Kung Charles III: Stadsbyggare som inte accepterar modernismen.
Katrine Marçal har beskrivit Storbritanniens nytillträdde kung så här i DN:
"När kung Charles III var liten var en av hans sorger (och det fanns många) just att han inte var som mamma. Han berättade en gång för sin biografiförfattare Jonathan Dimbleby om hur han fick syn på en av Leonardo da Vincis teckningar (i original!) i det kungliga biblioteket i Windsor.
Den unge Charles blev entusiastisk. Lycklig. Fylld av förundran. Man kunde se det på honom. Hans föräldrar och syskon tittade på honom med en sorts roat äckel. De förstod inte hans reaktion. Hur han över huvud taget kunde ha en sådan känslomässig reaktion på något som inte hade fyra ben, skällde eller travade?
Något som inte var en sport som man kunde tävla i?
Det ”var som om jag på något odefinierat sätt hade svikit familjen” sa Charles. Han kände sig ”nedtryckt och skyldig”. Och han var aldrig riktigt som resten av familjen. Han var rädd för hästar, hade dåligt bollsinne och var ett känsligt barn.
(Definitionen av ”ett känsligt barn” i den engelska överklassen var på den här tiden att inte vilja bli ivägskickad på internat vid åtta års ålder.)"
DN satte rubriken
Är kung Charles III personlighet verkligen förenlig med den brittiska konstitutionen?
------
Som prins gjorde sig Charles känd som arkitekturkritiker av ungefär samma sort som svenska Arkitekturupproret. "Måste det vara så förtvivlat högt" om något av de nya extremhöga kontorshusen i London. Och att "den här tillbyggnaden är som en otäck böld i ansiktet på någon man håller kär". Och att man ska ta till vara det man har, inklusive arkitekturarvet. Och ta till vara 2000 års erfarenheter av att bygga vackra och trivsamma miljöer.
Han har gjort verklighet av sin inställning. Tre nya städer är på gång, Knockroon i Skottland, Nansledan i Cornwall och den första, Poundbury, som är en utbyggnad av staden Dorchester i grevskapet Dorset vid engelska kanalen. Den är byggd på ägor som tillhör Charles, då som kronprins och greve av Dorset. De facto en sorts förort, men med höga ambitioner att leva sitt eget liv med både boende och verksamheter, inte olikt ambitionerna för Vällingby en gång i tiden. Charles anlitade bångstyrige topparkitekten Leon Krier till uppdraget - bångstyrig genom att se att modernismen har sina tillkortakommanden och vara villig att ta exempel från äldre epoker.
Designen är uttalat hämtad från äldre tider, sent 1700-tal och tidigt 1800-tal ungefär. Påminner mer om Oxford än den lite tätare miljön i Cambridge och inte heller om den medeltidsinspirerade miljön i skånska Jakriborg. Enligt uppgift är byggkvalitén god (för att vara i England) och det finns ett omfattande miljötänk i stort och smått. För närvarande har Poundbury 4500 invånare och 1300 jobb räknat som helårsjobb. Mer bilism än tänkt, men man försöker nu dämpa bilismen. Stan ska vara klar 2025.
Min kommentar: Oavsett stilideal är det alltid vanskligt att bygga ny stad eller ny förort och få det riktigt lyckat. Dom som kommer dit är i samma åldrar. Husen behöver underhållas för inte förfalla utan få lagom spår av tidens gång. Det tar ett par tre generationer innan allt satt sig och befolkningen blivit lagom blandad.
Kartskiss Wikipedia
Foto Wikimedia / sign Broichmore
Foto Poundbury / Chris Vile
Foto från Poundburys hemsida. Charles är noga med att använda lokala material, så stenen kanske
inte är från Kina. Klassiskt stensättningsmönster med valven korrekt riktade uppåt i sluttningen.
Charles III blir nog utmärkt som monark. Synd att han inte kunde tillträda tidigare, med tanke på hans kvalitéer.
(Jag växte upp i en mild variant av denna. Den var helt OK. Olles cykelverkstad, Rosas konditori och de två första skolklasserna i samma huslänga. Trevåningshus med lokaler i suterrängplanet.)
/Stephan
Ska bli intressant att se hur han fullföljer sitt engagemang i stadsbyggnad!
Jag tänker direkt på Chartres där katedralen dominerade både staden och lndskapet åtminstone då jag var där en gång i tiden. Visby var väl en sorts medeltidens Manhattan med för den tiden mycket höga hus. även magasinen och andra profana byggnader.
Samtidigt var de medeltida städerna väldigt tydligt avgränsade, som i Visbys och många Hansestäders fall med stadsmur. Det finns kvar såna städer som liksom är inbäddade i landskapet, det var kanske på såna Charles tänkte.