Pentax eller Nikon. Eller Leica?
Leica var ju länge verktyget för några och drömmen för många. Jag gillade ändå inte mätsökarkonceptet utan föll pladask då SLR kom.
Pentax eller Nikon?
Nikon hade en särskild klang! Så här i efterhand förstår jag varför. Krigsfotografernas val. Ungefär som en Leica måste man ta isär en Nikon F1 för att byta film. De första 50mm objektiven var verkligen skarpa. Och den fungerade alltid.
Pentax fanns inom ekonomiskt räckhåll. Jag fick en Pentax S1a med ett Auto-Takumar 55mm f 2,2 som present. Jag gillade kameran och skaffade så småningom ett 24mm objektiv som ännu känns bra. Och ett 105 som är fint byggt men blivit liggande.
Drömmen om Nikon fanns kvar. Då jag fick titta i sökaren på en F1 med shiftobjektiv kände jag direkt att oj, oj oj det här är ju precis vad jag behöver! Dessvärre kostade det objektivet typ tre månadslöner före skatt så annat, som mat till barnen, fick gå före. En gång hyrde jag ett 35mm Nikon shift hos Molanders, lånade ett kamerahus F1 av en kompis och ett superstadigt stativ av lantmäteriet. Hade tur med ljuset och fick bra bilder av Alingsås som jag då jobbade för.
Sen barnen flyttat hemifrån började jag kolla på shiftobjektiv på allvar. Pentax hade ett, men dåförtiden hittade jag inget till salu. Men fick syn på en annons för ett Nikkor 28mm 3,5 Shift. Nikon! Nikkor! En ny och högre division! Jag köpte.
Man skruvar på vredet och objektivets frontparti flyttar sig. I stället för att vinkla kameran uppåt skruvar man och tar bilder utan (eller med lagom svag) vertikal perspektiveffekt.
Säljaren var fotoproffs och föreslog att Nikon F3 skulle passa till. Jag köpte ett begagnat exemplar i utmärkt skick. Bra säljare här på FS. Han hade noga påpekat minsta skav.
Här skulle tas superproffsiga bilder! Så blev det inte. Jag försökte beräkna skärpedjupet och få skärpa från 3 meter till horisonten. Men det vart inte skarpt någonstans. Så småningom fattade jag att kameran var enkel och mycket bra, shiftobjektivet helt okej men inget skärpemonster. Mitt 24 mm Pentaxobjektiv var skarpare.
Här nedan en av de första Nikonbilderna jag lade in här på FS. Jag skannade med en flatbäddsskanner som inte heller var nåt skärpemonster. Bilden nedladdad från FS med dåvarande lilla filstorleken. Optiken tecknade rakt!
Nikon PC-Nikkor 28 mm 3,5 och Nikon F3 HP blev min introduktion till Nikon. Sliden på shiftobjektivet var lite glapp men jag fixade det. Sen skaffade jag några tillbehör och fler objektiv. Ett av dom ångrar jag att jag nånsin sålde!
Så jag sålde dem och köpte en Nikon F3 HP med en underbar sökerbild som man såg i sin helhet t o m med mina glasögon. Men den hade bara 1/60 som mekanisk slutartid och elektroniken la av under en regnig vandring i Sarek. Sedan köpte jag en Nikon F100 som var utmärkt, men inte mekanisk.
När jag nu har investerat i analoga kameror igen, så blev det helt mekaniska Nikon F2 och Nikon FM2 som jag är helnöjd med, när det gäller småbildsfilm. F2:an är fulsnygg och FM2:an lika vacker som en Leica M, tycker jag.
FM2:an är desstuom bättre än Leica M tack vare den ljusa sökaren, titanslutaren, 1/4000 sek och 1/250 för blixt samt en unik smörjning.
Och så finns det många billiga och bra objektiv till den. Mvh Wolfgang
(Just for you: Objektivet jag inte borde sålt var ett 105mm f2,5. Hårt slitet men optiken desto bättre. Det satt ett stort motljusskydd på som kärvat fast, så det var alltid på plats och gjorde nog nytta.)
Det du ser som en nackdel vad det gäller ramarna i en M-sökare, såg jag som den stora fördelen när jag bedrev reportagemässig gatufotografi under 1960 och 1970-talen. Med 90mm eller 135mm ser man vad som händer strax utanför bildfältet, en oerhörd fördel i det snabbt rörliga livet på gatan - och det var därför jag använde en M-Leica och inte en spegelreflex.
Det här var enda Nikonobjektivet jag ägde vid tillfället och provade mig fram. Jag kan möjligen ha shiftat uppåt men eftersom himlen saknar linjer syns det inte.