Kiev 1962
(Det här inlägget skrevs i går onsdag innan ryska angreppet mot hela Ukraina.)
1962 gick världsmästerskapen i modellflyg, linkontroll av stapeln i Kiev. Jag var där.
Svenska laget åkte dit med tåg Helsingfors-Moskva. Vakter kollade igenom våra plånböcker. Moskva, sen flyg till Kiev. Sovjetisk teknik. Planets klaffar manövrerades med gängade skruvstänger. På borden stod små gammeldags lampor med veckade tygskärmar och tofsar. Vi fick te.
På plats insåg vi att ukrainska alfabetet inte var identiskt med det ryska och att språken var lite annorlunda. Vi omhändertogs av "tolkar", d v s funktionärer som vi tog för givet var utsedda av partiet för att hålla koll på oss.
Nån egentlig ukrainsk nationalism märkte vi inget av. Dom var ju sen 40 år en del av Sovjet och ingen vi träffade hade varit med om något annat. Att prata politik med såna som oss, det gjorde man inte.
Tävlingarna hölls ute på en ö i Dnjepr. I princip såg vi knappt nåt alls av själva stan. I tävlingarna blev det mest minnesvärda finalen i Team Racing. Tävlingen gick över 100 varv. Ryssarna Yuri Sirotkin och Boris Chkourski hade en snabb modell, men den gick bara 33 varv per tank. Med lite draghjälp hade dom ändå lyckats komma 100 varv med två omtankningar. Men i finalen stannade deras motor alldeles innan 99 varv. Jaha, det var kört för dom. Trodde vi.
För sen gjorde mekanikern en otroligt snabb omtankning! Planet smack! ner i mekanikens näve, bränsle i tanken, ett slag på propellern och på dryga tre sekunder så var planet iväg igen. På bilden syns mekaniken Chkourski, planet (vitaktigt suddigt) och i cirkelns mitt piloten Sirotkin med vita skor.
Sirotkin/Chkourski vann. Svenska topplaget Nils Björk och Kjell Rosenlund som vunnit året innan i belgiska Genk kom på fjärde plats.
Innan stora banketten bjöds vi på flodbåtstur. Vi ville titta på stan, men det kom inte på fråga. Finnarna hade avböjt "tolk" med hänvisning till att deras lagledare talade ryska. Våran "tolk" var en snäll tjej som skulle hålla koll på dom också. Vi kom till båten med henne, men inga finnar dök upp. Senare hävdade dom officiellt att de "gått vilse", men oss emellan hade de valt att titta på stan.
Tolkens ansikte, at first just ghostly, turned a whiter shade of pale då avgångstiden närmade sig. Vad skulle hennes bossar säga och göra? Jag skäms ännu över att vi inte försökte trösta henne. Vi fick se flodbankar i tre timmar. Mest intressant var båtens maskineri. Ångmaskin med vevstake utformad som en jonisk pelare drev paddelhjulen.
På banketten ställdes jättetjusiga fruktarrangemang ut på borden. Sen hölls jättelånga tal på ryska. Sen bars fruktarrangemangen ut. Det blev bra ändå, vi fick mat, den prydligt uppställda orkestern spelade When the Saints go Marching In så att hela salen svängde, allmän förbrödring. En liten spinkig ukrainare utmanade mig på armbrytning. Jag anade oråd och pekade ut biffigaste tysken som hette Gorziza. Han antog utmaningen och bröts ner på några sekunder.
På hemvägen kollade vakter på tåget igenom våra plånböcker igen. Då vi kommit på rätt sida om finska gränsen sjöng vi "Du gamla, du fria" på fullt allvar.
(På ett stadium avgick dock Mikael Odenberg (M) som försvarsminister.)
Egentligen är det nedslående svenska exemplet märkvärdigt. Vi har ju i närtid fått bevittna hur vårt grannland Finland lyckades bevara sin självständighet just genom ett effektivt och segt militärt motstånd – till skillnad från de baltiska staterna som fick genomlida en lång ockupation av Sovjetunionen.
Min ena dotter var för några år sedan i Nordkorea för att delta i Pyongyangs internationella maratonlopp, en gruppresa via Kina. De blev tillsagda att inte försöka lura "guiderna" eller fotografera "olämpliga" saker. Om de blev upptäckta så skulle guiden, plus familj och släkt, bestraffas hårt. Guiderna hade fullt ansvar för besökarna.
//Anders
/Stephan
Eftersom du är intresserad: Ryssarna hade ett pulse-jetplan som slet sig och landade i vårat tält efter att ha slagit hål på den militärt kraftiga duken. Ingen var där så det stannade vid ett tillbud. Arrangörerna visade viss tacksamhet att vi tog incidenten lugnt. Den där bilden på plaketten fanns även som stor affisch. Där var piloterna vit, gul och svart. Ende svarta deltagaren var amerikan, Stockton i teamet Jehlik-Stockton.
/Stephan
Visst hade vi tur. Det började inte ens brinna. Å andra sidan var väl risken att bli träffad begränsad, nedslaget var ju på 1 plats på en yta av kanske ett par hektar.