Systemkö Visby Österväg

Österväg, Visby, 14 maj 2021. Kö till Systembolaget. Två meters lucka. Gotlänningarna bedömer att Tegnell har rätt. Systemet håller till i stora vita huset långt fram till höger. Till vänster Åhléns med Clas O i källarplanet, till höger klassiska konditoriet Siesta. Österväg var tillfartsväg till Visby. Den här delen är sen ganska många år gågata. Stensättningen bevarad. Österport längst fram i bild. Genom den kommer man in i innerstaden. 

Oskarshamn

Resedag Norrköping - Oskarshamn - Gotland. Som alltför ofta bara snabbtitt på Oskarshamn. Hamnen ligger centralt och staden på en klippa därovanför. Jag hann kolla in Juholtland med Flanaden, Konsums högborg i stan. Förbi ett stiligt hus. Där såg jag färjan på ingång. Då kändes det tryggast att checka in. På tisdagar går en frakttur som tar max 197 passagerare. Båten rymmer normalt 1500, så på den turen är det glest ombord.

En kort resa långt bort.

Flanaden: Håkan Juholt var S-ledaren som partiet tog emot med stående applåder. Men de tystnade ganska snart. Sen blev han ambassadör på Island. Här tog han emot riksmedia då dom skulle kolla in Oskarshamn.

Stiligt hus med utsikt över hamnen.

Hamnen med M/S Drotten på ingång. Rederiet döper nyaste storbåtarna till Visby eller Gotland. Den här fick då byta till Drotten. Samma båt, annat namn, inuti har stolarna bytts ut. De förra hade hunnit bli ganska nedsuttna.

Almstriden förändrade Sveriges sätt att planera

Innan Almstriden hade det för all del funnits tankegångar om att samhällsplaneringen skulle vara öppen och demokratisk. Själva idén om "planering" var dock väldigt laddad. Planekonomi av sovjetisk modell ville varken näringslivet, borgerligheten eller gråsossar ha.

Ute i kommunerna byggdes miljonprogrammet. En del planerare såg tanken om medborgardialog som problematisk. Man visste ju inte vilka norrlänningar som skulle flyttas ner till de nya förorterna. Så att hålla samråd med dom var ju knappast möjligt.

De stora rivningarna sköttes till stor del bakom stängda dörrar. I Stockholm var det "generalplaneberedningen" som hade de stängda dörrarna. Där kom experter och politiker överens om tagen. De färdiga besluten stadfästes på ett i och för sig korrekt sätt, genom beslut i stadsfullmäktige och länsstyrelsen (eller överståthållarämbetet som länsstyrelsen hette i Stockholm fram till 1967). 

(S) dominans och (S) ovilja att lyssna på några utanför partiet ställde dock till det. (S) hörde inte, eller avfärdade, avvikande synpunkter.

Efter Almstriden blev det mer kutym att ha en öppen planering. Nuvarande plan- och bygglagen har såna bestämmelser. Det ska finnas översiktsplaner som vägledning för detaljplaner, såna hette förr stadsplaner. Detaljplanerna ger byggrätt enligt vad som föreskrivs i planen. Bygglov måste i princip beviljas för ansökningar som följer planen, större avvikelser får inte medges.

I praktiken har det alltid gnisslat. Få byggherrar och få arkitekter ids sätta sig in i gällande plan och använda den på bästa sätt. Så planerna måste ändras eftersom annars skulle inget byggas. Tror kommunerna.  Politiker från Friggebo och framåt har fixat till undantag och undantag till undantagen. Senaste förslaget är att typgodkända typhus ska få byggas i strid mot gällande plan.

På många sätt är dagens stadsomvandlingsprojekt tillbaka till hur det var innan Almstriden. Vad som ska göras bestäms genom avtal som tas fram bakom stängda dörrar. Detaljplaneläggningen ses som ett (än så länge) nödvändigt ont som egentligen bara fördröjer och fördyrar.

Jag såg en notis om hur några beslutsfattare för ett par år sen stod på sin höga nivå, varma och trygga, och tittade ner på dom där nere som protesterade mot Slussenplanerna i allmänhet och Guldbron i synnerhet. "Är dom inte för söta! Tänk att dom orkar hålla på."

Bilden får bli en abstraktion av den som försöker komma till tals med en plåtvägg.

Almstriden 11-12 maj 1971 förändrade Sverige

Natten till 12 maj 1971 briserade en konflikt som legat och pyrt länge. Sverige, skonat från andra världskriget, rev självt sina innerstäder. Det kallades "sanering". Tidsandan gjorde att de som var emot blev som förlamade apatiska barn. Det fanns inget att göra. Stockholms Norrmalmsreglering genomfördes med specialskrivna lagar för zonexpropriation. Resten av landet, som Norrköping och till och med Visby, lullade efter i den takt de lokala makthavarna förmådde. 

I botten låg en modernitet som inte nöjde sig med att skapa nytt utan ville ta bort det gamla. I Sverige bröt modernismen, då kallad funktionalismen, igenom med Stockholmsutställningen 1930. Dess banérförare Le Corbusier visade snart sin vision för Stockholm. Slottet och Storkyrkan stod kvar. Resten var ersatt av en megastruktur designad av högstdensamme. 

Nationalekonomen och S-politikern och Gunnar Myrdal erbjöd sig att jobba gratis åt staten om staten lät honom bestämma hur landet skulle omvandlas. Bostadssociala utredningar avlöste varandra. I en version strax efter andra världskriget skisserades hur efterkrigsdepressionen skulle klaras av. Byggsektorn skulle riva innerstäderna och bygga nya sköna städer där. Arkitekterna skulle rita husen. 

Det blev ingen efterkrigsdepression. I stället kom den längsta högkonjunktur världen skådat. Rivningsplanerna fick vänta till 1950-talet. Då beslöt Stockholm att sätta i gång. Tunnelbanan skulle byggas, inte i tunnlar, utan i schakt som grävts uppifrån sen bebyggelsen avlägsnats.

Invånarna evakuerades till nya förorter. De fick hyra moderna lägenheter, men hela den sociala strukturen var borta. Lyckliga gatan fanns inte mer. Dagens Nyheter hade en artikelserie om "Veckans palatsrivning" i Klara. Antikvarierna vred sina händer och bad om att få ett dörrvred till minne i museet. 

Sen brast det. Staden ville bygga en tunnelbaneuppgång exakt just där Tetleys Tehus och almarna stod. Det blev överheten mot folket. Själv hade jag gett upp Stockholm och flyttat till Gotland för att om möjligt hjälpa till att stoppa rivningsraseriet där, så jag var inte med. Här beskriver fotosidemedlemmen Peter Hennig vad som hände. Peter är diversearbetare, filosofie magister och fotograf. Peters berättelse: 

- Ungdomar från rörelsen "Alternativ Stad" startade protesterna, men snart kom sammansättningen att bestå av allehanda folk. Det var Östermalmstanter, kyrkligt folk, barnfamiljer från förorterna, ensamma flanörer av olika slag, med mera. Det dök till och med upp en pensionerad armégeneral. 

Tehuset - den blivande orkanens centrum. Än så länge stilla och fridfullt. Foto © 1971 Peter Hennig

Kungsträdgården var då en sandöken. Här håller organisationen Alternativ Stad på med planteringsarbete för att exemplifiera vad platsen borde användas till. Foto © 1971 Peter Hennig

Olika generationer från olika socialklasser engagerade sig i allvarsamma samtal om hur man bäst skulle gå tillväga för att nå sina gemensamma mål - att stoppa stadens politiker! Foto © 1971 Peter Hennig

- Myndigheterna aviserade att man ämnade tillgripa massiva polisinsatser. Gatans parlament skulle inte få råda. Stämningen var ändå lugn men förtätad den eftermiddag jag var där och plåtade. Nästan lite som folkfest. 

Många poliser patrullerade diskret bland demonstranterna. Det verkade lite övertydligt att de hade instruerats att visa sin soliga sida. Folket och polisen i vänligt samspråk...     Foto © 1971 Peter Hennig

- Armégeneralen gav ungdomarna goda taktikråd om hur man i förväg skulle lägga upp omgrupperingsplaner för att maximalt försvåra polisens arbete - det säger något om förbittringen i etablerade kretsar. Jag missade bilden eftersom jag inte förstod det jag såg, en mycket proper sommarbrun herre i uppknäppt skjorta som talade till en cirkel andäktigt lyssnande långhåriga ungdomar.

- På kvällen brakade det loss. Som väntat satte polisledningen in massiva styrkor understödda av ridande polis. Batongslagen haglade. Brutaliteten var uppenbar. 

- Nu visade det sig att folket hade lyssnat ordentligt till vad generalen hade lärt ut. Man omgrupperade snabbt - än här. än där, på visselsignaler. Polisinsatsen bröt samman. Hästarna råkade i panik och kastade av ryttarna. Rejält med blodvite uppstod på båda sidor. Det såg stundtals vådligt ut med barnvagnar och gamla tanter mitt i stridsvimlet. Ambulansernas utryckningssirener fyllde luften. Polisledningen kunde inte annat göra än att avbryta och dra sig tillbaka. För att få effekt behövdes ytterligare massiva insatser - men det skulle innebära en våldsutövning som inte skulle stå i proportion till överträdelsernas straffvärde. 

- Folket hade vunnit och almarna står kvar. Det gör dom än idag, högvuxna och vackra - vilket får sägas vara en biologisk sensation. Stadens experter talade nämligen om för oss, då 1971, att almarna var helruttna inuti och måste fällas i alla fall. 

Finansborgarrådet Hjalmar Mehr hade förkroppsligat rivningsivern och drev på för att ta bort almarna. Han förflyttades upp åt höger, blev landshövding. T-banan fick en annan uppgång. Miljörörelsen fick en rivstart.

Folkbladet i Norrköping har publicerat en artikel som bygger på den här bloggen. Länk:

https://folkbladet.se/asikter/artikel/pa-kvallen-for-femtio-ar-sedan-brakade-det-loss/r4ye9v5r

Almstriden 1971. Bakgrund.

Kring 1950 hade överheten satt igång och riva Stockholm. Överheten och somliga stockholmare gillade väl egentligen inte stan. Den skulle möjligen kunna bli nåt efter en ordentlig omgörning. De stockholmare och svenskar som gillade stan hade drabbats av resignationssyndrom. Det var inget att göra. Alla partier, utom nån gång Högerpartiet, var helt eniga. Åtminstone utåt.

Sen kom rörelsen Alternativ Stad. Och så kom droppen som kom bägaren att rinna över. Att stan skulle såga ner almarna i Kungsträdgården.

Niccolo Machiavelli återkom i sin  handbok för makthavare, "Fursten", åter och åter till det där ögonblicket då folkets tålamod tar slut. Bodägarna smäller igen sina luckor. Alla går med snabba steg mot torget. Fursten hade för all del knektar. Men dom var jämförelsevis få och kunde byta sida. Vad om helst kunde hända och hände ibland. "Fursten" är fortfarande en utmärkt handbok. I den struntar Machiavelli fullständigt i hur det borde vara utan ägnar sig åt hur det är.

I Sverige skrev Evert Taube 1971 ett ursinnigt öppet brev till stadens och statens makthavare. Jag hade nyss flyttat till Gotland och hade den här affischen på mitt tjänsterum i Visby då almstriden bröt ut.

"Almarna i Kungsträdgården är ett av världens skönaste trädpartier. Stockholm är rikshuvudstad och stadsfullmäktige har inte rättighet att hugga ner dessa almar. Om regering och Riksdag får fortsätta sitt förstörelseverk från Stora Sjöfallet till almarna i Kungsträdgården och slutligen efter att ha förgiftat vår nationalföda strömmingen, avtala med nordamerikanska oljebolag att ödelägga Bohuslän, så blir Sverige inte längre ett civiliserat land. Vi blir barbarer".

Det hjälpte inte. Överheten menade att gatans parlament inte fick ta över. Almarna skulle ner.

Kvällen 11 maj och natten till 12 maj 1971 bröt Almstriden ut. Fotosidans medlem Peter Hennig var där. Jag har fått använda hans bilder och bitar av hans text till en artikel i Folkbladet här i Norrköping. Den publiceras 11 maj.