What happens when nothing happens

Då det var som gråast i jons hade vi på Cityscapes utmaningen "Gråväder". Medlemmen Lena Eriksson kom med idén och Göran Segeholm ställde upp som domare.

Utmaningen var att gestalta tristessen. Man var så urbota trött på att aldrig få se solen. Det är en svår utmaning eftersom bilder idag ska väcka uppmärksamhet, vara vackra att se på, att något ska hända!

Jag var gruppvärd och ordnade det hela. I bakhuvudet hade jag en helt utan effektsökeri inspirerande konstfotobok med en fin och alldeles speciell Stockholmsskildring, August Erikssons "WHAT HAPPENS WHEN NOTHING HAPPENS".

Företal av Kristoffer Leandoer och sen 66 bilder från 66 platser. Bilderna ser ut att vara tagna exakt samtidigt, med samma kamera, samma objektiv, samma stativhöjd och samma fullständiga brist på vertikalt perspektiv.

De är helt befriade från jakten efter häftiga skeenden, häftiga vinklar eller häftigt ljus. Jag tror att fotografen försökt närma sig Nirvana, att frigöra sig och sina bilder från sensualitet/girighet/begär, hat och ignorans. Ett oerhört uppdrag hanterat med ödmjukhet och inte utan framgång.

Det händer ingenting i bilderna. Samtidigt visar de Stockholm som få andra böcker jag sett. Inga bilar. Inte en levande varelse utom en hare på en bild. Och så alla dessa byggnader i Stockholms egen färgskala. Och så sommarnattens ljus.

Hantverket är så bra att man inte tänker på det. Jag skulle just därför vilja veta lite om kameran, objektivet, eventuellt stativ, den skenbara bristen på efterbearbetning, tryckeri och papper. Kristoffer Leandoers företal är klart läsvärt. Uppenbarligen är det tänkt på svenska men översatt till engelska. Översättningen är säkert korrekt, men jag kommer på mig att försöka översätta tillbaka till svenska för att få in Leandoers språkrytm. Det hade varit bättre att göra boken tvåspråkig. 

66 bilder från 66 platser i Stockholm som ser ut att vara tagna samtidigt och har samma stämning, att ingenting händer. Jag skulle vilja säga att något händer, och det händer i betraktarens öga.

Somliga skottar, somliga bygger

I morse tänkte jag visa hur det funkar (nåja) i Norrköping med trottoar och cykelbana. Men hoppsan, ett byggföretag hade sina bilar och mannar där för att fixa en betonggjutning inne i ett hus.

Vad är cityscapes? Passar bilden nedan om en Cityscapebild? Jag tycker det för min del.

Gångbanan underhålls (nåja) av Magnentus AB som byggt och äger huset. Länsförsäkringar är hyresgäst. Cykelbanan är kommunal och underhålls  (ibland) av kommunen. Planteringszonen är kommunal. Jag har sett både trädvård och städning där. Körbanan underhålls av kommunen.

Lyft blicken lite! Det står ett gult hus i cykelbanans förlängning. Det skulle säkert har rivits i samband med att hela gatan breddades. Men det var väl nån stursk fastighetsägare som vägrade. På den vägen är det. Nu tycker åtminstone jag att det är rätt bra med att en kåk sticker ut så här. Besvärligt men bromsar bilarna och ger lite omväxling.

Bygget: Rutnätsplaner är förunderligt tåliga. Det går att stänga av rätt mycket och trafiken kan ledas andra vägar. Här skulle bussarna gått men dom får gå på en annan gata  medan byggföretaget lånar (eller hyr dom?) marken.

Trottarskottning: Somliga fastighetsägare sköter sig och ser till att gångbanan skottas och som här också saltsandas.

Passar bilden nedan som Cityscapebild? Si så där mittemellan tycker jag. Den är kanske mer åt gatufotohållet.

Och här nedan kommer sista bilden. Grabbarna har hackat och skyfflat för att blomsteraffärens kunder och alla som går på trottoaren skulle slippa slå sig fördärvade. Jag sa att jag är fotoamatör och bad att få ta en bild, javisst sa dom.

Den är ingen Cityscapebild tycker jag, men visar folk som  sköter stan. 

Farliga trottoarer i stan

Nu är det farligare att gå på trottoarerna än körbanorna här i Norrköping.

Då en katolsk präst tar emot bikten använder han mallen Omständigheterna, Reglerna och Konsekvenserna. Den är bra att ha i många sammanhang! Jag använder den ofta. Nu om dålig trottoarskottning.

Omständigheterna: Det snöar. Det blir isbildning. Man kan slå sig fördärvad om man går ut. Någon borde göra något. Vem?

Reglerna: Grundregeln är att inom stadsplanelagt område ska staden sköta gatorna, fastighetsägarna trottoarerna. Inom byggnadsplanelagda områden ska en vägförening sköta rubbet. Numera heter det alltid "detaljplan". Det finns två sorter. En sort där kommunen sköter gatorna och fastighetsägarna trottoarerna. En annan där en gemensamhetsanläggning har ansvaret.

Konsekvenserna: Normalt uppstår en hel del kattrakande då en nybliven fastighetsägare inte fattat att det är det är han som ska skotta. Sen tar vederbörande fram skyffeln eller lejer hjälp. Fredrik Lundberg snöröjer inte personligen trottoarerna utanför fastighetsimperiets byggnader. Andra fastighetsägare väljer (bilden ovan) att vänta på att prinsessan Vår kommer på sin gyllene chariot och att zefyrens vindar ska torka upp all snö och is. 

Normalt råkar en sån fastighetsägare ut för ett synnerligen allvarligt samtal från Gatukontoret eller vad det kan heta för stunden. Och skärper sig, annars blir det påföljder. Men i år har kommunen valt att dra ner på (klarspråk skippa) snöröjningen på trottoarerna utanför kommunens byggnader. Det får räcka med lite grus. "Pengarna behövs till skola och äldreomsorg". Många privata tar naturligtvis omedelbart efter.  De mer seriösa biter ihop och hyr in nån som skyfflar.

Då allt funkar helt perfekt avlägsnar Gatukontorets mannar snö och is samt deponerar desamma på en godkänd plats. Förr tippade man i Strömmen, men numera räknas snön närmast som miljöfarligt avfall. Kollar man vad som göms i snön så kan det tyvärr stämma. Fastighetsägarens personal forslar trottoarernas snö och is till den anvisade platsen.

I verkligheten, då sakerna sköts men inte sköts perfekt, plogar kommunen över snön till trottoaren och fastighetsägaren plogar tillbaka till gatan. Då bildas en snövall mitt över kantstenen (bilden ovan).

Ta på broddarna och ut och plåta vintern i stan! Lägg in på Cityscapes!

Ny Uppmaning: Fota stan i vinterväder!

Lena Eriksson tycker att det är dags för en ny utmaning, "Stan i värsta vintervädret". Kul idé, men en extra Uppmaning att plåta stan i vintervädret blir nog lagom! Prinsessan Vår sätter tidsgränsen. Vi hjälps åt med omsorgsfulla kommentarer, gärna ömsint brutala som Görans, allteftersom bidragen väller in. Ut och plåta med Görans ord ringande i öronen!

Göran Segeholm: Det får gärna förekomma mänskliga gestalter i cityscape-genren, men då som ett inslag i stadsmiljön. Känslan när jag ser bilden ska vara att jag "ser en stad", inte en individ. Skillnaden är densamma som den naturfotografin gör mellan "landskapsfoto" och "djurfoto".

Kilgränd. Visby innerstad.

Här tar jag som gruppvärd mig friheten att översätta Görans budskap om "Gråväder" till uppmaningen "Stan i värsta vintervädret".

1. En känsla av vinter. Vintern kan ju vara gnistrande vit men också kall och svårhanterlig. Halkan och usla snöröjningen inte att förglömma. Snygga vykort av stan i vinterskrud är en sak, att gestalta vardagens frusenhet och halka en annan. Det vore kul om alla som kommenterar bilderna har detta i åtanke. Jag kommer att ha det.

2. Staden måste spela en viktig roll i bilden. En vinter som skildras främst genom en människa eller ett djur där stadsmiljön enbart fungerar som en fond borde inte få lika bra chanser till positiva omdömen som bilder där stadsmiljön spelar en viktig roll. Självklart får människor/djur vara med i bidragen, men om bilden blir läst som "en frusen katt, och kolla den är i staden" så blir det mindre poäng än "kolla vad den här miljön gör katten frusen".

3. Att budskapet går fram utan störningar. Avdrag för "gåtor" i bilden som inte har med budskapet att göra — som till exempel "men vad är det där till vänster egentligen, en sopsäck eller en björn?"

4. Att bilden är tagen i ett knäpp. Inga montage eller kompositer alltså. Däremot är jag liksom Göran välvilligt inställd till kärleksfull massage i efterbehandlingen.

Det är bitvis ruggigt halt ute. Jag har drattat omkull senaste vintrarna men klarat mig. Två grannar har behövt sjukhusvård. I år är sjukhusvård lika med ökad risk för covid-19 smitta. Och att man garanterat belastar vården i onödan. Skor med broddar, t ex Icebugs, är en lösning. Häromåret läste jag in alla tester och har nu broddarna Devisys monterade på vinterstövlarna. Broddarna sitter under klacken. Än så länge har jag tagit mig fram både utomhus och inomhus utan att halka. Alltså, se till att ha på fötterna, ta fram kameran, ställ in mindset och ut och plåta stadslandskapet i värsta vintern!

Stadsväv

Göran Segeholm skrev om Cityscapes: Precis som i landskapsgenren bygger cityscapes på samspel. Jag vill se hur det ena påverkar det andra. Mötet mellan grönytor och industri, mellan biltrafiken och bostadshusen, mellan broar, vatten och alla byggnader. Jag är ute efter en känsla av hur det ena väver in i det andra.

Ni vet det där om säck och påse. Här kommer min påse.

För en stund sen tittade jag ut genom arbetsrummets fönster, öppnade det och tog den här bilden.

Den visar nya grannhuset, en illa snöröjd gångbana, en lite bättre snöröjd cykelbana, isvallar, asfalten på Gamla Rådstugugatan, att den egentligen är enkelriktad utom för bussar och nere i högra hörnet taket på en parkerad Mitsubishi L200 DC pickup årsmodell 2010.

Granntomten var länge obebyggd. En bland Norrköpings väldigt många rivningstomter. Stan hade policyn att riva först, tänka sen. Så man köpte in legendariske möbelmästaren Axel Chamberts fastighet, visste inte vad man skulle ha den till och rev huset. Det blev en provisorisk p-plats på tomten under många år.

Stan borde ha upprättat en stadsplan för att bestämma vad som skulle byggas. Men det hanns inte med. Mea culpa, jag var stadsarkitekt  och insåg inte ens problemet, det fanns andra mer akuta. Så stadsplanen förblev den av ålder bestående sen 1875. Detta var kvartersmark där man fick bygga. Inga bestämmelser om hur man fick bygga, de fanns i den lokala byggnadsordningen som avskaffats för mycket länge sedan.

För tio år sen fick en intressent option på att köpa tomten, projekterade ett jättehögt bostadsrättshus och försökte sälja andelarna. Det gick inget vidare. Projektet självdog.

Sen kom lokala fastighetsmagnaten Magnus Malm in i bilden. Han ville också bygga bostäder och minst lika högt, Magnentus Tower. Då fick stan för sig att den av ålder bestående stadsplanen inte tillät bostäder. Då får vi väl bygga kontor sa Malm. Och så blev det.

Arkitekterna kom på en lagom långsökt tanke, att pryda fasaderna med ett textilmönster (här kommer det där med VÄVEN i en annan tappning) ritat 1943 av Axel Chamberts son Erik Chambert, konstnär och formgivare. Arkitekt Michael Matérn från ÅWL Norrköping ville "skapa  en byggnad som ställer sig på historiens axlar och blickar in i vår samtida designvärld, men samtidigt tar hänsyn till alla moderna hårda krav på miljö-, tillgänglighet- och säkerhet utifrån vår tids byggtekniska förutsättningar".   

Efter en del stök (det fanns dom om liksom jag avrådde kommunen från att släppa fram ett omotiverat högt hus) blev det bygglov. Undergrunden var svårbemästrad, bitvis fast berg, bitvis lera med dålig bärighet.  Cliffhanger: Skulle huset tippa?