Midsommaren 1968
Midsommaraftonen 1968 gifte vi oss, min fru och jag.
Romantik? Näe, det var snarare livskris. "Tills döden skiljer oss åt" är allvar. Jag som inte ens var medlem i statskyrkan ville ha vigsel i kyrkan. Min blivande fru gick med på det. Hon hade studerat på Stora Sköndal.
Kyrkan där är väldigt fin, känns som 1700-tal, men byggdes på 1920-talet under mångförfarne arkitekten Hakon Ahlbergs ledning. Han kunde rita både funkis och traditionellt.
Min blivande fru bad en präst som hon haft som lärare att förrätta vigseln. Vi hade bjudit in släkt och vänner.
Kyrkoherden frågade oss, vi avgav löftena och vi bytte ringar. Mendelssohns brudmarsch och Den blomstertid nu kommer ljöd i kyrkorummet.
Till kvällen hade vi hyrt M/S Gurli. Vi och gästerna tog oss ombord medan en trio spelade. Sen gled båten genom midsommaraftonens blanka fjärdar ut till Saltsjöbaden. Där steg min fru och jag i land. Båten tuffade tillbaka till stan med gästerna.
Det vart riktigt fint!
Femtio år senare blev min fru så dålig att jag kände mig tvungen att baxa in henne på ett boende fast hon inte ville. Det var livskris. Jag hade ju lovat att inte lämna henne innan döden skilde oss åt. En sjukhuspastor redde ut den saken. Vi hade inte lovat varann att leva under samma tak utan att hålla oss till varandra och att hålla ihop. Nu träffas vi varje dag, fikar, promenerar, pysslar lite. Idag tänker personalen på boendet fira lite extra ihop med mig och min fru.
Du berör något som man börjar tänka mer på när åldern smyger sig på. Hur blir det sen. Hur länge är vi pigga och friska nog att bo kvar i huset.
Grattis till er båda på bröllopsdagen.
// Conny