Almstriden 1971. Bakgrund.
Kring 1950 hade överheten satt igång och riva Stockholm. Överheten och somliga stockholmare gillade väl egentligen inte stan. Den skulle möjligen kunna bli nåt efter en ordentlig omgörning. De stockholmare och svenskar som gillade stan hade drabbats av resignationssyndrom. Det var inget att göra. Alla partier, utom nån gång Högerpartiet, var helt eniga. Åtminstone utåt.
Sen kom rörelsen Alternativ Stad. Och så kom droppen som kom bägaren att rinna över. Att stan skulle såga ner almarna i Kungsträdgården.
Niccolo Machiavelli återkom i sin handbok för makthavare, "Fursten", åter och åter till det där ögonblicket då folkets tålamod tar slut. Bodägarna smäller igen sina luckor. Alla går med snabba steg mot torget. Fursten hade för all del knektar. Men dom var jämförelsevis få och kunde byta sida. Vad om helst kunde hända och hände ibland. "Fursten" är fortfarande en utmärkt handbok. I den struntar Machiavelli fullständigt i hur det borde vara utan ägnar sig åt hur det är.
I Sverige skrev Evert Taube 1971 ett ursinnigt öppet brev till stadens och statens makthavare. Jag hade nyss flyttat till Gotland och hade den här affischen på mitt tjänsterum i Visby då almstriden bröt ut.
"Almarna i Kungsträdgården är ett av världens skönaste trädpartier. Stockholm är rikshuvudstad och stadsfullmäktige har inte rättighet att hugga ner dessa almar. Om regering och Riksdag får fortsätta sitt förstörelseverk från Stora Sjöfallet till almarna i Kungsträdgården och slutligen efter att ha förgiftat vår nationalföda strömmingen, avtala med nordamerikanska oljebolag att ödelägga Bohuslän, så blir Sverige inte längre ett civiliserat land. Vi blir barbarer".
Det hjälpte inte. Överheten menade att gatans parlament inte fick ta över. Almarna skulle ner.
Kvällen 11 maj och natten till 12 maj 1971 bröt Almstriden ut. Fotosidans medlem Peter Hennig var där. Jag har fått använda hans bilder och bitar av hans text till en artikel i Folkbladet här i Norrköping. Den publiceras 11 maj.