Trompe l'œil på boendet

Trompe l'œil betyder "lura ögat". Att få en bild att se ut som verklighet.

En sån installation kom alldeles nyss upp på reservutgången till min frus boende!

Att låsa in dem som bor på äldreboenden är olagligt. Även kodlås är förbjudna. Socialstyrelsen är jättetydlig på den punkten. Till och med då pandemin var som värst påminde Socialstyrelsen om förbudet. Men kodlås används ändå överallt. De som driver boendena ser inte nån annan lösning. IVO, Inspektionen för vård och omsorg, accepterar de facto kodlåsen.

De boende som absolut vill ut men inte klarar kodlåsen letar förstås efter andra möjligheter. Här har spärren till låset vid reservutgången brutits upp gång på gång. Jag har själv hjälpt personalen att klämma dit den gröna plastkåpa som satt där från början.

Det var ganska svårt. Och nu är den borta, man ser bara den gröna bottenplattan och själva vredet.

Idén om bokhylletapet kommer nog från Västerås. Där kamouflerade chefen på ett äldreboende en del dörrar som bokhyllor. Socialstyrelsen publicerade idén 2016. Nu har den nått Norrköping. Själva tapeten verkar ha anglosaxiskt ursprung. Alla boktitlar är på engelska.

Själv tycker jag att det är fel att lura andra. Det borde gälla även barn och de som går i barndom. Det är svårt nog att inte ha ett huvud som fungerar och att bli aktivt vilseförd gör allting värre. Men bokhylletapeten är ändå ett mindre ont än alternativen. Estetiskt blev det inte så dumt alls, institutionskaraktären mildras.

Samma äldreboende i Västerås satsade på att ha larmarmband på de boende i stället för kodlås. Problemet löst?  Nej, Socialstyrelsen har förbjudit den lösningen. Men behållit den som "lärande exempel" i sin publikationsserie. Dubbelmoral? Ja, det tycker jag.

Atmospheric Optics goes AI

För den som vill veta mer om regnbågar, haloeffekter och andra märkliga ljusfenomen har Atmospheric Optics varit (och är) en guldgruva! Professor emeritus Les Cowley med kollegor utvecklade en gång i tiden "Halo Sim", en beräkningsmetod som med fysik och matematik som grund simulerar olika haloeffekter. Sen lade han in foton och fick snart följare över hela världen.

Jag är en av dem. Vi skickade in foton som ibland publicerades tillsammans med en sakkunnig kommentar. Det är inte bara uppe i skyn ljuset bryts på förunderliga sätt. Vågorna kan ge skarpa brytningslinjer på sjöbotten, fåglarnas färger i fjäderdräkten beror på diffraktion och nere i makroskalan kan man skönja effekterna av kvantmekanik.

En gång fick jag syn på en vacker dubbel regnbåge, men hade inte rätt objektiv på kameran. Så jag tog 20 bilder med det normalobjektiv som satt på kameran. Les hjälpte mig att montera ihop sexton av dem till en korrekt bild som jag publicerade här på Fotosidan. I sin blogg Opod, Atmospheric Optics of the Day, använde han den för att förklara vad vi ser. 

Utsikt mot höghuset "Utsikten" i Norrköping. Pentax K-5 (APS-sensor). 16 delbilder med Pentax 50mm. Montage Les Cowley.

För ett par år sen verkade det som att Les Cowley valt att lägga ner sajten. Men den kom igång igen, fast med allt färre nyheter.

Sen en tid har det hänt nåt. I stället för originaltexter kommer AI-genererade uppsatser, i bästa fall med länk till originalbilderna. I just detta fall har det blivit så här:

https://atoptics.co.uk/blog/why-do-we-see-rainbows-the-sky-transform-opod/

Jag frågade Les. Han skrev att han numera inte ansvarar för sajten. Och att AI inte bidrar med nåt originellt. Jag uppfattar läget som att han fortfarande äger sajten, men har överlåtit driften. Förhoppningsvis ska den finnas kvar på nätet med intressenternas stöd. Dessa använder AI för att konvertera de befintliga bloggarna till något mer webbanpassat. Ibland finns en länk till originalartikeln, så här:

"Note: this article has been automatically converted from the old site and may not appear as intended. You can find the original article here."

Dessbättre finns originalsajten kvar än så länge! Fortfarande en guldgruva för allt som har med ämnet att göra. Den har bytt namn, heter nu:

https://old.atoptics.co.uk

Sammanfattning:

Den gamla guldgruvan med originalinfo om halo- och regnbågsfenomen och andra ljusbrytningar  finns kvar, men med ändrad adress, https://old.atoptics.co.uk/.

Den nya sajten har AI-genererat innehåll med den gamla sajtens bloggar som bas. Den har övertagit originaladressen https://atoptics.co.uk/

Overkligt snygga porträtt utan AI, appar eller ens Photoshop!

Dom kallades filmisar, samlarbilderna på amerikanska filmstjärnor. Tryckta på kartong, kanske 3 1/2 cm i fyrkant. På pluggets skolgård gick det gick rykten om att den som fått ihop en komplett bildkollektion, inklusive den mycket sällsynta bilden på en helikopter, kunde få jättebra betalt. Det där var typ 1949. Här har jag försökt rekonstruera en sån bild med Doris Day.

Tumnageln är lagom stor för att betittas på datorskärm, den större på telefonens display.

Stjärnorna var även i andra bilder ofta omgivna av nån sorts skimmer långt från vardagen. Ingen onödig skärpa på huden som skulle förstöra intrycket.

Stjärnornas stjärna Rita Hayworth porträtterad 1946. Bildkälla Warner Bros / Wikipedia

Jag undrade över den där stjärnglansen. Långt senare läste jag om att filmindustrin använde särskilda kameror med särskilda bländare. Ett hål i mitten och runt detta en ring av mindre hål skapade stjärnglansen.

I USA tog objektivfirman Wollensak fram särskilda "Soft Focus" objektiv redan för 100 år sen! Den skicklige fotografen kunde få exakt den oskärpa som gjorde modellen snyggare än i verkligheten och ändå igenkännbar. Filmstjärnan själv, smink och koaffering, fotografen och studiomiljön som gav full kontroll över ljussättningen betydde förstås mest. Men ibland var det kanske en bländare av Waterhousetyp, d v s instickbar med ett exakt runt hål för varje bländarsteg och som i detta förstoringsobjektiv med  perifera hål som fick till den där överstrålningen! 

Bildkälla CollectibleCameras

Ett annat objektiv med samma syfte var tyska Rodenstock Imagon. Från början, 1920-tal, enbart för storformatskameror, men mot slutet (1950-talet) med adapter för mellanformat. En enkel konstruktion med bara 2 hopkittade linser. Det räckte för att skärpan skulle kunna bli tillräckligt bra samtidigt som det levererade en rikhaltig uppsättning av för just detta ändamål användbara återgivningsfel. Tillsammans med den speciella bländaren med ett runt hål i mitten och en stor mängd diffraktionsskapande hål i periferin gick det att skapa väldigt tilltalande bilder utan hjälp av appar, Photoshop eller AI. Herrarna kunde bli maskulint skarpskurna, damerna vackert softade.

Bildkälla Benny Trapp Wikimedia

Leica tog fram sin version av soft focus objektiv, Thambar, 1935. Nu är det åter i produktion som Leitz Thambar 90 f/2.2. Leica får ordet: Thambar är ett klassiskt porträttobjektiv, vars legendariska mjuka fokus kan förstärkas ytterligare med ett centerpunktsfilter.  ---- Namnets exakta ursprung är okänt, men kan ha sina rötter i den antika grekiska termen "thambo", som översätts som "suddig". Dess bildliga betydelse är "att bli förblindad av skönhet".

Bildkälla Janke, Wikimedia. Detta objektiv är från 1930-talet Nere till vänster det försättsfilter som blockerar den centrala strålgången för extra stark soft focus effekt.

Annars är jag inte särskilt intresserad av bokeh, men det vore kul att testa just den här effekten! Fast det får inte kosta. Och ett nytt Laowa Soft Trans Focus kostar femsiffrigt. Så jag har börjat mixtra med att konvertera ett objektiv utan ekonomiskt värde, Tokina 135mm 2,8 som går för segt i bländarmanövreringen. Det ska fixas till för att få enbart manuell bländare och en mer eller mindre permanent monterad Waterhousebländare med hål à la Imagon eller kanske strålformare à la Wollensak.

Nån som provat såna soft focus objektiv?

Filmklubbens konstvisning. Test av "nytt" objektiv.

Jag är med i en informell filmklubb här i Norrköping. En medlem i taget visar en film han valt själv. Sen sitter vi och pratar om den och livet en stund.

Häromdan fick vi tillfälle att se en i gänget, konstnären Stefan Teleman, visa sin pågående utställning på Konstforum. Stefan har funderat mycket på både bilderna och deras titlar. Den här gången tog han avstamp i titlarna. Exempelvis Hovknarrarna. Gran cassa. M-I komplexet. Ouboros. Blecktrumma, gul. Ebba Atom. Abrovink. Molnet. Den glada ankan. Eldboll.

"Eldboll" en sträv påminnelse om att en "taktisk" atombomb skulle utplåna Norrköpings innerstad. 

Alla bildmotiven har passerat mitt "nya" objektiv Pentax FA Macro 100mm 2.8 på full öppning. Vill man se en hel bild i taget, leta reda på lilla plustecknet i bilden och klicka på det.

Här nedan försöker Stefan Teleman förklara något för sin kompis skulptören.

*****

Skulptören i närbild:

*****

I randig tröja: Konstforums man håller att vakande öga.

*****

En andra medlem i filmgänget:

*****

En tredje medlem i filmgänget:

*****

En fjärde medlem i filmgänget:

*****

Och här håller Stefan låda med bildtitlarna i handen.

Nu har bilarna fått Marilyn-Monroemidjor

Ute på stan ser man allt fler bilar med markerade midjor. Lite konstigt tycker jag att dra in måtten där passagerarna sitter och samtidigt minska utrymmet för sidokrockbalkar. Men trenden är tydlig.

Vad är vitsen? Inom flygtekniken startade trenden då flygplanen började närma sig ljudfart. Om det blir överljudsfart lokalt nån stans på flygkroppen ökar luftmotståndet dramatiskt. Tyskarna nosade på problemet redan 1943. Amerikanarna tog tag i det på 1950-talet. Man kom fram till att i hög underljudhastighet behöver alla volymer på planet beaktas. Summan av volymerna bör bli cigarrformad med spetsiga ändar. För att kompensera vingarnas volym ska flygkroppen ha smal midja.

Northrop F5 som började tillverkas 1959 är ett tydligt exempel.

Northrop F5 E i Schweiz flygvapen. Foto Wikipedia / Peng Chen.

Bilar har ju varit strömlinjeformade länge. Ur-SAABen som byggdes strax efter kriget hade luftmotståndskoefficienten 0,2nånting. SAAB 93 hade bra strömlinjer, både där de syntes och en för tiden ovanligt slät undersida. Elbilarnas räckvidd blir längre med lågt luftmotstånd, så i stället för att sätta in ett större och dyrare batteri jobbar man hårt med CW-värdet. En Tesla Model Y ser normal ut upptill, men undersidan är helt slät med minsta möjliga urtag för hjulhusen.

Och nu kommer detta med smalare midjor. Har coke-bottleformen fördelar även i landsvägsfart eller är det bara en modenyck?

Brittiska Morris Garage, MG, är ju numera ett kinesiskt märke med elbilar. Jag plåtade en MG4 ELECTRIC som stod utställd i behaglig inomhustemperatur.

Framsidan har stora luftintag som möjligen leder luften på nåt smart sätt och midjan är indragen.

Denna och nästa bild Pentax K-1 med Pentax FA Macro 100mm

Dom har verkligen jobbat hårt för att markera midjan. Mätt i centimeter är det inte mycket men ser mycket ut!

Baktill lufthyvlar och andra detaljer som jag antar har syftet att få luften att släppa med minsta möjliga virvelbildning.

Denna och nästa bild Iphone SE med app Halide för DNG/RAW,  framkallning med Affinity Photo

Lufthyvel fanns redan på SAAB 95. Sixten Sason och SAAB-ingenjörerna hoppades väl att den skulle minska luftmotståndet och kanske minska lyftkrafterna bak. Undrar om dom vindtunneltestade. MG har satsat på att dela upp hyveln till två. Undrar om dom vindtunneltestat.