hon bytte om i sin kupé. Lasch var bekant med Gio Ponti och Sophia. Han klev på tåget i Köpenhamn med sin Rolleiflex.
Anslaget i Se var att prioritera slagkraft och nyhetsvärde. Med många bra fotografer, Gullers, Lennart Nilsson och många fler, blev tidningen verkligen slagkraftig.
Det var det bästa jag visste när jag fick bläddra i Se på 50-talet. Fotograferna var mina idoler.
Harry Snell bilden på omslaget är mästerlig.
Ha det gott
Bob
/B
Min morbror var i sin ungdom på 1930/1940-talet imponerad av det nya Tyskland (det var före det att man kände till alla vidrigheter) – det var nog lätt för en ung människa att låta sig ryckas med.
Tyska armén hade en propagandatidskrift som hette ”Signal”. Det var en påkostad bildtidning,och den fick man i Finland helt gratis. Följaktligen fanns det under min uppväxt, på sommarvillan på Åland, en säng med sviktande resårbotten fylld med bildtidningen Signal.
Jag läste och fascinerades. Bildmaterialet var imponerande. I främsta frontlinjen utan vapen men med en Leica eller Contax i handen, utsatta för ständig livsfara, kom man tillbaka med det mest fantastiska bildmaterial. Man hade verkligen på Signals redaktion kläm på hur man med stillbilder i en tidning berättade en historia som fångade läsaren. Jag undrar hur många som gick åt av dessa dödsföraktande unga män?
Den andra sidan krigsfotografer, som exempelvis Robet Capa – framstår som valhänta nybörjare.
Det sägs att LIFE var förebild när Se startades – men jag undrar om man inte hade sneglat även på annat håll?
I botten fanns tyska bildtidningar på 1920-talet som var jättebra. Många gjordes av judar som flyttade till bl a USA.
Det du berättar visar ju att det fanns kompetenta personen kvar som jobbade åt den nya regimen.
Nycop var finlandssvensk, född i H-fors 1909, och kanske tagit del av samma som du? På Wikipedia hittar jag detta:
Nycop var på plats under de olympiska spelen i Berlin 1936, där han jobbade som redaktör. Han rapporterade nyheter till ett flertal svenska tidskrifter (Norrköpings allehanda, Nerikes allehanda, Eskilstuna kuriren, Helsingborgs dagblad, GMP, Blekinge läns Tidning, Sundsvalls tidning).
Han var med och startade tidningen Se 1938 och dess chefredaktör 1938–1944.
Det var en oerhörd tur att vi fick stopp på denna vansinniga mördarregim. Utan ryssarna och deras soldatmassor och stenhårda diktatur hade det aldrig gått. Alla andra hade Tyskland kunnat besegra – men inte alla andra och Ryssland på en gång.
/Gunnar S