Reklamfinansierade väderskydd

Jean-Claude Decaux var en störig elev med ett omöjligt temperament. Slutade skolan i förtid för att sätta upp affischer med reklam för sina föräldrars affär. Fick dispens att bli myndig redan vid 18 års ålder. Öppnade eget i utomhusreklambranschen. 1964 kom han på sitt livs idé: Att tillhandahålla snygga, välskötta väderskydd åt kollektivtrafikanterna och att det skulle betalas med reklam. Han pratade omkull borgmästaren i Lyon och fick sin första stora order. Det gick bra. Företaget expanderade i Frankrike och ut i världen.

1989 var det Sveriges tur. Sverigechefen kom till Norrköping för att sälja in konceptet. Han hette Tomas och var exceptionellt välsorterad i huvudet. Jag frågade om hans bakgrund, och jo, han var civilingenjör i teknisk fysik. (Den linje som krävde högst betyg att komma in på. Angela Merkel har den bakgrunden. Men titta på Bob Bovins kommentar för exakt info!)

Erbjudandet verkade bra. JCDecaux skulle tillhandahålla snygga väderskydd och se till att de hölls i gott skick och att glaset tvättades. Kommunen skulle bestämma var de skulle stå och tillhandahålla mark och elanslutning. Reklamen som skulle finansiera det hela skulle vara snygg och proper. Både jag, som då jobbade för byggnadsnämnden, och gatuchefen köpte konceptet. Det fanns en svensk konkurrent med minst lika snygga väderskydd, men originalet fick duga eftersom det hade OK design och företaget verkade stabilt.

(På den tiden fanns ingen upphandlingslagstiftning som stod över alla andra lagar utan beställaren fick beställa det beställaren ville ha.)

De mer påkostade väderskydden skulle stå i city. Lite enklare men ändå  snygga och välskötta fick duga i förorterna. Företaget åtog sig att klara allt normalt slitage och även viss vandalisering, men hade en spärr för om det skulle bli upprepad och systematisk sådan.

Företaget är nu störst i världen på utomhusreklam.

Bilderna togs 2021-04-19 med Pentax K-1 och Pentax Shift 28mm objektiv

Utomhusreklam måste vara rätt enkel. Ofta siktar den mest på att varumärket ska synas.  JCDecaux erbjuder att den ska synas i ett välskött sammanhang. 

Svartaste svart för optiken. Vitaste vitt för klimatet.

Idag rapporteras att forskare vid Purdue University i USA har tagit fram den vitaste färg som någonsin skapats. De hoppas att hus målade i extremvit färg i framtiden kan hjälpa jorden att kylas ned.

Att vitt funkar, det stämmer. Själv målar jag västerfönstren med krita till sommaren. Det tar bort kanske 3  grader innertemperatur.  Ett par matskedar krita och ett par liter vatten tär inte nämnvärt på jordens resurser.

Men att köra med bländvitt överallt låter extremt. Bländvitt bländar. Och färgen måste ju hålla sig ren som en lotusblomma för att förbli vit. Tillverkning i de mängder som behövs blir ingen klimatlösning vad jag kan förstå. Vitaste vitt kan säkert bli nåt i en del vetenskapliga och konstnärliga sammanhang. Galleri Whiter than White, en sensation i sig. Modebranschen har säkert börjat fundera.

Svartaste svart behövs i fotosammanhang för att ta bort ströljus. Insidan på kameror, optik och motljusskydd ska helst vara så svarta att inget ljus studsar vidare. Jag hade ett par projekt där svartare än svart skulle vara bra och letade.

"Vantablack" verkade vara grejen. Användes av NASA. Tyvärr slutade äkta varan tillverkas för länge sen. Namnet återanvänds men produkterna har inte Vantablacks egenskaper. Indiskbrittiske konstnären Anish Kapoor (han med högblanka Cloud Gate, "the Bean", i Chicago) har jobbat vidare på Vantablackspåret. Han lär nu ha en färg så svart att man inte kan orientera sig i ett rum målat med produkten. Man kanske t o m får svårt att stå upp utan stöd, det bara svindlar.

Jag behövde något mer överkomligt  och hittade tyska  tillverkarens Albrechts "Shultafellack". Den är mattare än nån annan svart färg jag haft kontakt med. Alkydbaserad, avsedd för inomhusbruk men är inte ömtålig alls. Den är ju avsedd för att skrivas på med skolkritor och kunna torkas ren med vatten. Den funkar bra för insidan av motljusskydd. Jag har använt den inuti objektiv, men förstås bara på delar utan slitage, inte bländarlameller eller mekanik.

Trappan till Strömparken med Pentax Shift

Här använde jag shiftoptiken på klassiskt sätt, d v s höll kameran med lite, lite uppåtriktning och shiftade sen  för att få med motivet. Syftet var att få vertikalerna nästan, men inte helt, vertikala. Helt vertikala linjer kan se konstlade ut.

Idag var kameran snäll och exponerade utan prut som jag tänkt mig i läget Live View. DNG/RAW med -0,7 exponeringskompensation. Vid framkallningen "remove aberrations" och sen förskärpning i Nik, lite uppljusning, lite kontrast och så slutskärpning.

Strömparken är en kommunal park vid Motala ströms utlopp i centrala Norrköping. Den ritades av Ivar Tengbom och anlades 1922 genom utfyllnad av Motala ström med sten från kraftverksbyggen i strömmen. Rimligen ritade Tengbom även den här trappan som leder ner till parken, smidesportiken och lyktan. Lyktglaset är mörkbrunt och släpper inte igenom ljus nåt vidare, annars är allting jättefint. Tengbom och hans uppdragsgivare byggde för att det skulle stå sig.

Parkeringsproblemet löst. Alla kan ladda.

Ska barn och bilar få plats i centrum? Det är enkelt att bygga högt och tätt om man slipper bry sig om ungar och bilar. Att bygga p-garage är dyrt. Så tjänstemän och politiker har börjat ge upp den idén. Att ungarna får sol och luft, det går inte om man bygger riktigt tätt.

Ännu för några år sen fanns p-normer som tvingade fram parkeringslösningar i källargarage. Den här fastigheten på Prästgatan i Norrköping byggdes för tjugo år sen. P-garaget för merparten av det troliga bilbehovet blev dyrt men är nu oerhört uppskattat. 2019 började medlemmarna skaffa elbilar. Då bestämde sig föreningens styrelse för att fixa laddboxar åt alla i stället för att dutta med en i taget. En medlemsenkät och förslaget accepterades.

Föreningens projektledare Leif Orvar är nöjd med satsningen, nu finns laddning åt alla. På lite sikt skaffar medlemmarna laddhybrider och renodlade elbilar.

Gården är bilfri. Närmiljön har sluppit bli parkeringsöken. Där framme vid Holmentornet är bilarna också förvisade till underjorden.

Hästskodammen och vårt universums slut

Idag försökte jag tänja lite på mina fotografiska gränser. Normalt vill jag att allt ska stå i giiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiv-AKT som Åke Hodell minnesvärt ljudskulpterade fram. Men idag ville jag inte vara så ängslig. Verktygen var jättenormala, en APS-kamera Pentax K3 II och ett Sigma zoomobjektiv 17-50 mm, ett objektiv utan egenheter. Här i genomskärning.

Hästskodammen i Norrköping heter så eftersom den bildar en horisontell båge. Dammen utgör ett horisontellt valv som omformar vattentrycket ovanför dammen till tryckspänningar i ändarna som är grundlagda mot berg. Jag zoomade in där Kråkholmen såg ut att flyta på det blanka vattnet och STRUNTADE BLANKT i att  byggnaderna i bakgrunden blev konstigt återgivna! 

I postfacket låg Ulf Danielssons "Mörkret vid tiden ända" Jag har hunnit till sidan 14 och gillar boken så långt. Han har fått med  Heinrich Wilhelm Olbers fråga från 1823, varför är det mörkt på natten? Och Edgar Allan Poes svindlande svar, att ljuset inte hunnit fram till oss.

Framtiden (?).