Om Fotosidans grupp Cityscapes och mycket annat.

Normal brännvidd? Annan teori om hur människan ser.

I fotoböckerna står att normal brännvidd (cirka 50 mm på en småbildskamera med 24x36 mm sensor) återger världen som vi ser den. Bild- och synvinkel nånstans kring 50 - 60 grader horisontellt.

Detta är en enligt min uppfattning en totalt felaktig tes som traderats i minst 100 år.

Kolla själv. Människan har som andra däggdjur två (2) ögon. Båda används samtidigt.  Fixera blicken rakt fram, notera vad som finns ytterst i synfältet och mät upp vinkeln. Jag får den till 200 grader, alltså lite mer än de 180 grader som ligger rakt ut åt sidorna.

Bildvinkeln där vi ser skarpt är mycket, mycket snävare. Som en teleobjektiv med 1000 mm brännvidd eller mer. Typ någon enstaka grad. Inte alls de 50 - 60 grader som normalbrännvidden återger.

Min teori är att människor och kanske de närbesläktade djuren bygger en mental modell av omgivningen. Inomhus med golv och tak och väggar och möbler. Modellen är i 3D. Den omfattar allt framför oss och långt utåt sidorna och lite bakåt. De där 200 graderna utökas då man vrider huvudet eller flyttar sig i rummet. Allteftersom man tittar sig runt kompletteras modellen med skarpa detaljer. Och färger.  Snart nog "ser" man hela rummet med golv, väggar, fönster och tak och möbler och alla saker som finns där. Men vet vem som sitter var.

Utomhus nåt liknande. Man bygger upp en mental 3D-modell och fyller på den med detaljer.

Utbildning kan nog påverka seendet. Efter ett par år på arkitektskolan där vi gnuggades i teckning började jag se annorlunda och faktiskt mer. Men det var fortfarande stört omöjligt att återge allt jag såg på ett plant papper.

Den här bilden är tagen med fisheyeobjektiv med 180 graders vidvinkel diagonalt, från hörn till hörn. Det kanske finns nån som ser så här, men jag såg raka linjer och byggnaderna prydligt staplade i den mentala modell jag hade av Norrköpings Industrilandskap. Som i bilden här nedanför men mycket bredare.

Den här bilden är tagen i vid annat tillfälle och i annat ljus. Strunta i det, det jag vill visa är hur jag uppfattade vyn. Jag "såg" hela vyn, inte bara de centrala delarna som här, med de här raka linjerna och vertikalerna vertikala. Denna bild är tagen med 17 mm objektiv på APS-C och lite beskuren upptill. Motsvarar cirka 28 mm med småbildsformatet.

Sammanfattningsvis tror jag att det där med att vi ser ungefär som en kamera med normalbrännvidd inte stämmer alls. Möjligen kan det stämma att en kamera med normalbrännvidd kan ta bilder som ser normala  ut. Men vi ser mycket mer än så. Vi bygger upp en mental 3D-modell av allt vi ser och fyller på den med detaljer.

Inlagt 2021-08-19 11:19 | Läst 971 ggr. | Permalink

"Jag har alltid uppfattat det så att det är ungefär ekvivalent med hur vi ser proportionerligt och inte med hur brett vårt synfält är. Jag kan exempelvis uppfatta en viss rörelse perifert om jag viftar med fingrarna vid mina öron... Medan kameran med ett objektiv någonstans mellan 35-50 mm presenterar en bild som stämmer bra med hur världen ser ut för oss proportionerligt. En sådan bild känns naturlig och inte förvrängd för oss när det kommer till djup och proportioner. Och att uttalandet således stämmer så länge som man tar fasta på vad det handlar om, dvs enbart en aspekt av vårt seende. Samma aspekt som frustrerar oss, kanske, när vi ska ta en bild eftersom vi får plats med för lite om vi tar med andra aspekter av seendet. Jag ser liksom hela sällskapet framför mig och när jag tar fram kameran får bara tre och halv person av 7 plats och det tvingar mig att gå bakåt och så blir allt mindre och inte alls det jag ville få med etc. Fotar men sedan mycket och ofta så ser man ju delvis eller kan ana redan innan den bild man får ur kameran när det kommer till proportioner, dynamiskt omfång... Man får en fotografisk blick helt enkelt."


(visas ej)

Vad heter hufvudstaden i Sverige?
Intressant det här!
/B
Jag har alltid uppfattat det så att det är ungefär ekvivalent med hur vi ser proportionerligt och inte med hur brett vårt synfält är. Jag kan exempelvis uppfatta en viss rörelse perifert om jag viftar med fingrarna vid mina öron... Medan kameran med ett objektiv någonstans mellan 35-50 mm presenterar en bild som stämmer bra med hur världen ser ut för oss proportionerligt. En sådan bild känns naturlig och inte förvrängd för oss när det kommer till djup och proportioner. Och att uttalandet således stämmer så länge som man tar fasta på vad det handlar om, dvs enbart en aspekt av vårt seende. Samma aspekt som frustrerar oss, kanske, när vi ska ta en bild eftersom vi får plats med för lite om vi tar med andra aspekter av seendet. Jag ser liksom hela sällskapet framför mig och när jag tar fram kameran får bara tre och halv person av 7 plats och det tvingar mig att gå bakåt och så blir allt mindre och inte alls det jag ville få med etc.

Fotar men sedan mycket och ofta så ser man ju delvis eller kan ana redan innan den bild man får ur kameran när det kommer till proportioner, dynamiskt omfång... Man får en fotografisk blick helt enkelt.
Svar från Måns H 2021-08-19 18:45
Intressant kommentar! Fotografisk blick handlar nog mycket om att göra ett kvalificerat urval. Man tar en bild som ser naturlig ut och accepterar inte få med allt man ser.

Men vad tror du om den mentala 3D-modell jag skriver om? Jag funkar så och kan ju inte vara unik.
ankhare 2021-08-19 21:19
Jo jag tror det stämmer - sedan kan man väl dröja med ordet mental eller kanske bygga. Det är ju vårt speciella sätt att se, vilket naturligtvis är ett mentalt fenomen, så som vår lins eller linser fungerar - eftersom kameran är enögd blir ju även dess perspektiv en aningens annorlunda etc. Så därför det kanske räcker med att prata om det som vårt seende och inte något som vi bygger - det mer är, än det är något vi konstruerar. Andra djur ser annorlunda både när det kommer till hur djup uppfattas, vilka färger och liknande.

Men i grunden så är ju fotografiet något helt annat än vårt seende. Måleriet har ju arbetat mer med det här, exempelvis impressionisternas färgperspektiv - ju blåare en färg är, kallare, desto mer uppfattar vi den som långt ifrån oss och ju gulare en färg är desto närmare, och detta oavsett om de befinner sig på samma avstånd på en tvådimensionell yta. Cézanne var ju lite mästare på området.
Titta på den här filmen ca 40 min in om hur bra vi uppfattar perifera delar av synfältet:

https://www.svtplay.se/video/31480230/vetenskapens-varld/vetenskapens-varld-sommar-da-vincis-hemligheter?position=2417&id=j4VaVGp
Svar från Måns H 2021-08-19 18:40
Tack för att du läst och för tips!

Men även om det perifera seendet är både oskarpt och färglöst så löser vi det genom att vrida på huvudet och röra på oss!

Min, och jag tror andras, mentala 3D-modell står still fast jag flyttar blicken och ibland hela mig. Jag kollar bara in en annan del av den 3D-modellen.
Hej. Intressant tråd det här. Jag skrev om det här för ett tag sedan: https://www.fotosidan.se/blogs/omvantperspektiv/om-tva-experiment-varje-fotograf-nagon.htm
Din tanke och förklaring om en mental bild uppfattar jag som högst trolig.
/Gunnar S
Svar från Måns H 2021-08-20 23:25
Tack för din uppfattning "högst trolig"!

Kollade din länk. Gjorde test 1. Det utföll olika beroende på kamerahus. Med gamla Pentax S1 (sökarprestanda okända) stämde 55mm objektivet. Bilden i sökaren blev ett utsnitt av vad jag såg med vänstra ögat. Med K3 II som har sökarförstoring 0,92 stämde 50mm (motsvarande 75 mm på FF) på liknande sätt. Med FF-kamerna K-1, 0,70 sökarförstoring, stämde 77 mm objektivet.

Test 2, att flytta blicken så att de färgkänsliga tapparna får annan position i synfältet, utfött precis om du skrev. Nån sorts minne gör att bilden inne i huvudet visar färg fast tapparna inte är de som ger bildcentrum.