Larmet gick

Häromdan, en vanlig fredag, gick min fru och jag vanliga rundan förbi Hyresbostäders huvudkontor på Dalsgatan i Norrköping. (Bilden togs i torsdags 2021-03-11 med en sovjetisk MC Helios-44K 58mm F2 och är lite efterbehandlad i PS, bl a upprätad.)

Larmet gick. Det ringde och ringde. Jag råkade veta att de flesta på kontoret jobbade hemifrån. Kanske ingen var där? Det fanns en skylt till bevakningsföretaget, så jag ringde dit.

Efter den vanliga introduktionen med nåt om covid och "Press 9 for English" placerades jag i den vanliga kön. "Det är många som ringer just nu, vi tar hand om ditt samtal så snart vi kan, ditt samtal är viktigt för oss, tack för att du väntar." Min fru började frysa så vi promenerade vidare. Ett antal hundra meter senare kopplades jag fram. "Hej, jag ringer från Norrköping, larmet går på en av era fastigheter här" sa jag. "Har du inloggningskod" frågade han i andra änden. "Nä, jag är bara passerande allmänhet. Eftersom byggnaden där ert larm går nog är obemannad ville jag kolla om ni registrerat larmet." Vad är det för fastighet frågade han, vad har den för adress? Hyresbostäders huvudkontor, Dalsgatan 16, Norrköping sa jag. Vaddå sa han. DALSGATAN 16 NORRKÖPING sa jag. Vaddå sa han, vi har inget uppdrag där, vad var adressen? David-Adam-Ludvig-Sigurd-Gustav-Adam-Tore-Adam-Niklas etta sexa sa jag. Hmmm Dalsgatan 16, Norrköping, nä det uppdraget kan jag inte hitta sa han. Min fru ville in i värmen igen så jag gav upp.

Huset står kvar.

Zeiss DNA i rysk glugg

Ryska Helios-44 58mm F2 är en klon av Zeiss objektiv Biotar 58mm F2. Heliosen delar därmed gener med Zeiss Planar, en optik som Paul Rudolph konstruerade 1896. En ljusstark, helt symmetrisk optik med ett nästan plant bildfält. Den var dyr att tillverka och utan antireflexbehandling hade den sina brister. Utvecklingen har fortsatt. Planar och Biotar ingår i en optisk familj med tusentals medlemmar. En hel del Dubbel-Gauss objektiv är högst aktuella även i dag. Länk: https://en.wikipedia.org/wiki/Double-Gauss_lens

Stanley Kubrick förvärvade en variant med ljusstyrkan F 0,7 för att filma med analog färgfilm i stearinljusbelysning. Det blev en av filmhistoriens vackraste filmer, "Barry Lyndon", 1975.

Enligt tyska Wikipedia visar skissen här nedan Paul Rudolphs Planar.

1927 introducerade Zeiss konstruktör Willi Merté en viss asymmetri i Planarkonstruktionen. Bakre delen i Biotar fick lite mindre diameter och Merté fick fler parametrar att jobba med. 1936 beräknades en version för spegelreflexkameror, den som så småningom efterbildades i miljonupplagor i Sovjetunionen.

Här nedan en Carl Zeiss Biotar från Jena. Bildkälla "mons"  på tyska Wikipedia.

Biotarklonen nedan, Helios-44 58mm f2.0, blev troligen Sovjetunionens mest sålda SLR- objektiv och möjligen den över huvud taget mest sålda någonsin,  oavsett ursprung. Den satt som standard på otaliga Zenitkameror.

Testade mitt nyförvärv MC Helios-44K-4 58mm F2 med Pentax K-1  och Live View. Det gick lätt att sätta fokus exakt. Bilden blir oftast rätt exponerad, fråga inte mig hur. Ute var det  snudd på snöstorm, så min fru och jag satt inomhus  i stearinljusens sken. Bilden är framkallad från RAW med lite exponeringsjusteringar och normal skärpning. ISO 400. F 2,0. 1/20 sek. Skärpan sattes på ljuslågorna. Fint skärpesläpp tycker jag, och på köpet några artefakter kring stearinljusen, nästan som haloringar men kommer nog från optiken.

Därute i ruskvädret tog jag nästa bild.

Optiken drar tydligt åt det blå hållet. Jag har framkallat bilden från RAW utan att ändra färgerna, bara justerat exponeringen samt applicerat normal kontrast och skärpning. ISO 400. F 5,6. 1/15 sek. Skärpan sattes på kandelabrarna.

Dalsgatan, Norrköping. Hyresbostäders huvudkontor i magasinsbyggnaden till höger. 

Nästa blogg: då larmet gick i det huset.  

Packa upp rysk glugg

Jag hämtade paket från Sibirien på Coop Saluhallen här i Norrköping. Det hade mycket och seg rysk tejp överallt. Till slut skar jag upp paketet med ett rakblad. Ett sånt där rakblad med rygg som man inte skär sig på om man är rimligt noga.

Inuti  var det smockfullt med bubbelplast. Längst in i mitten låg nyförvärvet tryggt inbäddat. Helios 44K-4 58mm F2. 

Helios 44 58mm F2 i olika tappningar är Sovjetunionens och möjligen hela världens mest sålda SLR-objektiv. Det  var  kitobjektiv på otaliga Zenitkameror och kanske andra också. Numera spelar det i oldboysligan. Där har det en del specialare att bjuda på. Nån sorts "swirly bokeh" sägs det som kan passa en del porträttbilder. Till Cityscapes får jag väl ta porträtt på fristående gatuskyltar och titta på vad som händer i bakgrunden.

Det exemplar som numera är mitt har rena glas. Lite lite utvändigt skav. Bländaren löpte fint. Avståndsinställningen lite trögare. På linslocket står Zenit på ryska.

En gång i tiden köpte jag ett gammalt Nikkor 50mm objektiv som gick ännu trögare att fokusera. Det gick att fixa med att vrida mellan ändlägena 100 gånger. Ryska fettet var mer svårflörtat, men efter 500 vrid går fokuseringen ganska OK. En del sovjetiskt vapenfett kunde separera till asfalt och avdunstande olja som satte sig överallt. Det här fettet verkar hålla ihop.

Här 3 mug shots (amerikanska polisens slang för deras foton på misstänkta missdådare).

Bländarbladen är lite rundade. De bildar en regelbunden sexhörning. Men är tyvärr blanka. Det var väl inte alldeles fel på filmtiden, men digitalkamerans sensor reflekterar en del ljus som studsar mot bländarbladen och tillbaka till sensorn. Det är inte optimalt. 

Jag undrar när objektivet byggdes. Sammantaget känns objektivet välbyggt åt det robusta hållet. 1970-tal? Det har en tämligen klassisk look. Inget plasthölje med fönster, bara ett urtag vid avståndsskalan. Där finns en skärpedjupsskala! 

För mig som Pentaxanvändare var det bäst att få objektivet med Pentax-K fattning. Heliosen finns i många årgångar och många fattningar. En del tidiga har bländare med tretton blad! I mitt fall hade M42 funkat med en adapter, men skönt att slippa.

För mig räcker det med att domptera kameran. Att få den att ställa in rätt brännvidd för antiskakfunktionen i kamerahuset är lätt. Att få den att pipa och blinka i sökaren då fokus är rätt är inte så lätt. Att få den att blända ner då man trycker av kräver rätt sätt. Att få den att ta bilden kräver en titt i manualen för att hitta rätt sätt. Allt på detta objektiv är alltså manuellt utom att det finns springbländare. Pentax kan kompensera det mesta, det gäller bara att hitta rätt sätt.

I nästa blogg, Zeiss-DNA och SHOOTOUT! Nåja, ett par provbilder.

Köpa ryskt

I coronatristessen tröstköpte jag ett ryskt objektiv på E-bay. Säljaren bor i Barnaul, en bit söder om Novosibirsk. Kallt klimat är bra för kameraprylar tänkte jag. Säljaren hade 100 % positiva betyg. Priset var inget problem och ekonomifrakt ingick. Jag tryckte på "Buy now" och betalade.

Säljaren hade tagit till leveranstiden rejält. Men jag ville ju kolla hur det gick! Ebays "Tracking number" tappade tråden efter fem dar. Jag försökte med Postens spårning. Den meddelade att det var jätteköer vid tullen, så ta det lugnt. Jag tog det lugnt, men kollade. Och till slut var försändelsen på väg! Trodde jag.

För sen vart det helt blankt. Ingen försändelse, inget meddelande. Postens dator konstaterade att "Det finns ingen försändelse med det numret". Jag ringde en tålmodig man på Posten. Han hittade paketet i sin dator. Han förklarade att "Paket på väg" inte betyder att paketet är på väg. Det mellanlagras nånstans över helgerna och dyker säkert upp snart. 

Sen hittade jag ryska spårningstjänsten på nätet. Helt andra grejer, den fungerade perfekt. Igår 10 mars anlände paketet till Coop Saluhallen här i Norrköping. Iväg till Saluhallen! Den heter saluhallen Svea, har tinnar och torn. Därinne är takhöjden enorm, Tegnell skulle nicka positivt eftersom det blir nästan som ute därinne.

Med spårningsnumret och legitimation fick jag hämta ut försändelsen. Den hade postats i Sibirien 6 januari 2021 och anlänt till ryska gränsen efter 2 dar. På femte dagen tullklarerad och sänd till Sverige. På trettiotredje dagen återfunnen i Sverige. På femtionionde dagen "på väg" till mig. På sextiofjärde dagen, 10 mars 2021, framme. Inom ramen för säljarens bedömning. Han är säkert luttrad.

Paketet var lite fransigt i kanterna men såg väl bibehållet ut. 15 frimärken á 25 rubel betyder porto 43.20 kronor. Kul att se riktiga frimärken och riktiga stämplar! Passar perfekt med veteranobjektiv. I nästa blogg öppnar vi paketet, what is in the box?

Dags att dra i nödbromen innan det helt spårar ut

Igår 9 mars 2021 publicerade Folkbladet Östgöten den här debattartikeln om höghastighetstågen. Den borde passa här på Cityscapes: Bloggen tänkte jag. Inte bara Norrköping, hela landet drabbas om alla pengar går till höghastighetståg som bara ska konkurrera med inrikesflyget, inte förbättra för pendlarna. 

Trafikverket har gjort ett nytt utspel. Utbyggnaden av höghastighetståg blir för dyr om stationerna blir kvar inne i städerna. Helst ska bara Stockholm, Göteborg, Malmö och Lund få behålla sina stationer.

Utspelet är inte oväntat. Det handlar också specifikt om Norrköpings stationslösning. Trafikverket gillar inte den. 

En dyr lösning kan vara bra. Linköping ville gräva ner 8 spår i bredd och läka ihop stan. Det hade varit bra för Linköping. Jag hoppas att idén ännu lever. Ett perifert stationsläge gör vardagspendlandet ännu jobbigare. 

I Norrköping ville Trafikverkets föregångare Banverket dra snabbspåren utanför stan. Helt okej för den som bor i villa och ändå skulle ta bilen till stationen. Men inte för andra. Kommunen ville behålla centrala stationsläget. Vardagspendlingen till ex vis Linköping måste fungera. Extra omstigningar skulle ta bort nyttan med höghastighetståg till Stockholm. Rätt tänkt av Norrköping tycker jag. 

Ursprungsidén för stationen var förförisk. Spåren skulle förläggas högt. Gator och spårvagnar skulle passera under bron. Nuvarande centrum skulle knytas ihop med en ny stadsdel i nuvarande Butängen. Stan skulle läka ihop. Dyrt, javisst, men med spårvagn till Butängen skulle markvärdena öka. Kommunen skulle sköta det hela smart, köpa marken billigt och sälja dyrt. De ökade markvärdena skulle betala kalaset. 

Trafikverkets tjänstemän tvekade. Rent tekniskt är idén på gränsen till ogenomförbar. Snabbtågen ska komma från Linköping i tunnel, sen under Stockholmsvägen, sen med maxlutning ta sig upp till perrongen där uppe. De accepterade idén eftersom kommunen lovade betala överkostnaderna. Det är fråga om rätt många miljarder. 

Nu då förslaget börjar ta form ser det inte alls bra ut. Bron blir inte fritt svävande nånstans där uppe. Den blir en jättebred betongkonstruktion, så bred att dagsljuset får svårt att sippra in genom den skog av grova betongpelare som behövs för att hålla den uppe. (I ett tidigare inlägg visade jag att presentationsmaterialet är förskönat, betongpelarskogen syns helt enkelt inte. Och att en hel del andra grundläggande problem är outredda)

Det kommer inte att byggas någon ny stationsbyggnad, om nu någon trodde det. Det blir ett väntrum nånstans i betongstrukturen. Det blir p-platser, bussterminal och i bästa fall spårvagn under betongflaket. Miljön där nere blir en barriär i sig. Ett ställe som många kommer att undvika så gott det går. Butängen del av City? Tveksamt. 

Sammanfattningsvis har Trafikverkets utspel satt hela frågan om Norrköpings framtida utveckling på sin spets. Det är dags att dra i nödbromsen. Det finns ett enormt utredningsmaterial, så det är inte frågan om att börja från början. Kolla läget, inse realiteterna och välj en stillsammare stationslösning som fungerar både för kommunen och Trafikverket. 

Måns Hagberg. Arkitekt och samhällsbyggare