Kvinnomakt på vikingatiden

Oktobernumret 2022 av Scientific American kom redan i går till min brevlåda. Omslaget

visar på en artikel som jag redan läst på annat håll,

en blogg på sajten Viking Archeology. Scientific American brukar vara tämligen noga med att innehållet har acceptabel vetenskaplig halt, så det gäller säkert även detta. Länken nedan är olåst!

https://www.scientificamerican.com/article/viking-textiles-show-women-had-tremendous-power/

Artikeln är på engelska. Sammanfattningsvis går den ut på att kvinnorna i vikingasamhällena hade avsevärd status. De skötte ju gården i åratal medan männen var ute och gjorde affärer eller rövade. De tyger de vävde var ju livsavgörande, både för kläder och segel. På Island stod den vadmal kvinnorna vävde för Islands exportintäkter under flera hundra år, vikingatiden och långt in på medeltiden.

Författaren gräver (bokstavligen gräver) ner sig extra på Grönland och har hittat tyger från mer än tusen år tillbaka. Så långt är allt trovärdigt, men sen spekulerar hon lite i ett samband mellan olika sätt att väva och det försämrade (den gången kallare) klimatet. Där börjar jag undra.

På Gotland har kvinnorna sen åtminstone vikingatiden en stark ställning. Ingen jämställdhet men ömsesidig respekt. Det gällde förstås bara gutar och de fria männen och kvinnorna. Ägandet låg normalt på karlarna, men fortfarande finns en gård som uppenbarligen haft kvinnliga ägare, Kvinnegårda.

Matteus kyrka återinvigd 2022

Helgo Zettervall var en av det senare 1800-talets mest produktiva och framgångsrika arkitekter. Med tiden blev han omstridd för sina kyrkorenoveringar. Han försökte inte bevara det som fanns, utan byggde om till det som det enligt honom borde ha sett ut från början. Han blev också omstridd för en del nybyggen. Använde t ex cement och äkta sten om vartannat. Men oj vad fint det kunde bli, som Matteus kyrka i Norrköping.

Församlingen hade vuxit och behövde delas, det kom order uppifrån om det. Då behövdes en ny kyrka. Det tog decennier innan projektet tog form. Till slut valde intressenterna en plats utanför det nyligen rivna tullplanket. Andra tyckte att det var väldigt långt bort. Som en kompromiss förlades entrén och tornet i riktning mot staden, d v s österut. Därmed kom koret västerut. Praktiskt men svårsmält. Kyrkan blev Östergötlands största, större än Domkyrkan i Linköping, och rymmer 1400 platser.

Då jag såg den kring 1990 var interiören svartbrun av 100 års vaxljuseldning. Allt var så mörkt. För några år sen beslutade församlingen och pastoratet och stiftet och Svenska Kyrkan att renovera den. 1400 platser behövs för det mesta inte, så en möjlighet var att minska ner kyrkorummet för att få plats med en ordentlig sakristia, församlingslokaler mm. Men efter noggranna överväganden valde man att bygga till kyrkan för att inrymma de funktionerna och bevara och återställa själva kyrkorummet

Det blev väldigt fint. Otroligt nog fanns helt intakt oljefärgsmålning kvar innanför allt sot, så taket har kunnat återställas till originalskick. Efter en del diskussioner har man också isolerat ovanpå, det ska nog fördröja framtida nedsmutsning.

Från början fanns gasljus. De är sen länge ur drift. Nu finns energisnål LED-belysning där uppe vid valven. Den tänds vid högtidliga tillfällen. Snyggt, på gränsen till pråligt men enligt min uppfattning inte över den gränsen.

Jag tog den här bilden mars 2022. Kören där framme övar inför återinvigningen. Nu har jag gjort i ordning bilden och lagt in den på Wikipedia, dels artikeln om Matteus kyrka, dels till Wikimedias tävling Wiki Loves Monuments.

Pentax K-1 med Pentax FA 35 mm f 2. Stativ. DNG-filen framkallad och försiktigt justerad i Affinity Photo.

Vikingars bildstenar III. Trägudar. Offerriter.

Akut insnöad på bildstenar skottade jag ner mig lite mer i ämnet. Varför har en del stenar den kontur de har? Hypoteserna omfattar champinjon, nyckelhål, fallos och port. På ett möte i Fröjel sista oktober 2022 visade arkeologen Per Widerström suggestiva bilder på ceremoniella portar från Medelhavsområdet. De portarna hade samma kontur! Stenarna kan ha varit mer än bildunderlag, utan också portar mot en värld efter denna.

https://www.fotosidan.se/blogs/manshagberg/bilder-starkte-vikingars-status.htm

Dan efter var jag ute och fotograferade en av de få bildstenar som står kvar på ursprunglig plats. Dess bilder är borta men stenen finns kvar.

https://www.fotosidan.se/blogs/manshagberg/bildsten-eller-en-port-till-ett.htm

Jag försöker nu få fram en bild som visar stenen ifråga men också, om man tittar på ett annat sätt, en port. Så här har bilden blivit:

Jag tänker lägga in bilden på Wikipedia. Där behövs källhänvisning mm. Så jag bad Per om källhänvisning och fick följande:

Gyllenstiernska Krapperupsstiftelsen, Symposium 1, Medeltidens födelse, Andrén, A (red) 1989. Sid 291 ff.

Arvid Andrén var nestor inom arkeologin, docent, forskare, erhöll professors namn 1964. I symposierapporten tar han upp portteorin (fast han använder ordet "dörr") och är försiktigt positiv. En del stenar står vid gränsen mellan inägor och utmark och kan på så sätt utgöra en port. Port mot en tillvaro efter denna är enligt Andrén också en möjlig tolkning.

Det finns också en ögonvittnesskildring från år 921 om vikingar i österled.

Ibn Fadlans skrift Risala skildrar hans möten med vikingar, "rus". De är höga som palmträd, fysiskt perfekta, tatuerade med gröna ornament från tånaglarna upp till halsen, alltid beväpnade med yxa, svärd och kniv, svårt begivna på alkohol och de orenligaste varelser jorden skådat. Sex och gruppsex utan att tvätta sig bara en liten detalj. De tillber trägudar och offrar till dessa då affärerna går bra. Han skildrar då en död vikingahövding bränns på bål med sitt skepp ihop med offrade husdjur, vapen, kläder, smycken och en slavinna. Medan hon ännu lever lyfts slavinnan upp och skådar bortom en symbolisk port som tillverkats som del av ceremonierna.

En viking tyckte att araberna var dumma som grävde ner sina döda nära och kära i jorden att ruttna där i stället för att bränna dem så att de kommer direkt till Paradiset.

En omskakande ögonvittnesskildring!

http://www.wadbring.com/historia/undersidor/ibnfadlan.htm

Kan en del bildstenar utöver bilderna ses som symboliska portar? Det finns en hel del som talar för den hypotesen.

Kung Charles III: Stadsbyggare som inte accepterar modernismen.

Katrine Marçal har beskrivit Storbritanniens nytillträdde kung så här i DN:

"När kung Charles III var liten var en av hans sorger (och det fanns många) just att han inte var som mamma. Han berättade en gång för sin biografiförfattare Jonathan Dimbleby om hur han fick syn på en av Leonardo da Vincis teckningar (i original!) i det kungliga biblioteket i Windsor.

Den unge Charles blev entusiastisk. Lycklig. Fylld av förundran. Man kunde se det på honom. Hans föräldrar och syskon tittade på honom med en sorts roat äckel. De förstod inte hans reaktion. Hur han över huvud taget kunde ha en sådan känslomässig reaktion på något som inte hade fyra ben, skällde eller travade?

Något som inte var en sport som man kunde tävla i?

Det ”var som om jag på något odefinierat sätt hade svikit familjen” sa Charles. Han kände sig ”nedtryckt och skyldig”. Och han var aldrig riktigt som resten av familjen. Han var rädd för hästar, hade dåligt bollsinne och var ett känsligt barn.

(Definitionen av ”ett känsligt barn” i den engelska överklassen var på den här tiden att inte vilja bli ivägskickad på internat vid åtta års ålder.)"

DN satte rubriken

Är kung Charles III personlighet verkligen förenlig med den brittiska konstitutionen?

------

Som prins gjorde sig Charles känd som arkitekturkritiker av ungefär samma sort som svenska Arkitekturupproret. "Måste det vara så förtvivlat högt" om något av de nya extremhöga kontorshusen i London. Och att "den här tillbyggnaden är som en otäck böld i ansiktet på någon man håller kär". Och att man ska ta till vara det man har, inklusive arkitekturarvet. Och ta till vara 2000 års erfarenheter av att bygga vackra och trivsamma miljöer.

Han har gjort verklighet av sin inställning. Tre nya städer är på gång, Knockroon i Skottland, Nansledan i Cornwall och den första, Poundbury, som är en utbyggnad av staden Dorchester i grevskapet Dorset vid engelska kanalen. Den är byggd på ägor som tillhör Charles, då som kronprins och greve av Dorset. De facto en sorts förort, men med höga ambitioner att leva sitt eget liv med både boende och verksamheter, inte olikt ambitionerna för Vällingby en gång i tiden. Charles anlitade bångstyrige topparkitekten Leon Krier till uppdraget - bångstyrig genom att se att modernismen har sina tillkortakommanden och vara villig att ta exempel från äldre epoker.

Designen är uttalat hämtad från äldre tider, sent 1700-tal och tidigt 1800-tal ungefär. Påminner mer om Oxford än den lite tätare miljön i Cambridge och inte heller om den medeltidsinspirerade miljön i skånska Jakriborg. Enligt uppgift är byggkvalitén god (för att vara i England) och det finns ett omfattande miljötänk i stort och smått. För närvarande har Poundbury  4500 invånare och 1300 jobb räknat som helårsjobb. Mer bilism än tänkt, men man försöker nu dämpa bilismen. Stan ska vara klar 2025.

Min kommentar: Oavsett stilideal är det alltid vanskligt att bygga ny stad eller ny förort och få det riktigt lyckat. Dom som kommer dit är i samma åldrar. Husen behöver underhållas för inte förfalla utan få lagom spår av tidens gång. Det tar ett par tre generationer innan allt satt sig och befolkningen blivit lagom blandad.

Kartskiss Wikipedia

Foto Wikimedia / sign Broichmore

Foto Poundbury / Chris Vile

Foto från Poundburys hemsida. Charles är noga med att använda lokala material, så stenen kanske

inte är från Kina. Klassiskt stensättningsmönster med valven korrekt riktade uppåt i sluttningen.

Kemisk valkompass. Valhemligheten.

Det kom en kul kemisk valkompass till familjens brevlåda för ohyggligt länge sen. Här har jag rekonstruerat den fritt ur minnet.

Alla i familjen provade. Fläcken förblev istadigt blå hur mycket man än pustade på den. Det här var nog 1952, trevlige högerpartisten Hjalmarsson försökte bryta demoniseringen partiet utsattes för.

Inför valet nyss testade jag ett antal valkompasser. Dom speglade möjligen vad partierna för ögonblicket säger sig vilja, men kunde förstås inte säga nåt om sannolikheten för att de lyckas.

1952 års test var faktiskt på sitt sätt mer givande. (Jag tror att alla fattade att blå färgen inte kunde ändras). Partierna stod nog också tämligen stadigt för det de stod för.

-------

På radion hörde jag igår den tyskfödde person som genom att skriva till EU fått vårt system ändrat. Han tyckte att de där öppna ställen var oförenliga med valhemligheten och fick EU med sig. EU har självklart noll koll på hur det svenska systemet tillämpas. Så här gick det till första gången jag röstade:

Hemma sa dom ifrån att man ska ha med sig valsedlar för att inte behöva ta någon sådan på plats. Det hade kommit massor av valsedlar i brevlådan så det var inget problem.

Då jag närmade mig valplatsen hade valarbetare från samtliga partier bildat häck utanför lokalen. Alla höll fram sitt partis valsedlar. Tack tack sa jag, jag har med mig hemifrån.

En alternativ strategi var ju att ta en sedel från varje parti. Alla visste att det var så man gjorde. Så en högerman kunde ta med sig en valsedel även från kommunisterna.

Det fanns möjligen dom som ville visa vad dom stod och tydligt valde ut en (1) valsedel. Jag har inte sett det, men det lär ha förekommit.

Om man inte fått med sig nån valsedel in i lokalen så fanns där de öppna ställ som användes fram till förra valet. Den som inte ville visa sitt val tog med sig ett brett urval in till lilla tämligen hemliga valbåset.

Inga problem med valhemligheten. Och ett stort stöd för skogs- och pappersnäringen med alla dessa valsedlar. De flesta gick till energiåtervinning.